Evas son tog sitt liv: ”Jag förstod inte hur dåligt Manfred mådde”

Eva Osterman-Lind sitter i en fåtölj och berättar att hennes son Manfred tog sitt liv på grund av psykisk ohälsa.

Foto: Theresia Köhlin

Manfred var pojken med det snällaste leendet och största hjärtat. Men i tonåren drabbades han av en djup depression. Hans psykiska ohälsa blev allt sämre. Mamma Eva fick aldrig veta hur illa det var, förrän det var för sent.

En pojke som hade många vänner och älskade att bygga med lego. En lillebror som ofta kom med roliga kommentarer som fick hela familjen att vika sig av skratt. En idrottskille i landslagsklass. En mörklockig ung man, alltid snäll och glad, med ett känsligt sinnelag.

Under cykelturen till och från jobbet, under ensamma middagsstunder och precis innan läggdags påminns hans mamma om allt som var han.

– Jag tänker på Manfred varje dag, varje stund när jag är för mig själv, säger Eva Osterman-Lind, 55, och tänder ljuset som står intill porträtten på hennes yngste son i villan i Sunnersta, utanför Uppsala.

Minnesalbum för Manfred som tog sitt liv.

Manfred blev 18 år och tre månader, sen tog han sitt liv.

Foto: Privat

Sonens journal blev en chock

Nils Manfred Folke Lind. Pojken som hade det snällaste leendet, det största hjärtat och till slut också den tyngsta depressionen. Att depressionen var så svår och att Manfred hade en detaljerad självmordsplan visste Eva ingenting om. Inte förrän det var försent. Ändå gick Manfred i samtal på en psykiatrisk ungdomsmottagning, ändå hade han anförtrott sig åt dem han talade med.

– För mig blev det en chock att läsa Manfreds journal efter hans död. Varför fick vi föräldrar ingenting veta? Varför nöjde de sig med att låta Manfred bestämma att de bara fick berätta vad han sagt om skolsituationen?

Se också: Toppolitikern Annika Strandhälls sambo tog sitt liv:

För Eva är det obegripligt att sekretessen går före liv och död. Hon minns så väl den där gången när hon fick komma in till Manfred och överläkaren i psykiatri – efter deras samtal – och läkaren frågade Manfred vad hen fick berätta för mamma.

– Jag har läst så mycket om psykisk ohälsa efteråt. Läkaren borde ha ställt frågan annorlunda, eftersom Manfred nyligen blivit myndig. Hen borde ha sagt att det hen fått veta var så allvarligt och gjorde läkaren så orolig att hen måste berätta det för en anhörig. Frågan till Manfred borde varit ”vem får jag berätta till, mamma, pappa eller någon annan?”

Hängde sig i trappan

Manfred blev 18 år och tre månader. Hans slitna sneakers står fortfarande kvar i hallen. Eva har sin yngste sons örngott bredvid sig i sängen, men hans doft dröjer sig inte längre kvar. Det är två år sedan som livet gjorde så ont att Manfred inte längre orkade leva.

Minnesbord för Manfred som tog sitt liv på grund av psykisk ohälsa.

Ett minnesbord hemma hos Eva. När Manfred växte upp var han en glad liten pojke som gillade att bygga med Lego och hade många kompisar.

Foto: Theresia Köhlin

Det var en solig höstmorgon, allhelgonadagen 2018. Eva trodde att Manfred sov hos sin pappa som bor nära. Eva och Manfred skulle äta middag tillsammans med en väninna och hennes son. Eva körde hemåt från sin särbo och småpratade samtidigt med sin syster i telefonen.

Klockan var 09.20. Eva hade famnen full av äpplen när hon gick in i huset, där alla lampor var tända.

Jag sprang till dörren, öppnade den och skrek och skrek

– Jag såg honom direkt när jag steg in i hallen, men det tog några mikrosekunder innan hjärnan bearbetat vad jag sett. Min lille son hade hängt sig i trappan till övervåningen! Jag skrek och sprang fram till Manfred, kände på hans svala kropp. Jag sprang till dörren, öppnade den och skrek och skrek. Det var ett totalt kaos. Jag lyckades ringa 112 och sedan till min syster som jag nyss pratat med i telefonen, jag skrek att Manfred var död. Hon kunde inte höra vad jag försökte säga. Hon trodde att jag varit med om en bilolycka.

