De fiskar i ösregn i timmar – och det är inte fisken som är anledningen

Följ med på pensionärspingis: ”Snabbt spel”

Med välpackad väska och kläder efter väder beger sig Allers ut för att tillbringa dagen tillsammans med tjejfiskeklubben Fjällorna och Matfors Sportfiskeklubb. Vid en liten västernorrländsk tjärn arrangerar de en tjejfiskedag med förhoppningen att fler tjejer ska våga prova sportfiske, och upptäcka tjusningen i att stå vid vattnet.

Eftersom fiske definitivt är en hobby där väderförhållanden spelar roll, har fotografen Svanthe kollat väderprognosen redan innan avfärd och konstaterat att det gäller att klä sig bra och att ta med sig varma regnkläder.

Väl framme ser vi tjärnen ligga mörk under de tunga molnen. Vinden river upp små vågor på vattenytan och från kåtans skorsten stiger röken mot den grå himlen.

Åsa Ericsson, en av de ansvariga för Fjällornas lokal­avdelning i Sundsvall, hälsar oss välkomna med ett varmt leende, och öppnar dörren till kåtan där en brasa redan brinner.

Skratt och småprat

En efter en kommer tjejerna in. Några känner varandra sedan tidigare, andra är här för första gången och letar sig försiktigt fram till en plats intill elden. Men det dröjer inte länge innan Stefan Molin bryter tystnaden. Han är medlem i Matfors Sportfiskeklubb, som bidrar med korv och kaffe och sponsrar dagens träff.

– Nej, nu tycker jag det är dags att pigga upp oss med lite kaffe, säger han och går runt och fyller muggarna med nykokt kaffe.

Det blir vändpunkten. Snart fylls kåtan av skratt, och när småpratet tar fart är den trevande stämningen som bortblåst. Det märks att många har längtat efter den här dagen.

Åsa berättar om dagens upplägg. Var och en väljer själv var hon vill fiska, och efter ett par timmar ska alla återsamlas i kåtan för lunch.

– Det kommer ni att höra. Då kommer vi att trycka på tutan, säger hon.

Kräver tålamod

Snart är det dags att ge sig ut. Regnet öser fortfarande ner, men inte en enda deltagare verkar tveka. Regnkragar dras upp, keps­ar dras ner och med ett skratt hörs någon ropa:

– Kom igen nu! Nu kör vi några timmar!

För undertecknad väntar en liten utmaning. Den typ av fiske som ligger mig varmast om hjärtat är flugfiske, men nu är det spinn- eller haspelfiske som ska provas, och därmed även förmågan att finna tålamod nog att kasta med haspelrulle.

Samtliga deltagare beger sig ut genom dörren, så det är bara att haka på. Åsa plockar fram ett haspelspö och fäster ett drag hon tror passar regnbågen i tjärnen.

– Ibland fungerar drag, ibland mask, och ibland räka. Man får prova sig fram och se vad som fungerar, förklarar hon.

Lugnt visar hon hur jag ska hålla spöet, och hur jag ska kasta. Det känns nästan som att börja om från början. Jag fiskade med haspel som barn, men när flugfisket kom in i mitt liv tog det över helt.

– Bra, Anna! Toppen, vilket snyggt kast! ­säger Åsa och peppar mig att fortsätta.

Dessvärre känner jag efter en stund hur kyl­an får fingrarna att börjastelna. Handskarna blev kvar hemma, något jag nu ångrar djupt. Även läpparna kännskalla, och jag inser att regnet och blåsten tar mer på krafternaän jag hade trott.

Åsa föreslår att vi ska röra lite på oss. Vi går bort till de andra som står utspridda längs bryggorna. Regnet har gjort spången såphal, så med försiktiga steg rör vi oss mellan fiskeplatserna.

Ingen prestige

Vid en av bryggorna står Anna Porsvald, djupt koncentrerad. Hon bottenmetar efter regnbåge, och då och då bryter fisken vattenytan framför henne. Det kliar nästan i fingrarna vid tanken på att hon snart kanske kommer att dra upp en stor regnbåge.

– Jag har satt på en räka. Nu får den ligga och vila på botten. Sedan väntar jag bara på napp, säger hon med blicken fäst på linan.

Trots att regnet piskar mot ansiktet verkar hon inte nämnvärt berörd.

– Vädret spelar mindre roll, det är så fantastiskt att få vara här med alla tjejer i dag. När vi var här förra året var det nästan för varmt för att stå ute och fiska. Får jag välja tar jag faktiskt hellre det här.

En bit bort står Annica Andersson, Sundsvallsfjällornas andra lokalansvariga. Hon har varit engagerad i föreningen under många år och brinner för att fler kvinnor ska hitta glädjen i fiske.

– Det blir annorlunda när vi bara är tjejer. Alla är här på lika villkor, och alla vill lära sig fiska. Man hjälper varandra och vågar fråga om det är något man inte kan.

Känslan hon sätter ord på ­återkommer under hela dagen. Här finns ingen prestige. Den som kan lite mer visar gärnahur man byter drag eller kastar lite längre, och den som är ny känner sig snabbt som en del av gemenskapen.

Lite längre bort står systrarna Johanna och Jennie Sandström tillsammans med sin mamma Ann-Sofie Sandström. Naturen har alltid varit en självklar del i deras liv, och de tillbringar mycket tid tillsammans.

– Vi gör nästan allt ihop. Mamma har alltid ställt upp för oss, nu vill vi skämma bort henne lite, säger Jennie.

