Anna växte upp i ständig skräck: För första gången i mitt liv är jag inte rädd
Nu har Anna Kölén skrivit historien om sig och sin pappa.
– Jag har insett att jag är den jag är tack vare honom, inte trots honom. Det gör mig hel.
Anna Kölén lever ett välordnat liv, med en trygg man och en dotter som hunnit bli tonåring. Ett kreativt, fast jobb som dramaturg på Dramaten i Stockholm.
Hon har strävat efter just det, ordnat det så.
– Om jag har träffat någon som inte verkat sköta sig, haft problem med alkohol eller tagit minsta lilla partydrog så har jag gjort slut. Det finns ingen plats för det i mitt liv.
Hennes strävan efter det trygga och välordnade är lätt att förstå. Hennes bok Allt jag vet om min far, är en smärtsam sannsaga om ett barns uppväxt i en miljö som präglas av en psykiskt sjuk far.
Hon berättar historien ur barnets perspektiv och vi får möta en pappa som är full av upptåg och infall. Han är konstnären som målar fåglar i ett helt rum, kan dyrka upp dörrar med en hårnål och tar med sin lilla dotter på en plötslig utflykt till Tivoli i Köpenhamn, en hel natts bilresa bort.
Mamman är chanslös mot pappans psykoser
Annas mamma vill egentligen bara ha ett barn, inte en man eller en relation. Trots sina föresatser blir hon kär i den stilige och impulsive konstnären och kämpar för att hålla ihop den lilla familjen. Men hon är chanslös mot hans irrationella infall och psykoser.
Vid en flytt säljer han hela deras bohag och köper en bil, en annan gång lämnar han Anna ensam hemma på natten och går på krogen. Det blir droppen som får bägaren att rinna över för hennes mamma och föräldrarna separerar.
Men Annas pappa försvinner inte ur deras liv. Trots stränga order till dagispersonalen lyckas han hämta henne på henne där. Första gången försvinner han med henne till Köpenhamn, andra gången tar han med henne in i sin sjukdom.
Tar med lilla Anna in i sin sjukdom
Anna minns det med fasa. Pappan låser upp dörren till hennes och mammans hem med en hårnål, drar för alla gardiner i sovrummet och skapar en värld av speglar och tända ljus där han tar henne med sig in i sin verklighet. Spegelvärlden är deras hemlighet, förklarar han, ingenting hon får berätta för sin mamma, för då kan de fastna och hon får aldrig träffa sin mamma igen.
– Det var att kliva in i hans sjukdom och det var så otroligt otäckt. Jag visste inte vad som var riktigt – och var så liten att jag inte förstod varför det var så otäckt, säger hon.
Känslan av att inte veta var den riktiga världen börjar och slutar, vad som är sant och vad som är falskt blir ett trauma som Anna får hjälp att bearbeta som vuxen.
Anna är fortfarande ett litet barn när hennes pappa får diagnosen schizofreni och döms till tvångsvård. När hon blir tonåring kastar hon sig in i ett sökande efter kunskap, om vad en psykos är, vad diagnosen innebär – och om hon själv kan ha ärvt anlag för att bli sjuk.
Böckernas blir hennes tillflykt och hon läser sig igenom hela skolbiblioteket innan en lärare i svenska tar sig an henne och lånar ut sina privata böcker. Shakespeares Stormen som handlar om en far som är en enväldig magiker och hans dotter på en öde ö gör ett outplånligt intryck och hon döper sin katt till Miranda efter dottern i boken. Hon ser en uppsättning av Elgard Johnssons Tokfursten, en självbiografisk berättelse om att leva med schizofreni, på den lokala teatern, och får med en affisch hem som sedan hänger över hennes säng i flickrummet. Och hon plöjer Hannah Greens Ingen dans på rosor som handlar om en ung kvinnas som blir intagen på ett mentalsjukhus och hennes kamp för att ta sig ur den egna världen Yr och Maria Gripes Skuggan över Stenbänken som handlar om en ung flicka som rör sig mellan olika världar och om en familjehemlighet.
Anna arbetar sig målmedvetet mot ett annat liv
Någonstans där avgörs Annas yrkesval hon påbörjar sin resa bort från småstad och arbetarklass, mot kulturlivet i storstaden.
Långt senare när hon läser litteraturhistoria inser hon att hon läst hela kurslitteraturen redan som tonåring. Men boken som heter Spegelvärlden, precis som den värld som hennes pappa tog med henne in i den där gången när hon gick på dagis, vågar hon aldrig läsa igen.
Anna bearbetar och arbetar sig målmedvetet mot ett annat liv. Men det största traumat – övertygelsen om att pappan hotat hennes mamma till livet – berättar hon inte om för någon, inte terapeuten, inte sin man eller sin bästa vän.