Smärtan går inte att beskriva

Eva ringde till särbon som kunde berätta för systern vad som hänt. Systern ringde sedan till Evas andra syster, till deras pappa och till Evas nära vän som bor i området. Eva ringde själv till Manfreds äldre bröder Hjalmar och Olle och till Manfreds far. En efter en slöt upp under dagen hemma vid Evas sida.

Ambulansen kom, polisen kom, och till sist också bårbilen.

– De tog ner Manfred och la honom på en bår med en blå filt. När de bar iväg med min pojke, min yngste son, gjorde det så fruktansvärt ont. Det går inte att beskriva den smärtan. Samtidigt var det overkligt. Var det en otäck dröm jag skulle vakna från?

Tårarna stiger i Evas ögon, hon tar av sig glasögonen och torkar bort dem.

Var en tystlåten kille

Vänner och familj omfamnade Eva med närhet och omsorger, de lämnade henne inte ensam en enda sekund. Systrarna och vännerna sov hos henne och de såg till att hon fick i sig mat, framkallade foton på Manfred och hjälpte till att planera begravningen. Vännerna tog med henne på promenader, ordnade med luncher och höll kontakten.

Eva hade inte förstått hur illa det var med Manfred, hon hade aldrig anat att han stundtals inte såg någon annan utväg än att dö. Han var inte den som pratade om känslor, men han gick ju i skolan, han tränade i sitt frisbeelag och han åt bra. Hur skulle man förstå att han inte bara var en trulig tonåring?

– Manfred var en tystlåten kille som hellre lyssnade än pratade. Han har alltid tyckt att det var jobbigt att tala inför grupper och det var något som blev värre i nian och på gymnasiet. I nian skolkade han när han skulle tala inför klassen i samband med ett nationellt prov. Manfred var aldrig någonsin borta från skolan annars. Han hade i princip inga sjukdagar under hela skoltiden.

Eva säger att hon kunde förstå sin son, hon har själv övat upp förmågan att prata inför andra och försökte peppa Manfred inför gymnasiet. Med övning skulle det bli bättre!

Tänkte ofta på döden

Manfred var duktig i skolan och valde att gå naturprogrammet. Han blev kär och hade en flickvän, men på hösten i tvåan på gymnasiet reagerade Eva på att Manfred inte längre var samma glada kille. Hon föreslog ett kuratorssamtal och Manfred gick med på det.

Det dröjde tyvärr flera månader innan Manfred fick tid hos en skolkurator. Han berättade inte så mycket för kuratorn, men deltog i en enkätstudie om psykisk hälsa. I den framkom det att han att han ofta tänkte på döden. Kuratorn ringde till Eva, som redan innan hade kontaktat en ungdomspsykiatrisk mottagning för att få mer hjälp. Det skulle dröja ytterligare 1,5 månad innan han fick komma dit och påbörja samtal med en specialistsjuksköterska. I efterhand är Eva förtvivlad över att vården inte agerade snabbare och effektivare när det redan vid det andra samtalet i maj konstaterades att Manfred troligen led av depression och behövde träffa läkare.

Själv förstod hon ju aldrig hur illa det var.

Pussla ihop sonens sista tid

– Jag förstod inte hur dåligt han mådde förrän det var för sent. Manfred spelade dataspel som bröderna, han gick på sina frisbee-träningar och åkte på junior-VM i Kanada. Min bild av svår depression var att man ligger apatisk i sängen och slutar äta, därför var jag aldrig riktigt orolig. Dessutom var budskapet från vården hela tiden att det inte fanns några konkreta självmordsplaner. Det enda som saknades var dag och tid.

Efteråt har Eva fått pussla ihop sin älskade sons sista tid i livet, med hjälp av sjukjournalen och hans vänner. Hon har fått veta allt det som hon så innerligt önskar att hon fått veta medan han levde.

Manfred led av depression och social ångest. I skolan bar han på hösten i trean ständigt sina hörlurar. De blev ett skydd mot omvärlden, för att andra inte skulle börja prata med honom. Eftersom ångesten var som värst på nätterna kunde han inte sova och för att dämpa ångesten skar han sig då och då på armarna och bålen.

När Manfred först i september fick träffa en läkare, som skrev ut antidepressiv medicin åt honom, hade det gått tio månader sedan Eva började söka hjälp för sin son.

Eva gjorde en IVO-anmälan efter sonen Manfreds självmord, här sitter hon med papper om beslutet.

Efter sonens död gjorde Eva en IVO-anmälan, resultatet blev att man konstaterade att vården av Manfred hade allvarliga brister.

