Eva och Agneta firar 50 år som vänner – reste tillbaka till där allt började

Hälsoveckan på Limnos oktober 2025

Att prata med de här två vännerna är som att dras in i ett ständigt pågående och bubblande samtal som sticker iväg än hit, än dit. Så har de också hållit kontakt genom hela livet, genom flyttar, yrkesbyten, resor och utveckling åt olika håll.

I dag arbetar Agneta som präst, och Eva är adjunkt vid Stockholms universitet.

– Vi umgicks intensivt under några av våra mest formbara år. Tillsammans med Agneta blev allt så spännande och intressant, minns Eva. Livet var ett stort äventyr att upptäcka, inbäddat i starka sinnesupplevelser, möten med människor, stora tankar, konst, musik och litteratur. Att vara i den känslan tillsammans har räckt för en livslång vänskap.

Agneta instämmer i den beskrivningen:

– Så bra Eva uttrycker det. Jag håller med! Vi inspirerade varandra och utvecklade gemensamma intressen för mycket som hände i samtiden och historien. Jag lärde mig mycket av Evas öppenhet och generositet, av hennes förmåga och mod att sammanföra människor och få saker att hända.

Tillbaka där det började

Jag träffar de goda vännerna på Allas.se:s Hälsovecka på Limnos i norra Grekland. Västerut över havet ligger Thessaloniki, där deras vänskapsband knöts på allvar för flera decennier sedan.

Då var de 17 respektive 18 år gamla, två tonårstjejer på vift som skrev ett arbete om kultur, ”Glimtar av Grekland”.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. I juni förra året gick Evas man bort efter en tids sjukdom. Då hörde Agneta av sig och undrade om de inte skulle resa utomlands tillsammans igen – för första gången sedan den där gången i gymnasiet.

– Jag såg det som en väldig omtanke, säger Eva och tittar på sin vän med värme i blicken. Jag hade blivit ensam och visste inte riktigt vad jag skulle göra eller vem jag skulle resa med framöver. Dessutom är Agneta van att jobba med sorg i sitt jobb som präst.

– Jag fick en ingivelse när jag såg annonsen för resan, berättar Agneta. Jag tyckte mycket om Evas man och vet att sorgen sätter sig i kroppen, i magen och huvudet. Man blir trött. Jag tänkte att den här resan skulle vara klockren för oss.

Att stötta varandra i svårigheter har varit ömsesidigt genom åren, ända sedan de gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet Södra Latin i Stockholm. De kom från olika slags bakgrund – Agneta bodde i lägenhet och var mer arbetarklass, medan Eva hade akademikerföräldrar och bodde i villa.

I dag är Agneta den som ger intryck av att prata mest och vara väldigt utåtriktad, medan Eva är mer lugn och eftertänksam. Men så var det inte då. Snarare tvärtom.

Agneta berättar:

– Jag gillade Eva, det var fart på henne. Hon var berest och försigkommen, och uttryckte sig fantastiskt bra. Hon kunde ställa sig upp och hålla ett föredrag på engelska som ingenting, medan jag blev röd i ansiktet så fort jag skulle säga något. Hon var väldigt extrovert, hade massor av vänner och var något av en dörröppnare för mig.

Eva minns också vad hon tänkte.

– Jag blev fascinerad av Agneta. Hon var blyg och skygg och liksom gömde sig under håret. Hon målade väldigt fina bilder och jag tyckte att hon var en intressant person. Det var nog jag som tog initiativet till att umgås. Det var något spännande med olikheterna, säger hon och tillägger:

– Jag tyckte att du hade ett rikt inre liv.

– Och jag tyckte att du hade ett rikt yttre liv! säger Agneta snabbt och skrattar högt.

Eva skrattar med – för skrattar, det gör de mycket och ofta.

Under sitt gymnasiearbete fann de varandra på allvar. När de nu börjar prata om tågluffen till Grekland far samtalet iväg med minnen och anekdoter: ”Minns du att vi bodde på ett tak på ett hostel?” ”Kommer du ihåg den där äckliga kirurgen?” och ”Vi hade ju knappt mat”.

Efter gymnasiet jobbade båda på ett hem för intellektuellt funktionsnedsatta barn. De kom in i ”gröna vågen-svängen” och var båda lite sökande personer.

– Vi var i en krets av unga som hade konstnärliga ambitioner, det var vegetarisk mat, örttéer, växtfärgning … en del var lite flummiga och många reste mycket, berättar Eva.

Intresserade av psykologi

Båda två har alltid varit intresserade av psykologi, hur människor fungerar.