– När tjejerna frågade om jag ville följa med behövde jag inte fundera en sekund. Självklart ville jag följa med, svarar Ann-Sofie.

Gemensam aktivitet

Familjen nöjer sig inte med fisketurer. De åker på kryssningar, gör utflykter och hittar ständigt nya saker att göra tillsammans.

– Men de här båda går och lägger sig redan vid 22. Själv är jag över 70 och tycker kvällen precis har börjat då.

– Vi jobbar ju, flikar Johanna in direkt, och får både sin syster och mamma att skratta.

Någon fisk har de inte fått än, men det verkar inte bekymra dem.

– Fisken är egentligen inte det viktigaste. Det viktigaste är att få komma ut i naturen och umgås med varandra, säger Johanna.

Den känslan verkar delas av många i dag. Från början var det 30 tjejer anmälda, men regnet fick flera att stanna hemma. Det har Annika och Åsa full förståelse för.

– Har man inte fiskat så mycket tidigare kan det kännas tufft att ge sig ut när vädret är så här, säger Åsa.

Långsamt börjar vi röra oss tillbaka mot kåtan. Klockan närmar sig halv tolv. Värmen från elden känns inbjudande efter flera timmar ute i regnet.

Svanthe och jag verkar dock vara de enda som har koll på tiden. De flesta står fortfarande kvar vid vattnet och kastar.

– De vill ta vara på varenda minut, säger Åsa.

Kaffe och korv

Till slut lyfter hon ett signalhorn, öppnar dörren till kåtan och trycker till. En kraftig signal ekar över vattnet, det går inte att ta miste på budskapet – nu är det dags för lunch.

Vi som hunnit tillbaka till ­kåtan kan inte låta bli att skratta när tutet ljuder över tjärnen. ­Signalen blir en energikick för dem som fortfarande står kvar därute, för tänk om fisken nappar just under lunchen?

Motvilligt börjar de veva in sina drag och bottenmeten.

Återigen fylls kåtan av blöta regnjackor, skratt och doften av kaffe. Korvar läggs på gallret över glöden, men här finns en oskriven regel – korven ska vara ordentligt grillad.

– Det gör ingenting om den blir lite mer grillad. Riktigt välgrillad ska den vara, säger Annica bestämt och de andra nickar instämmande.

Närvarande i nuet

När alla fått varsin korv blir det för en stund lugnare inne i kåtan. Skratten övergår i ett sorl, snart avlöser berättelserna om fisketur­er varandra. Flera av kvinnorna har träffats genom Fjällorna under många år, medan några deltar för allra första gången.

– För mig var det just tjejfisket som lockade. Att få umgås med andra tjejer som delar samma intresse, säger en av deltagarna.

Samtalet glider snart över på varför fisket betyder så mycket.

– Det är balsam för själen, säg­er Anna och lutar sig tillbaka.

Hon beskriver hur vardagens krav försvinner så fort hon står vid vattnet.

– Man kan inte stressa när man fiskar. Allt det där som väntar hemma får vänta en stund. När jag står med spöet i handen finns bara kastet, linan och vattnet framför mig.

Hon visar med händerna hur blicken följer linan genom luften.

– Man blir verkligen närvarande.

Runt elden nickar flera igenkännande. Plötsligt nämner någon en händelse som sent ska glömmas. För några år sedan trampade Annica fel under en fisketur, och föll så illa att hon bröt benet.

– Det var inte roligt. Vi kände inte varandra så väl då, men försökte hjälpa henne så gott vi kunde medan vi väntade på ambulansen. Jag minns hur jag fick hålla upp hennes ben, och hur ont hon hade, säger Anna.

Annica blir full i skratt när hon minns första frågan hon fick på akuten: ”Fick du någon fisk?”

– Det var verkligen inte det jag tänkte mest på just då, säger hon och skrattar med de andra.

Fiskat sedan barnsben

Vid elden sitter också Ingrid Täfvander. Hon har varit med i Fjällorna sedan 2009, men fiske­intresset började långt tidigare.

– Jag var nio år när jag beställde mitt första fiskespö, ur Josef­ssons katalog, berättar hon.

Hon minns hur hon varje kväll ville springa ner till vattnet och fiska.

– Men mamma lät mig inte gå ensam. På den tiden hade vi inga flytvästar, så jag fick vänta tills farfar kom hem och kunde följa med.

Sedan ler hon åt ett minne som fortfarande ­sitter kvar.

– En gång smet jag ändå. Jag fastnade med draget och tappade det. Jag hade sparat länge för att köpa mina fiskesaker och skämdes så mycket när jag kom hem. Jag vågade inte berätta sanningen för mamma, och än i dag kan jag få lite dåligt samvete när jag tänker på det.

För henne har fisket blivit en livslång passion.

Plötsligt reser sig en av tjej­erna.

– Nej, nu måste vi ut igen. Kom igen! Vi har en timme kvar innan fiskekorten går ut.

Kvinnorna drar på regnjackorna igen och ger sig ut mot bryggorna. Regnet har för upphört för tillfället.

– Nu verkar det äntligen klarna upp, säger Åsa.

Men glädjen blir kortvarig. Bara några minuter senare sveper nästa regnskur in över tjärnen.

– Skitväder, säger någon och får medhåll.

– Det kunde väl ha hållit sig borta en stund till.

Med trevande gummistövelsteg mot den hala spången och fiskespöna över axeln, fortsätter tjejerna ut mot sina platser. ­Regnskurarna må vinna över solen, men de vinner aldrig över gemenskapen.