Foto: Theresia Köhlin

Riskgrupp för suicid

– För doktorn på den psykiatriska ungdomskliniken berättade han om sin självmordsplan och att han redan testat delar av den. Om tillvaron blev för jobbig och han var ensam hemma skulle han hänga sig i trappen till övervåningen. Det var efter det samtalet som Manfred bara tillät läkaren att berätta för mig om hur det var i skolan, säger Eva som därför trodde att det var det värsta.

I journalen skrev doktorn att Manfred tillhörde en riskgrupp för suicid eftersom han hade en obehandlad depression och för att han var man. En sjuksköterska skulle följa upp behandlingen, och en ny läkartid planerades in först tre månader senare. Det blev aldrig något nytt läkarbesök. Sju veckor senare tog Manfred sitt liv, precis på det sätt han beskrivit för läkaren.

Första veckan i ettan på gymnasiet hade eleverna fått skriva ett brev åt sig själva. Ett brev som skulle öppnas på studenten. Det blev aldrig någon student för Manfred, istället fick Eva sprätta upp kuvertet och läsa vad Manfred skrivit.

Det gör så ont i magen när jag tänker på att han låg vaken, ensam med ångest när vi andra sov gott

– Det var obeskrivligt sorgligt att öppna kuvertet med den lilla, krafsiga handstilen ”Till Manfred på examensdagen”. I brevet framkom att han inte trodde mycket om sig själv och att han inte hade någon positiv framtidstro. Om jag hade vetat det och att han två år senare skulle må så dåligt, att han skulle se sig som en börda för sin omgivning och inte vilja leva, hade jag gjort vad som helst för honom. Precis som vilken förälder som helst hade känt. Det gör så ont i magen när jag tänker på att han låg vaken, ensam med ångest när vi andra sov gott. Jag skulle tagit honom till min stora dubbelsäng och kramat honom om och om igen. Det känns som att vi inte fick chansen att rädda honom och det är tärande för hela familjen.

Vill att andra ska få hjälp snabbare

Eva vill berätta Manfreds historia för att hjälpa andra att förstå hur svårt det kan vara med ungdomar, kanske speciellt pojkar, som inte pratar och till varje pris vill dölja att de mår dåligt.

Eva önskar också att människor med depression och ångest ska få snabbare hjälp så att åtgärder kan sättas in i ett tidigt skede. Och att föräldrar ska få veta om deras barn mår så dåligt som Manfred, gärna också få tips på litteratur och webbsidor med information om psykisk ohälsa.

Eva försöker lätta sorgen en stund genom att fixa i trädgården.

Eva försöker distrahera sig och lätta sorgen en liten stund genom att till exempel fixa i trädgården och promenera.

Foto: Theresia Köhlin

– Det är helt obegripligt att man kan låta bli att berätta något för anhöriga fast det kunde ha räddat hans liv. Den chock och smärta jag och Manfreds pappa drabbades av när vi läste vår sons journal önskar jag att ingen ska behöva uppleva. Samhället måste bli bättre på att hjälpa unga som mår dåligt. Om Manfred fått diabetes eller cancer hade ingen frågat vad de fick berätta för mamma. Vi måste behandla psykisk sjukdom som vilken sjukdom som helst. Vi måste prata om självmord och hur de kan stoppas. Ett självmord påverkar inte bara den närmaste familjen utan långt många fler i omgivningen!

Har gjort IVO-anmälan

Efter en IVO-anmälan som Eva gjort har IVO (Inspektionen för vård och omsorg) kommit fram till att det fanns flera allvarliga brister i vården av Manfred. Han fick vänta länge på läkarbedömning och läkemedelsbehandling. Man konstaterar också att psykiatrin agerade passivt avseende Manfreds sömnbesvär, självskadebeteenden och självmordstankar. IVO påpekar också brister i dokumentationen i Manfreds journal.

Mår du dåligt? Här kan du få hjälp

Den som har självmordstankar behöver prata med någon. Självmordslinjen nås på telefonnummer 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen, Hjälplinjen på 0771-220060 eller BRIS på 116 111.

Är du närstående? Våga fråga, lyssna, visa empati och döm inte. Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista och går att påverka, men behöver träffa någon från psykiatrin omgående. Ring 112 eller åk till en akutmottagning.

Amalias syster tog sitt liv: ”Vi var som tvillingar”
Carin och Micke lider av psykisk ohälsa: ”Innerligt glada att vi lever”