Monika Södervall, 72, vågade resa ensam för första gången: Mitt självförtroende var på botten

Hälsoveckan på Limnos oktober 2025

Det var upplägget på Allas.se.s Hälsovecka som som fick Monika Södervall, 72, att våga resa utan att ha någon med sig för första gången. För där var det att komma in i gemenskapen. Premiärturen gick till ön Limnos i Grekland i höstas, och resan var riktad just till 60-plussare.

– Jag trodde aldrig att jag skulle lära känna nya människor på det sättet, säger Monika.

Vi ses i hennes mysiga hus på landet, söder om Stockholm. Några meter från henne hyr yngsta dottern ett likadant hus och det märks att Monika trivs på sin plats i livet.

Hon är en intressant och motsägelsefull person – hennes långa välmålade naglar, det lockiga håret och den rosa tröjan sticker av mot klichébilden av det yrke hon fortfarande ägnar sig åt ibland: Hon är lastbilschaufför.

– I jobbet har jag självförtroende och vet att jag är bra. Men hemma har det varit annorlunda, berättar hon.

Hon föddes som andra dottern i en familj där föräldrarna drev en diversehandel. Där hjälpte Monika till. Men hon hade andra intressen – intressen som pekade ut hennes blivande yrkesinriktning redan då.

– Jag skulle nog fötts som kille, säger Monika och ler snett. Det jag gillade mest var motorer och att meka. Men som tjej på den tiden skulle men inte gå en praktisk linje på gymnasiet tyvärr ... Så jag gick ekonomisk linje.

Kärlekslöst hemma

Hemma hade hon det tufft. Hon var storasyster till två yngre systrar, och blev mycket strängt uppfostrad.

– Jag var väldigt hårt hållen, särskilt av min far. Jag fick ingen kärlek hemma. Mitt självförtroende var här nere, säger Monika och visar med handflatan långt ner mot golvet.

Först som 24-åring, när hon träffat sin blivande man, vågade hon ta ett stort steg i sin egen riktning. Hon slutade i föräldrarnas butik och flyttade hemifrån.

– Då sa pappa ”Om du går ut genom den där dörren behöver du inte komma tillbaka igen”.

Det hindrade inte Monika. Hon hade fått nog av hemmiljön. Och när det gällde motorintresset var hon envis. Hon gick en utbildning till lastbilschaufför, ensam tjej bland åtta killar.

– Ingen trodde att en tjej skulle kunna köra lastbil. Men det blev den roligaste tid jag någonsin varit med om! Att köra lastbil var något jag var bra på, när jag gjorde det växte jag. Både killarna och lärarna kallade mig ”Kalle” på skoj eftersom jag var enda tjejen, minns Monika.

Lätt som en plätt körde hon lastbil med släp och en enorm liftdumper. Passande nog hade Monikas kille ett åkeri, så hon kunde fortsätta med att köra lastbil. De schaktade skolgårdar, privata tomter och annat, och företaget fick namnet ”Majsans schakt”, efter Monikas smeknamn.

Men uppväxten, och hur framför allt pappan behandlat henne, gjorde sig påmind. Hon mådde allt mer dåligt psykiskt, och under en period slutade hon nästan att äta.

– Jag förstod att det berodde på en depression. Det var mycket sedan barndomen som legat och pyrt genom åren, inget blev riktigt bearbetat trots att jag gick till psykologer.

Kroppen tog också stryk – som 30-åring fick Monika ryggproblem och genomgick en svår operation. Hon hade tur och blev helt återställd, och efter att ha arbetat på kontoret som transportledare kunde hon börja köra lastbil igen.

Hälsan har sviktat genom åren. Hon har bland annat drabbats av blodpropp och kronisk huvudvärk.

– Det har varit svårt för en arbetsmyra som mig. Jag har nog opererats överallt utom i huvudet och hjärtat, säger hon självironiskt.

– Men jag har fortsatt att styrketräna.

För Monika är en person som alltid kommer igen. När hon tänker tillbaka ser hon sig själv på två olika sätt:

– Det är nästan som om det finns två delar av mig. Den som var mobbad i skolan och hårt hållen hemma, utan kärlek – en som även som vuxen blev lite undfallande hemma. Och så den som kör lastbil, av det växte jag, det stärkte mig något oerhört och då blev jag den här superstarka. Jag blev omtyckt och accepterad för den jag är.

Fick tre barn

Under åren ihop fick paret två döttrar och en son tillsammans. 1999 separerade de, och sedan dess har inte Monika bott ihop med någon. Men att resa har hon alltid gillat, och hon har ofta gjort det med någon av döttrarna.

– Vi har varit utomlands mycket, flickorna och jag. Min son gillar inte att flyga, så han har fått annat i stället.

Det var när hon kom hem från en resa i maj förra året som hon fick idén att resa ensam för första gången.

– Jag sa till mig själv att jag måste stå på egna ben, konstaterar hon.

Precis när hon kommit hem från resan med döttrarna låg en tidning i brevlådan och väntade på henne, med en annons för Hälsoveckan.

– Jag är en soldyrkare de luxe så jag började fundera. Kunde detta vara något för mig? Men träningsresa? Jo, man behövde inte gå på alla pass tydligen. Och jag har ju alltid tränat hemma. Precis när jag funderade så ringde min lillasyrra, som uppmuntrade mig: ”Åk!”.

Så blev det. Monika bokade, och det har hon inte ångrat.

– Först undrade jag vad jag gett mig in på, eftersom jag inte är den som tar plats, socialt alltså. Då kan jag dra mig undan och stå och titta lite bara. Jag tänker att ”om jag ställer mig här borta är det ingen som ser mig”. Men jag ville utmana mig själv.

Tryggt på resan

Och redan första dagen på Limnos fick Monika vänner i gruppen, tre vänner som hon kom nära och har fortsatt träffa.

– Redan på välkomstminglet satte vi oss ihop, tre damer och en herre. Vi började tjattra och ha oss, vi gick ihop till träningarna och så åt man ju tillsammans. De är fantastiska människor.

Och träningarna blev bra, de också. Monika gick på varenda pass under veckan utom ett.

– Jag gillar att man inte måste följa schemat slaviskt, men allt var så roligt så jag struntade bara i ett danspass, det är inte min grej.

Vad var det som var bra med upplägget på Hälsoveckan?

– Det här med tryggheten. Att man vet att det finns någon som håller i det, så att man har någonstans man kan vända sig om det skulle vara någonting. Och att vi var en grupp. Att man inte bara står helt själv och så bara ... Vad gör jag nu? Vart ska jag ta jag vägen? Det blir en trygghet, om man nu är osäker i sig själv, som jag var då. Jag kommer att minnas atmosfären och alla härliga människor.