Den undanträngda skräcken vaknar när brevet kommer
Det är den undanträngda skräcken som vaknar när brevet kommer.
Det är ett av många från pappan, som Anna inte träffat sedan hon var 18 år gammal, brev som hon ibland läst, ibland bara gömt undan i en låda, oöppnade. Men just detta var adresserat även till Annas dotter, hans barnbarn. Ett barnbarn som han inte ens skulle veta hon fanns. Och ändå, där stod hennes namn som mottagare på kuvertet.
Så länge hon kan minnas har Anna levt med rädslan för att hennes pappa en dag plötsligt ska stå i dörren. Nu vaknar skräcken för något ännu värre; att han ska söka upp hennes dotter, och ta henne med sig, precis som han gjorde med den lilla Anna.
Där börjar sökandet efter sanningen om pappan, den gränslösa, konstnärliga och roliga – men också skrämmande, våldsamma och farliga – ett sökande där hon till sist träffar sin far igen och inser att han inte längre kan göra henne illa. Och att han faktiskt aldrig har velat göra det heller.
– För första gången i mitt liv är jag inte rädd, säger hon. Nu har jag gått från rädsla till sorg. Jag har ingen frisk pappa. Och han kan inte hjälpa att han är sjuk.
– Det är väldigt skönt och lite konstigt för jag har varit rädd hela mitt liv. Jag har inte förstått och inte velat tänka på hur mycket det påverkat mig, men jag har varit rädd för en massa andra saker också, som ormfobi. Den är helt borta! Det slog mig just att jag gick genom det höga gräset utan att vara rädd.
Varför var det viktigt för dig att skriva boken?
– Jag har rört mig så långt ifrån min bakgrund. Jag har en hel familj, man och barn och ett ordnat liv där ingen kan se på mig vilken bakgrund jag har, och många i min omgivning vet inte hur jag hade det när jag växte upp.
Anna Kölén
Ålder: 51 år.
Familj: Gift med Andreas Norman, författare, de har en 13-årig dotter tillsammans.
Bor: I en lägenhet söder om Söder i Stockholm, ”så nära skogen man kommer i Stockholm”.
Gör: Dramaturg på Dramaten på heltid, jobbar just nu med en uppsättning av Shakespeares Så tuktas en Argbigga som har premiär på stora scenen i höst.
Aktuell: Med den självbiografiska boken Allt jag vet om min far.
Öppenhet är en annan drivkraft. Anna var en de 18 kvinnor som när metoo briserade anklagade Kulturprofilen Jean-Claude Arnault för övergrepp och vittnade i utredningen om hur Kulturprofilen läckt namn på Nobelpristagare i förväg.
– Jag tror att det lärde mig att öppenhet och att tala om saker – inte tiga om det obehagliga – är enda sättet att möta skräck. Jag tänkte då, att klarar jag detta, så kanske jag klarar att itu med min pappa.
– Och nu kallar jag honom ”min pappa” – det har jag inte gjort tidigare.
Ingen har vetat hela sanningen om hennes uppväxt
Få av hennes kollegor och vänner känner till hur hennes uppväxt såg ut och ingen har vetat hela sanningen.
– Jag har ett nytt liv, en ny identitet, jag är högpresterande och duktig – men jag har inte känt mig hel i det. Det är en läkandeprocess jag håller på med, säger hon.
Jag orkar inte – och kan inte – ha honom i mitt liv
– Att skriva har alltid varit mitt sätt att bearbeta. Det är viktigt för mig själv, men också mitt sätt att ge den här berättelsen till världen. Det finns ingen skam, inget att dölja. Jag är den jag är på grund av min bakgrund, inte trots den. Det finns inget att skämmas för eller vara rädd för.
Vilken kontakt har du med din pappa i dag?
– Han skriver brev, men jag orkar inte, kan inte, ha honom i mitt liv. Det är han för sjuk för. Men han vet att jag finns och att jag inte förskjuter honom.
Anna sitter i torpet i Dalarna som familjen nyligen köpt och tillbringat sin första sommar i. Det är omodernt och saknar både rinnande vatten och avlopp, men för Anna är det en plats att landa på, ett sätt att komma hem, inte så olikt bokens Kvarnbacken i sin brist på moderniteter, även om det inte ligger i Värmland.
Hon och berättar om Höganäskruset som hon har hittat och som nu står i hennes kök i torpet, ett återskapande i det lilla av det trygga hemmet i barndomen:
– Det är ett sådant där blåvitt, ett likadant krus som stod i mormor och morfars kök. Mamma fick det, men det gick sönder. Och nu har jag hittat ett eget. Jag återskapar det hem jag har förlorat.