Frida Boisen om våldsamma uppväxten: ”Jag trodde på riktigt att någon skulle dö”

”Antingen står du här och ljuger för mig nu. Eller så ljuger du för dig själv”.

Orden är Tildas, Frida Boisens tonårsdotter, och de kommer en dag hemma i köket i Stockholm. Tilda har precis läst ut Fridas bok Berätta aldrig det här, som hyllats unisont av såväl läsare som recensenter, och hon är inte nådig när hon framför sina åsikter.

Hör Frida berätta om sin våldsamma uppväxt här:

Efter reklamen: Frida Boisen om våldsamma uppväxten: ”Jag trodde på riktigt att någon skulle dö”

– Hon är vrålförbannad och drämmer boken i golvet. ”Vad är det här? Hur kan du säga att du har förlåtit din pappa efter allt vidrigt han gjorde mot dig och din mamma?”, säger hon. Jag blir helt ställd, men börjar sedan tänka att hon faktiskt har en poäng, säger Frida.

Tog fram sina gamla dagböcker

I boken som kom ut förra året berättade Frida om den stora familjehemlighet som hon burit på i många år, nämligen att hennes mamma tog sitt eget liv och genom sitt avskedsbrev mer eller mindre gav Frida skulden. Hon beskrev också sin pappa.

Pappa Peter som var karismatisk och framgångsrik, men som också tryckte ner sin hustru verbalt och straffade sin dotter med slag när hon gjort något han inte gillade. Samtidigt förblev Fridas kärlek för honom stark ända fram till hans död. Det är en ekvation som inte går ihop, menar Tilda.

Och det får Frida att än en gång börja gräva i sitt förflutna.

– Jag kom att tänka på mina gamla dagböcker som fanns nere i källaren. Jag gick ner och hämtade dem och började läsa. Och där fanns så mycket som jag hade förträngt, glömt bort och inte velat komma ihåg, säger Frida.

Frida Boisen om hur nya boken kom till

Dagböckerna väckte plågsamma minnen till liv. Pappans häftiga humör, eskalerande alkoholmissbruk och bristande omdöme vällde fram från sidorna. Ju mer Frida läste, desto mer kände hon att hennes historia inte var färdigberättad. Än en gång började hon skriva, och i kommande boken Du är inte längre min dotter (Bookmark förlag) får läsarna nu en djupare inblick i hennes uppväxt. En uppväxt där det förekom såväl våld och bråk som sexuella övergrepp.

– Jag trodde ju att jag hade försonats med det som hänt och av någon anledning var det lättare att förlåta pappa. Mamma var världens bästa när jag var liten, sen blev det värre och värre ju äldre jag blev. Och till sist tog hon livet av sig. Med pappa var det annorlunda, han var frånvarande när jag var liten och när han kom in i vårt liv igen var allt så bra och vi skulle bli en familj, säger Frida och fortsätter:

– Men han var inte van att ta hand om barn som ju kan bli både gnälliga och arga. Och han pallade inte det, så han slog. Jag var fyra eller fem när han slog mig första gången och jag minns att jag var i chock. I boken har jag försökt ta reda på hur det kunde bli så här. Vem var min pappa? Varför gjorde han som han gjorde? Och har jag verkligen förlåtit?

Lyxlivet som dolde en väl bevarad hemlighet

Frida grävde djupare i sina minnen och det är framför allt en period under tonåren som har satt djupa spår i henne. Hennes pappa hade vid det laget skilt sig, gift om sig, landat ett toppjobb i Indonesiens huvudstad Jakarta och flyttat dit med sin nya fru. Det här var i början av 90-talet och mot sin styvmors vilja bjöds Frida in att bo med dem under ett år.

Frida blev eld och lågor och såg fram emot att få börja i den internationella skolan i en av världens största städer. När hon kom fram möttes hon av ett stort, pampigt hus med pool, privatchaufför, kock och trädgårdsmästare. Men bakom den lyxiga fasaden skulle det snart visa sig att verkligheten var allt annat än harmonisk. Frida kallar det som försiggick bakom stängda dörrar för ren terror, där många kvällar slutade med högljudda och ibland våldsamma bråk. Både hennes pappa och styvmor stod för våldet.

– Det var hemskt att höra alla elakheter de slängde ur sig. Det blev ofta våldsamt. Och de drack kopiösa mängder alkohol, det var whiskey och vin varje kväll. Alkoholmissbruket kom pappa länge undan med – han var högsta chefen på jobbet så ingen vågade säga något om hans andedräkt. Hans privatchaufför körde honom överallt så det gick ju att ta sig med bil till jobbet utan att köra rattfull. Det gjorde det lätt för honom och andra i hans position att dölja sina missbruk.

