Läsarberättelse: Min önskan om ett barn höll på att splittra oss som par

Tankfull kvinna tittar på sitt graviditetstest.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Visst kunde jag leva utan barn – eller? När jag började tvivla på det ställdes förhållandet på sin spets.

Jag var 34 år när jag träffade Christian. Vi hade hamnat i samma träningsgrupp och han skiljde ut sig från mängden då han var väldigt lång och ganska så snygg. Jag visste att han var äldre än jag, ändå blev jag förvånad när en av de andra tjejerna i gruppen berättade för mig att han var 48. Hon blinkade till mig och viskade:

– Äh, 14 års åldersskillnad är väl ingenting.

Så tillade hon:

– I varje fall inte så länge du inte vill ha barn.

Jag log och sa att det faktiskt aldrig hade stått högt på min önskelista. Och det var sant. Som barn hade jag i stort sett aldrig velat leka med dockor, och till skillnad från mina väninnor så gick jag inte och drömde om den dag jag skulle bli mamma.

I gengäld drömde jag en hel del om att träffa prinsen på den vita hästen, bildligt talat, men hittills under mitt vuxna liv hade det mest varit besvikelser på den fronten. Även om jag dejtat en hel del hade jag aldrig lyckats få mitt kärleksliv att fungera. Ofta föll jag för män som sedan visade sig vara omogna och rädda för att binda sig. Då jag började prata om att flytta ihop la de kvickt benen på ryggen.

När jag fick ett gott öga till Christian och började snacka med honom under veckans träningspass hade jag egentligen inga stora förhoppningar om att det skulle leda till något mer, men han fick mig att skratta. Och framför allt kunde jag märka jag att han var en mogen och ansvarsfull man, kanske för att han tidigare varit gift och nu hade en 20-årig son som fortfarande bodde hemma. Och så jobbade han på bank.

Han kände en rädsla för att bli lämnad

En dag föreslog Christian att vi skulle ta en kaffe ihop, och därefter gick det snabbt. Vi började att träffas regelbundet, och så småningom bodde jag hos honom varannan vecka när hans son var hos sin mamma.

En dag frågade Christian mig lite trevande vad jag egentligen såg i honom, och frågan berörde mig djupt eftersom jag förstod att den kom ur en rädsla att bli lämnad. Han hade berättat för mig att det var hans före detta fru som hade velat skiljas, inte han, och nu oroade han sig för att jag skulle tröttna på honom och hitta en yngre man. Men jag visste bättre än de flesta hur det kändes att bli bortvald av den man är kär i, så jag kysste honom och försäkrade honom om att ingenting skulle komma emellan oss.

Mina väninnor förstod inte vad jag såg i en ”så gammal man”, som en av dem uttryckte det. Och min mamma var också skeptisk och vädrade sin oro för att aldrig få barnbarn.

Varför uttryckte hon aldrig några förväntningar om att han skulle leverera de där barnbarnen?

Hennes ord irriterade mig, för jag hade en lillebror, och varför uttryckte hon aldrig några förväntningar om att han skulle leverera de där barnbarnen?

Jag sa att jag inte ville ha barn

Mamma visste bättre än någon annan hur olycklig jag varit över mitt misslyckade kärleksliv, så varför kunde hon inte bara vara glad för min skull nu när jag äntligen träffat en underbar man? Så jag svarade kort att jag faktiskt inte ville ha barn, och att Christian just därför var perfekt för mig. Mamma blev lång i synen, men med tiden kom hon att tycka om min nye pojkvän.

Redan när vi känt varandra i ett halvårs tid flyttade Christian och jag ihop i hans radhus. Hans son hade först varit lite reserverad mot mig, kanske på grund av min ålder, men när han såg hur glada hans pappa och jag var för varandra så accepterade han mig, och vi fick en bra relation.

Jag och Christian njöt av vår vardag ihop. Ofta gick vi ut och åt, eller på bio, och så tränade vi tillsammans. För första gången på många år kände jag mig riktigt, i grunden, glad.

Läsarberättelse: Han var otrogen när jag låg på BB med vår dotter

Men så hände något jag inte väntat mig. Längtan efter barn började komma smygande – längtan efter Christians och mitt barn. Jag såg ju vilket fint förhållande han hade till sin son, det var tydligt att han alltid varit en bra och kärleksfull pappa.

