Roberth och Helen lämnade Sverige med barnen – sa upp sig för att segla jorden runt i över tre år

5 saker du aldrig bör bära på ett flyg

Otroliga öar, magiska atoller, spännande världshav, omtalade kanaler, roliga och märkliga djur och galet vänliga människor är bara en liten del av allt som familjen Granath fick uppleva under sin världsomsegling som varade i tre och ett halvt år.

Den 16 april 2022 kastade Helen, 43, och Roberth, 50, loss från hemma­kajen med segelbåten Ayla för att mer eller mindre erövra världen tillsammans med sina tre barn, Melvin, i dag 15 år, Vilma, 13 och Oliver, 11. Resan hade de planerat under lång tid, men de hade båda på olika sätt förberett sig för detta hela livet.

Båtliv, hav och vatten har alltid funnits med. Helens föräldrar hade båt i Helsingborg och Roberths bakgrund är en uppväxt i havsnära Fiskebäckskil och Skaftö innan han tog sikte på Karlskrona och en anställning inom marinen.

Där hade Helens familj ett sommarhus och en dag sprang de på varandra. Resten är, som man brukar säga, historia. 2011 flyttade paret till Tjörn utanför Göteborg. Roberth fortsatte inom det militära, medan Helen fick jobb som barnmorska. Äventyret lockade redan då, men för stunden räckte det med att resa genom Sverige och campa med husvagn.

– Första gången vi gjorde en riktig långresa var när Oliver var bara två och ett halvt år gammal. Då reste vi igenom fem länder i Asien i tre månader. Det gick förvånansvärt bra och där fick vi nog blodad tand att fortsätta ut i världen, säger Roberth.

Sparade ihop pengar

2018 köpte de den robusta båten Ayla som skulle fungera för långsegling och bestämde sig för att utmana sig själva genom en jorden runt-resa på havet. Men först testade de med en Sverige­­kryssning. De började segla söder­ut utmed västkusten för att sedan gå uppåt och till slut tillbaka genom Göta kanal. Resan varade i sju veckor.

– Det var en bra förberedelse och vi lärde oss mycket.

Nästa steg var att bygga upp en ekonomisk buffert för att kunna vara iväg i flera år. När covid slog till fick de lite extra tid.

När familjen kom iväg för fyra år sedan lämnade de hamnen med en fullproppad båt och stora förhoppningar. Huset var då tömt och uthyrt. De hade också sålt av bilar och annat som de inte skulle behöva de kommande åren. Sam­tidigt inköptes bärbara datorer till alla barn.

Roberth fick tjänstledigt från Försvarsmakten, Helen sa upp sig från jobbet som barnmorska och eftersom hela familjen skrevs ut från Sverige gällde inte längre skolplikten. Nu skulle de klara sig själva.

Första målet var ett stopp hos släktingar i Skåne, vilket det fanns en speciell tanke med. Det blev en möjlighet att lämna av sådant som de märkt att de inte behövde och proviantera mer av annat. Men framför allt blev det en stor avseglingsfest som föräldrarna anordnat.

– Festen betydde mycket.

Annat som behövde lite planering var att sköta barnens skolning själva, allt enligt den svenska läroplanen med fokus på kärnämnen.

Åkte segelbåt genom Holland

Faktum är att de var ganska trötta redan när de började resan. För­beredelserna och anspänningen hade varit tuff.

– Det var pirrigt att ge sig iväg till slut efter att ha tänkt på det så länge. Att vara på väg på riktigt, konstaterar Helen.

Familjen tog sig förbi Danmark och Tyskland för att sedan uppleva ett av de mest intressanta äventyren tidigt på resan – att segla via kanaler i Holland under två veckor. Det var en ovanlig del av resan där de förtöjde inne i städer, såg väderkvarnar, mötte kanalbåtar och dessutom träffade andra familjer med liknande seglingsplaner.

Utmaningen därefter var att segla igenom Engelska kanalen, uppleva svårigheterna med tidvattensskillnaderna och så försöka undvika den svartvita skräcken – späckhuggarna, som ibland kan anfalla båtar och förstöra dess roder, och ibland även sänka dem.

– De är ett hot på riktigt. Många tror kanske inte det, men det är en verklig skräck för de som utsätts och vi vet flera som råkat illa ut. Hela den resan innebär ständig oro, berättar Roberth.

Vänner på vägen

Ett sätt att känna sig tryggare var att hålla kontakt med andra båtar och ta följe med andra.

Det var också det de gjorde – hela vägen till Kanarieöarna som var sista stoppet innan seglingen över Atlanten. Där firade familjen jul och nyår med besök från Sverige.

– Det är en speciell känsla när många båtar sammanstrålar i samma område för att förbereda sig. Barnen får vänner att umgås med och det blir många sova över-partyn.

När det sedan blev dags att ta sig an den långa seglingen på öppet hav var det 20–25 båtar med olika flagg som lämnade samtidigt.

