Gunilla: Jag kunde inte släppa min älskade syster

Se också: Så gör du ett fint matskydd – av lampskärm och strumpbyxor

Hon är mig så innerligt kär att mitt hjärta veknar så fort jag får syn på henne. Och fastän hon liksom jag numera närmar sig sjuttio så är hon ändå en flicka i mina ögon.

Min älskade lillasyster. Jag minns när mamma visade upp henne som nyfödd, Anna var så vidunderligt söt. Jag tog mammas ord på djupaste allvar när hon sa att jag fick hjälpa till att ta hand om henne.

Under vår uppväxt fanns hon intill mig så gott som varenda sekund, mjuk och lugn och klok. Varje dag efter skolan sprang jag raka vägen hem till henne.

Hennes bubblande skratt fick mig på strålande humör och hon litade på mig vad jag än hittade på. Det fanns inte den minsta sorgkant på vår barndom.

Den var faktiskt ljus rätt igenom. Kanske var det därför som Annas första mörka period i tidiga tjugoårsåldern kom som en chock för hela familjen. Inte förrän långt senare fick vi klart för oss att det handlade om en depression.

Jag slog nästan knut på mig för att pigga upp henne. Och instinktivt gjorde jag rätt då jag släpade med min syster på promenader och långa cykelturer. Ibland är det som om hjärtat vet hur själen ska läka.

Med tiden gick hennes tungsinne över och hon blev sitt vanliga jag. Anna gifte sig med Lennart som älskade henne högt och rent, och själv älskade jag deras små flickor nästan lika högt som mina egna.

Själv levde jag tryggt med min Erik, som också trivdes förträffligt med Anna och hennes familj. Vi sågs så gott som varje dag, ända tills hon och Lennart flyttade till en annan stad för att han fick ett bättre jobb där.

Hjärtinfarkt på jobbet

Det kändes ovant att vara isär, men samtidigt en aning befriande. Jag hade känt en sorts ansvar i alla år, även om det varit självpåtaget.

Så en dag ringde telefonen. Det var Anna, som med en näst intill främmande röst sa att Lennart var död. Han hade drabbats av hjärtinfarkt på jobbet.

Jag tog första tåg dit, och mitt hjärta slets nästan itu när jag såg Anna den kvällen, så liten och vilsen. Jag stannade hos henne och de så gott som vuxna döttrarna i nästan en månad.

De tydde sig till mig, jag lagade maten och höll om Anna på nätterna. Erik oroade sig för hur jag skulle orka. Men jag visste att det gjorde all skillnad i världen för Anna att ha mig nära.

Med tiden fann hon någon form av stabilitet. Ändå tacklade hon liksom av, vände sig inåt. Jag insåg att ännu en depression var på väg och fick med henne till en doktor.

Men bra blev hon inte. Och värre blev det när hennes döttrar flyttade hemifrån. En dag förmådde hon knappt ta sig upp ur sängen. Då bestämde jag att det här måste få ett slut.

Jag tog med henne hem. Vi hade ett stort hus, så Anna fick övervåningen för sig själv. Jag såg ingen annan råd och Erik höll med mig. Långsamt började hon leva upp, ja, det hände till och med att hon brast ut i sitt ljuvliga skratt.

Vi gjorde det mesta tillsammans. Erik brukade skämtsamt säga att ”här kom han med sina två fruar”. I början hade jag inte det minsta emot det men så plötsligt, efter ett par år, låg det något nytt i luften.

Det fanns en spänning mellan Anna och Erik. Den gick inte att sätta ord på, men jag kände ju dem båda så väl. Min sömn blev dålig och jag kunde försvinna i mina egna tankar. Erik undrade hur det var med mig, så där varligt och allvarsamt som han brukar när han bekymrar sig över något.

Jag låg på hans arm då jag sa att det fanns något nytt mellan honom och Anna.

Han slog ifrån sig för inget hade ju hänt, men efter en tid sa han att det trots allt vore bättre om det bara var vi två i huset. Jag drog mig dock för att prata med Anna om det.

Hon insåg nog inte ens att hon kommit lite för nära Erik. Det var inte lätt att förändra våra vanor, som ju faktiskt fått henne på fötter igen, men vi tog det pö om pö.

Ibland åkte Erik och jag iväg en sväng utan att fråga om hon ville med, och vi stängde dörren om oss på kvällen. Det kändes svårt när hon satt ensam.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Till slut sa våra vuxna döttrar ifrån. Jag borde ge Anna chansen att skapa ett liv som inte byggde på att jag ständigt fanns där. Det blev smärtsamt att skapa distans, men samtidigt gjorde det oss gott. Anna fick en egen lägenhet en bit bort och började umgås med sina vänner igen.

Till och med en gammal beundrare vågade sig fram och bjöd henne på fika. De har varit tillsammans i flera år nu och Anna skrattar ofta sitt bubblande skratt, så där så hon lägger huvudet bakåt.

Snart ska vi göra en Finlandskryssning alla fyra. Anna och Erik är lika förtjusta i varandra som alltid, delar samma värderingar och har lite dråplig humor.

Den där korta tiden då det fanns något mer mellan dem verkar så långt borta att jag undrar om jag ens kände rätt då. Jag tog upp det med Erik långt senare och han sa att bara min oro hade räckt för hans del, jag hade alltid varit den enda.

Men det spelar egentligen ingen roll. Det här blev ändå den bästa lösningen, inte minst för min älskade Anna.