Plötsligt kändes det som att vi hade lite väl gott om tid att fylla med att bara njuta av livet och varandra. Det var inte lika spännande att gå på bio längre. Var det verkligen så här det skulle vara de närmaste 30 åren?

För honom var barn ett avslutat kapitel

Efter en tid tog jag upp med Christian att jag kände att jag ändrat mig. Han reagerade ännu mer avvisande än jag hade befarat. För honom var detta med barn ett avslutat kapitel och det hade han också klargjort redan från början. Han orkade inte med sömnlösa nätter och blöjbyten längre, han var färdig med det, sa han.

Men min längtan kunde jag inte göra något åt. Jag började titta ner i folks barnvagnar och jag fick en klump i halsen bara jag såg blöjreklam på tv. Paniken började också komma krypande. Varken jag eller Christian blev ju yngre, så det brådskade. Jag var smärtsamt medveten om att detta handlade om mina behov och inte hans, men min önskan hade blivit så stark att jag var tvungen att ta upp det igen. Annars var jag inte säker på att jag kunde stanna i förhållandet.

Christian blev mer och mer frustrerad ju mer jag pressade på. Han menade också att jag brutit det ”avtal” vi hade.

Vårt sexliv ebbade ut liksom förhållandet

Snart började vi också bråka om vardagliga saker, som tvätt, städning och inköp. Våra tidigare myskvällar förvandlades gradvis till tysta timmar i var sin ände av soffan. Vårt sexliv ebbade ut och till slut var förhållandet helt dött. Vi bröt upp.

Jag gick på ett par dejter igen, träffade lika hopplösa typer som innan

Jag var förkrossad, för nu hade jag förlorat både Christian och drömmen om ett barn. Jag gick på ett par dejter igen, träffade lika hopplösa typer som innan, och jag hade heller inte hjärtat med.

I längden kunde jag och Christian dock inte hålla oss borta från varandra. Han saknade mig, och jag honom, och vi började ses igen. Men bara så smått, för vi hade fortfarande inte löst problemet med våra motstridiga önskemål om hur framtiden skulle se ut.

Se också: Marielle fick enäggstrillingar – händer en på 200 miljoner

0:37

Efter reklamen: Marielle fick enäggstrillingar – händer en på 200 miljoner

(0:37)

Slå på ljud

Inom mig pågick en kamp. Kanske kunde jag lära mig att leva med att det bara var vi, kanske kunde det vara tillräckligt trots allt?

Så slog blixten ned: jag upptäckte att jag var gravid. Jag förstod inte hur det var möjligt, för jag hade tagit mina p-piller som vanligt.

Orden efter graviditetstestet chockade mig

Jag kände lycka och rädsla om vartannat där jag stod och tittade på de två strecken.

Du skyr verkligen inga medel! skrek han

Jag var rädd för att mista Christian helt när jag berättade för honom samma kväll då kom han kom över till mig på middag. Det blev ett hemskt samtal. Han blev alldeles vit i ansiktet och anklagade mig för att ha fuskat med p-pillren.

– Du skyr verkligen inga medel! skrek han.

Hans ord sårade mig något oerhört. Han kände mig bättre än någon annan, och så trodde han att jag skulle lura honom på det viset. Vi började att bråka och det slutade med att han gick.

Jag grät och grät. Skulle jag göra abort, eller skulle jag behålla barnet mot Christians vilja? Inget verkade vara det rätta.

Läsarberättelse: Nej, jag hoppas inte på tredje gången gillt …

Efter tre långa dagar ringde han plötsligt. Han hade tänkt på oss oavbrutet och kommit fram till att han inte kunde vara utan mig. Och att det måste finnas en högre mening med att jag var gravid med vårt barn, sa han.

Vårt barn. Jag blev alldeles varm i hjärtat när han sa de orden.

När han hörde hjärtljuden blev han tårögd

Vi återförenades, jag flyttade in hos honom igen. När Christian följde med mig till barnmorskan och hörde hjärtljuden blev han alldeles tårögd.

Christians son flyttade hemifrån för ett par månader sedan, och var helt okej med att lämna över rummet till sin lillebror. Nu har vi inrett det, och vår lille William som snart ska födas kommer aldrig att behöva tvivla på att han är ett älskat barn.

Christian och jag har det bra tillsammans igen. Det har varit en turbulent resa och vi har båda begått misstag, men tack vare det har vi också kommit närmare varandra. Och även om Christian blir en lite äldre pappa, så kommer han att bli den bäste.

/Paulina