– Det gick jättebra hela tiden på vägen över. Vädret var inget problem för oss. Det bara flöt på, och efter tre dagar hade vi gungat in oss och blev inte speciellt sjösjuka.

I stället kunde de njuta av den mörka, stjärnklara natthimlen, delfiner, ett däck fyllt med flygfiskar och fina nätter med lysande mareld.

– Annars levde vi ett helt vanligt vardagsliv ombord med små sovplatser, kök, toalett och dusch. Genom vår avsaltningsanläggning hade vi färskvatten hela tiden för att kunna tvätta oss, säger Helen.

Hon upplever inte heller att det var svårt att leva trångt.

– Kanske till och med mindre tjafs än hemma faktiskt. Det kändes enkelt. Alla har haft var sitt minikrypin om man velat vara själv ett tag.

Grenada i Västindien blev första stoppet i Atlanten och som alla andra skulle de senare gå genom Panamakanalen. När familjen sedan fick se Stilla havet var det en härlig känsla.

Nästa segling skulle blir den längsta – 39 dagar till sjöss – innan de nådde Marquesasöarna i franska Polynesien.

Det var bara början på en lång rad av besök på fantastiska paradis­öar av olika slag i Polynesien, men också senare runt Samoa­öarna, Marshallöarna och Mikronesien.

– Det var som en dröm som inte går att förbereda sig för, säger Roberth.

Spännande djurliv

Världen de seglade in i var ett virrvarr av ögrupper med olika nationaliteter, språk och ursprung. Det blev en tid med mycket bad, snorkling och att öppna kokosnötter på magiska stränder vid lägereldar.

– Eftersom det var många familjebåtar i området hade våra barn också kompisar att umgås med.

Unika djur blev nästan vardag. Ögonkontakt med revhajar, som oftast inte är farliga men som man inte ska vända ryggen till, var spännande för alla.

– På Marshallöarna firade vi sedan jul med många andra seglare. Det var då vi upptäckte att man inte kunde se Kalle Anka och hans vänner på SVT play i efterhand, säger Roberth och skrattar.

Överallt de kom förvånades de över hur hjälpsamma och trevliga människor är.

– På en ö fick vi gåvor och blev inbjudna att berätta om Sverige i deras skola.

Pubkvällar och safari

Seglingen fortsatte till Indonesien där de såg komododrakar och hade fantastiska naturupplevelser under två månader innan de fortsatte mot bland annat Julön och senare Madagaskar nära afrikanska kusten i Indiska Oceanen.

– Madagaskar blev ett favoritställe för oss alla med sina valhajar, sköldpaddor och helt underbara lemurer. Det var en höjdpunkt, säger Helen.

Sydafrika skulle också bli en trevlig upplevelse med samma gästvänlighet och en riktigt bra organisation för välkomnande av segelbåtar.

– Allt var enkelt och det fanns många sociala aktiviteter, som trevliga pubar och evenemang.

Dessutom bjöd Sydafrika på safari­resor med lejon, bufflar och giraffer inåt land. På kvällarna kunde de mötas av en symfoni med mäktiga hoppande valar runt båten på havet.

– Vi firade nyår i Kapstaden – en riktig drömgrej.

För familjen Granath var det ett magiskt sätt att gå in i deras sista år på resan, 2025. Nu var det inte lång tid kvar.

Ett stopp längs vägen blev Namibia. Där förändrades hela utsikten från båten – ökenland­skapet gick ända ner till havet.

– Att segla förbi en öken var en märklig känsla, så otroligt vackert, säger Helen och Roberth nickar.

En tårfylld hemkomst

En gång under resan blev de rädda. Det var när en fiskebåt kom i ganska hög hastighet rakt mot dem.

– Vi visste att det fanns diamanter i havet och var rädda att det handlade om det. Men i stället räckte de över en stor svart påse till oss. Den var fylld med tio stora humrar. Tveksam om det hade hänt i Sverige!

De reste vidare över Atlanten ännu en gång, besökte olika länder och öar. Den 7 april korsade de till slut sitt eget spår i Karibien och hade nått jorden runt. Det var dags att vända hemåt.

När de nådde vattnen utanför Irland blev det kallt, så täcke och filtar åkte fram. De stannade ett tag i Skottland med vandringar och utflykter med härliga vyer, bland annat till Loch Ness och för att se lunnefåglar.

Hemmahamnen Höviksnäs på Tjörn nåddes den 9 augusti 2025.

– Vi fick ett fantastiskt mottagande, så många hade tagit sig dit. Vi grät allihop. Det var stort, berättar Roberth.

Sedan dess har tiden tuffat på. Livet i Sverige innebar återstart med jobb och skola, men det betydde också kontakter med myndigheter för att börja existera i alla system igen.

I dag är alla i familjen nöjda med att ha landat i vardagen, men någonstans finns känslan där – de kommer snart att resa igen, fast kanske annorlunda den här gången.

– Madagaskar återser vi gärna.