Vanligt med missbruk i bekantskapskretsen

Liksom pappa Peter var det många av de internationella vännerna i umgängeskretsen som hade problem med alkohol eller andra missbruk, minns Frida. På ytan var allt perfekt, men bakom fasaden var verkligheten en helt annan.

– Vi bodde i det här fantastiska gated community, men jag har aldrig sett så många olyckliga människor som där. Jag tror att det var för att alla förhållanden var så skeva. Männen tjänade alla pengarna medan kvinnorna gick hemma utan arbetstillstånd. De var vana vid att jobba, de var stolta yrkeskvinnor, men här blev dagens höjdpunkt när mannen kom hem. Att bara sitta där och vänta på karlsloken som sen beter sig respektlöst när han väl kommer hem – tro fan att man blir förbannad till slut.

relationerHolly: ”Våldsamma relationer hade gjort mig osäker”

Trodde att någon skulle dö

Frida själv intog samma roll som hon gjort under barndomens bråk mellan föräldrarna – medlaren, den som försöker avstyra den annalkande stormen vid middagsbordet genom att prata om annat. Det lyckades ibland, men långt ifrån alltid. Allt eftersom våldet i lyxvillan eskalerade blev Frida övertygad om att det inte skulle sluta väl.

– Det var på liv och död för mig, jag trodde på riktigt att någon skulle dö. Jag glömmer aldrig när min styvmor plötsligt satt på min sängkant en morgon när jag vaknade. Hon var helt sönderslagen, ögat igenmurat, armen bruten och ansiktet lila. Hon såg ut som ett levande lik, det var som en skräckfilm. Den bilden finns för alltid kvar på min näthinna och jag minns att jag sa till henne att hon måste härifrån, att hon inte kunde vara kvar i det här äktenskapet. Jag skämdes så enormt över min pappa, att han kunde göra något sådant.

I stället för ursäkt – krävde ett tack

Efter den här incidenten föll korthuset. Pappan fick sparken från sitt jobb, skilsmässan hängde i luften och Frida började andas ut eftersom hon trodde att det destruktiva äktenskapet skulle få ett slut. Men så plötsligt en kväll hade pappan och styvmodern hittat tillbaka till varandra, allt var bra igen. Det var bara en liten detalj kvar – Fridas pappa tyckte, påhejad av sin hustru, att hon borde tacka sin styvmor för allt hon gjort för henne och för allt hon fått uppleva i Indonesien. Frida, som snarare förväntat sig en ursäkt från deras sida, vägrade. Och då kom orden som inget barn någonsin ska behöva höra – ”du är inte längre min dotter”.

samhälleFamiljehemsmamman Melinda om Lilla hjärtat: ”Saknar allt med henne”

– Det var en total chock, jag trodde inte det var sant. Jag minns att jag tänkte ”vad säger du? Är du inte klok? Vad har jag gjort?”. Jag kände mig så fruktansvärt övergiven, förnekad och ensammast i världen.

Frida Boisen om övergreppen

Det är inte den enda gången som Fridas pappa svek henne. I boken berättar Frida hur hon som trettonåring blev utsatt för ett grovt sexuellt övergrepp. Förövaren var hennes styvmors pappa, en man gammal nog att kunna vara hennes farfar. När hon efter att ha samlat mod äntligen vågade berätta om händelsen för sin pappa fick hon höra att hon bara inbillade sig. Det sveket gör henne både ursinnig och innerligt ledsen nu när hon ser tillbaka.

– Jag har försökt förstå hur man kan göra en sådan sak, men det går inte. Han hade alltid uppmuntrat mig att tala och göra min röst hörd, så jag vet att han förstod att det jag sa var sant. Men antagligen stod för mycket på spel. Om han hade tagit tag i det hade han behövt vidta åtgärder, som att polisanmäla gubbjäveln. Och vem vet vad det hade inneburit för hans äktenskap och karriär. Han var praktiskt lagd, så jag tror att han gjorde en snabb uträkning i huvudet och tänkte ”det som har hänt har hänt, det bästa vi kan göra nu är att glömma det”. Men att säga så till ett barn...

Gräver djupare in i släktens historia

I den nya boken söker hon förklaringar till varför hennes pappa agerade som han gjorde. Genom att prata med släktingar och gräva i hans bakgrund hittar hon svar på en del av sina frågor. För även om han gjorde mycket fel, fortsatte Frida att älska sin pappa.