– När vi sågs kunde vi ligga och prata i timmar om folks psyken! Vi tyckte alltid att ”det här är så otroligt intressant, det borde alla prata om!” Alla andra verkade prata om så tråkiga saker, medan Eva och jag diskuterade så mycket spännande. Vi vände ut och in på hur man var, vad man tyckte, vad man sa, säger Agneta.

Båda fnissar till när de tänker på alla analyser de gjort av människor i deras omgivning.

Livet förde dem vidare på skilda vägar, men de fortsatte att hålla kontakten. Den stora skiljelinjen kom när Agneta blev troende kristen. Hon var 23 år och fick en ny syn på tillvaron.

– Jag lärde känna några troende kristna. Jag hade haft rätt fördomsfulla uppfattningar och visste inte att det fanns jämngamla med mig som var seriöst troende. Jag var konfirmerad, men det var inget mer med det, det var ju alla. Men plötsligt upplevde jag en enorm kraft som var full med värme, en gud som ser mig. Tron var helt levande i vardagen, inte bara en sorts idébygge.

Eva minns väl när detta hände Agneta:

– Det var lite konstigt. Rätt svårt faktiskt. Religion var i och för sig inte helt främmande för mig eftersom vi hade rört oss lite i det här med andlighet och meditation, men Agnetas nya vänner var ett helt annat gäng. Hon flyttade in i ett kollektiv med andra kristna ungdomar, det var som en annan värld, tyckte jag.

Även om de inte möttes i synen på religion så fortsatte vänskapen, även när de sedan mötte den stora kärleken. De träffade varsin man, varsin Anders rentav.

Agneta utbildade sig med tiden till präst, gifte sig och fick tre barn. Eva arbetade vidare och utbildade sig inom läraryrket. När hon gifte sig var det Agnetas man – som liksom hon är präst – som vigde dem. Männen kom bra överens och vännerna umgicks även parvis.

Under samtalet återkommer de till hur de kompletterat varandra genom sina olikheter. Och hur de funnits där för varandra i svåra perioder.

– Agneta har utvecklats väldigt mycket, säger Eva. Från den där blyga tjejen blev hon mycket mer självständig, lärde känna andra människor och har verkligen gjort sina egna grejer i livet utan att vara rädd.

– Ja, det stämmer, och där har du hjälpt mig, svarar Agneta. Du har alltid varit så generös, bjudit in folk och pratat med alla. Du har inspirerat mig i det.

När vi ses är det Agneta som stödjer Eva i sorgen efter maken, men stödet har också gått åt andra hållet. Som när Agneta hade det tungt en period när hon jobbade som lärare – då fanns Eva där och peppade eftersom hon arbetat med organisationsfrågor.

Men Agneta har faktiskt ett problem, säger Eva och ser på sin vän:

– Agneta är väldigt begåvad och talangfull på många olika saker, men har så svårt att välja. Hon blir jätteintresserad av något ett tag, och sedan hoppar hon vidare. Agneta är lite som en fjäril, det går inte att fånga in henne. Om man försöker hålla henne för hårt så sticker hon. Man måste låta henne göra sina grejer.

Jo, det stämmer, håller Agneta med. Hon har bland annat gått jordbruksskola i Småland, varit lärare och läst till arkitekt innan hon blev präst. Hon har flyttat runt mycket, till så skilda ställen som Arvidsjaur, Eritrea och Västerås. Numera bor hon i Delsbo, Hälsingland. Eva däremot har bott på Södermalm i Stockholm i alla år och utvecklats vidare inom läraryrket.

Har ni varit osams någon gång?

De funderar lite. Eva kommer på en sak:

– Agneta, du är ju väldigt rak. Jag har minnen från när du fick små utbrott på mig när vi var ute, för att jag pratade med alla.

Agneta nickar.

– Ja, jag tyckte att du var lite aningslös ibland, som när det var massa karlar som skulle flirta. Men jag var lite beundrande inför det också. Jag höll folk ifrån mig mer.

Kommer ni alltid att ha kontakt, tror ni?

– Ja, det tror jag, säger Eva. Vi är inte beroende av varandra. Jag tror att när relationer kraschar så är det någon sorts obalans eller ett beroende som börjar bli för mycket. Något sådant har inte vi. Dessutom har vi en så lång historia ihop, med gemensamma referenser.

– Ja, det är viktigt. Och jag har ju ingen syster, så då kanske du är som min syster. Livet var rikt och spännande när vi var unga, och det fortsatte så, fast på olika vägar. Vänskap som fått blomma liksom "fröar av sig" och lever vidare, kanske man kan säga? avslutar Agneta.