– Jag vet att det kanske är konstigt och en del kanske kommer att bli arga på mig för det – hur kan man förlåta någon som gjort allt det här? Min dotter tycker inte att man kan göra det och jag är på ett sätt glad att hon känner så, att hon är lite hårdare. Men det är svårt att säga åt någon man älskar att dra åt helvete. Han var min pappa och han hade fruktansvärda sidor men också fantastiska sidor.

Då kommer Frida Boisens nya bok

Att boken snart landar ute i bokhandeln känns nervöst, säger Frida. Hon är van vid att skriva personliga texter, men så här utlämnande har hon inte varit tidigare. Samtidigt är hon övertygad om att man måste våga prata om det som är jobbigt.

– Jag märker att berättande i bästa fall kan förändra människors liv. Om vi vågar berätta kan det hända fantastiska saker. Man kan bli fri från skuld, sorg och psykiskt lidande. Men det är en sak att säga till andra att våga berätta, och en helt annan att själv göra det. Med min historia hoppas jag att det ska bli lättare för någon annan att göra samma sak.

Mörkertalet tros vara stort

Frida är långt ifrån ensam om att ha utsatts för våld och övergrepp som barn. Förra året polisanmäldes 4300 våldtäkter av barn och mörkertalet tros vara stort. I en nationell elevundersökning som genomfördes 2016 uppgav 24 procent att de utsatts för fysisk misshandel av en vuxen.

– Det borde betyda att minst 2,5 miljoner svenskar har blivit utsatta för våld som barn. Jag tycker att vi måste våga prata om det. Jag fattar att alla inte vill berätta för hela världen vad de varit med om, men för att själv bearbeta det man upplevt kan ett tips vara att skriva ner det som hänt för att sätta ord på det. Sedan kanske man kan hitta en person att berätta det för. Det kan vara en psykolog, kurator, skolsköterska, vän eller förälder.

Vågade till sist berätta för en kompis

Själv vågade Frida aldrig berätta för sin mamma om allt som hände när hon var hos pappan. Men i de sena tonåren öppnade hon upp sig för en kompis och hon säger att hans råd på vägen kom att bli avgörande.

– Jag berättade om allt jobbigt som hänt i Indonesien. Och han sa ”nu får du bestämma dig – ska du låta det här äga ditt liv eller ska du börja fatta egna beslut?”. För mig blev de orden så viktiga, för jag insåg att det som har hänt inte behövde definiera mig. Det gör fortfarande ont, men nu ska jag leva mitt liv. Det har jag gjort sedan dess och jag har fått uppleva så många roliga saker.

Samtidigt tror hon att hennes upplevelser har format vissa av hennes val i exempelvis jobbet.

– Jag har hela tiden återkommit till att bevaka de här ämnena. I Trolljägarna till exempel, konfronterar jag pedofiler som utsatt barn för sexualbrott. Det är hemskt, men också skönt att få chansen att ställa alla frågor som fortfarande snurrar i mitt huvud – hur kan du göra så här mot ett barn? Och du förstår väl att det måste få ett slut?

Vill hjälpa till att bryta mönster

Genom att prata om våld mot barn hoppas Frida kunna hjälpa andra att bryta mönster. Under arbetet med boken fick hon veta att också hennes pappa blivit utsatt för våld som barn, och hon ser hur gamla vanor går i arv om inte kedjan bryts.

– Det är vanligt att det bara rullar vidare på ett sätt som jag tror att det har gjort i min släkt i generationer. Ett sätt att bryta mönstret är att prata om det, då är det lättare att förstå sig själv och att komma vidare. Min förhoppning är att andra också ska våga berätta. För jag vet att vi är många som har utsatts för våld i hemmet som barn.

relationerEricas pappa var alkoholist: ”Jag önskar att någon vuxen hade settmig”

Kunde aldrig prata om våldet med pappan

Under tiden som hennes pappa fanns kvar i livet kunde hon aldrig diskutera det som hade hänt med honom. Inte ens när hon själv blivit vuxen gick det att prata om det.

– Jag försökte lyfta det någon gång, men det gick absolut inte. Han blev som en mur, det gick inte att komma igenom. Jag tror att det blev för smärtsamt.

Fridas stora förhoppning är att det ska ske en förändring i samhället. Inget barn ska behöva bli slaget eller på annat sätt utsatt av den som borde vara ens stora förebild i livet. Inte heller ska man behöva se hur en förälder misshandlar den andra föräldern. Frida säger att hon än i dag kan känna skuld för att hon inte vågade larma om vad som försiggick i hemmet. Hon hoppas att andra ska våga göra det.

– Jag vill uppmuntra alla att våga söka hjälp. För den finns och det är inte farligt att göra det. Ta kontakt med polis eller socialtjänst, de finns till för att hjälpa.

Du är inte längre min dotter kommer ut den 4 oktober 2021.