Läsarberättelse: Drömmen om idyllen hade ett högt pris

Ett rött litet trähus med vita knutar och blomstrande sommaridyllisk trädgård.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Att köpa ett fritidshus ihop kändes som en lysande idé. Det skulle bli ett andningshål för såväl mig och min familj som för min syster. Vad skulle kunna gå fel?

Det verkade vara ett perfekt upplägg. Min man Jens och jag hade ofta pratat om att det vore skönt med en tillflykt för oss och vår nioårige son Milton. Och min syster Jeanette, som var singel och bodde i en liten lägenhet i stan, saknade naturen. Vår mamma hade gått bort året innan och efterlämnat en summa pengar, som vi kunde investera i sommarstugan.

– Fast egentligen ska man ju se upp med att blanda familj och pengar, invände Jens.

– Vi känner varandra på gott och ont så det blir säkert inga problem. Och skulle det vara något så diskuterar vi det. Vi är ändå systrar och kan prata med varandra om allt, svarade jag.

Det skiljer bara två år mellan oss och vi var tajta under hela vår uppväxt. Vi lekte jämt när vi var små och som tonåringar delade vi varandras hemligheter. Förtroligheten fortsatte in i vuxenlivet och Jeanette blev även gudmor till Milton.

Charmade av ett litet rött trähus

Nu var vi båda över 40 och eftersom våra föräldrar var döda så var vi varandras närmaste familj. Jeanette hade aldrig fått några barn, men hon hade skapat sig ett gott och innehållsrikt liv och ibland avundades jag hennes fria och spontana tillvaro. Jeanette å sin sida skulle gärna haft egen familj och ibland upplevde jag att hon verkade lite bitter och missunnsam mot mig.

Vi hade sagt att vi noga skulle diskutera igenom allt före husköpet. Men så förälskade vi oss i en rött litet trähus nära vattnet som vi inte ville gå miste om. Vi slog till i all hast och hann aldrig prata om detaljerna.

Huset var lika charmigt som det var gammalt. Här fanns en massa trä som skrek efter olja eller färg, takrännorna hängde och såväl gräs som kirskål växte högt. Men nog skulle vi få ordning på både hus och trädgård under resans gång, lovade vi varandra. Det skulle bli vår oas.

Läsarberättelse: Arvet fick mig att känna mig låst

Jeanette fick nöjet att inviga huset. Och helgen därpå blev det vår tur.

– Oj, vad hon har legat i, sa Jens när vi anlände.

Gräset var klippt och all kirskål borta. Hon hade även åkt till färghandeln och byggmarknaden ”Så att ni kan förlusta er”, som hon hurtfriskt skrivit på en lapp.

Stolta och nöjda, men kritiserade

Nästa förmiddag började vi skrapa och slipa bort gammal färg på fönstren. Och även om det egentligen var ett ganska tråkigt jobb, så var det trots allt mysigt. Färdiga blev vi inte, men vi var ändå nöjda med vår insats när vi väl körde hemåt på söndagskvällen.

På vägen ringde Jeanette.

– Hur har det gått? frågade hon.

Jag berättade stolt om vårt lilla fönsterprojekt.

– Alla fönster är skrapade och slipade, klara för målning.

– Var bra att ni kommit igång, men kunde ni inte ha tagit ett fönster åt gången och målat och gjort det färdigt. Som det är nu står träet oskyddat, sa hon.

– Alltså, jag tror ju inte att fönstren hinner ruttna på bara några veckor, svarade jag irriterat och besviket, för jag tyckte att vi gjort ett gott jobb.

– Det borde faktiskt vara även i ditt intresse att träet inte murknar, fortsatte Jeanette i viktig ton.

Jag orkade inte med någon diskussion utan sa snabbt hejdå. Min syster hade uppenbarligen förvandlats till en fullfjädrad hantverkare bara för att hon haft fritidshus i ett par veckor.

Olika syn på städning

Under sommaren som följde stod det klart att vi inte hade samma syn på vare sig renovering eller städning. Jag bemödade mig om att alltid lämna huset rent, medan vi däremot möttes av hennes hår i vasken, använda lakan och klistrigt köksgolv. Istället ägnade Jeanette sin tid åt att plantera i utekrukor, vilket jag tyckte borde komma i andra hand.

– Kan du vara snäll och städa efter dig, sa jag irriterat.

– Äh, ta det lugnt, vi är ju faktiskt familj, sa Jeanette.

– Men det är ändå äckligt, svarade jag.

– Måste du vara en sådan pedant?

Det tyckte jag inte alls att jag var och det gjorde mig ledsen att hon inte ville ta hänsyn till oss.

Läsarberättelse: Jag tog på mig ansvaret för min syster

Efter sommarsemestern fick vi inte utnyttjat huset så mycket som jag trott, medan Jeanette ofta åkte dit med olika väninnor. Och när vi väl tänkte ta dit en helg, så hade min syster redan gjort upp planer.

– Kan ni inte ta nästa helg istället? Jag har redan bestämt med Louise och Hanna som ska följa med, sa hon.

– Men då har Milton badmintontävling, suckade jag.

– Det var faktiskt inte lätt att hitta en helg när vi kunde alla tre, sa Jeanette.

– Fast vi har ju inte varit där på länge, svarade jag.

Som om vi lånade min systers hem

Även om jag ilsknade till över att Jeanettes väninnor verkade ha mer rätt till huset än vi, så gav jag vika. Och när vi äntligen kunde tillbringa en helg i huset kändes det som att vi lånade min systers hem. Det var hennes kläder som fyllde skåpen och hon möblerade om utan att prata med mig först.

– Du måste prata med Jeanette. Ni behöver göra upp några gemensamma regler. Som det är nu blir du snarast stressad av att vara i stugan, sa Jens.

Jag föreslog det för min syster, men hon avfärdade det direkt.

– Det blir så oflexibelt med regler och scheman, det ska väl ändå inte vara nödvändigt när vi är familj. Och ni kanske lever ett inrutat liv, men det gör inte jag. Jag vet sällan veckor i förväg vad jag ska göra.

– Men det är ju mitt hus också och jag har en familj att ta hänsyn till. Vi behöver kunna planera, sa jag argt.

Se också: Så hanterar du släkten under semestern

1:15

Efter reklamen: Så hanterar du släkten under semestern

(1:15)

– Åh ja, såklart, dig måste man alltid ta särskild hänsyn till, för du har ju familj, hånade Jeanette.

Jag suckade. Enligt mig var det snarast vi som förväntades ta hänsyn till Jeanette eftersom hon var singel.

Arbetshelgen började bra

När våren kom bokade vi in en arbetshelg i huset, bara jag och Jeanette. Fredag kväll lagade vi mat, drack vin och pratade en massa – inte minst om vår mamma – och det lovade gott inför helgen.

Det blev lite väl mycket vin för min del och nästa dag sov jag länge. Jeanette var i full gång i trädgården när jag steg upp, och redan på avstånd kunde jag se att hon var arg.

– Varför väckte du mig inte? frågade jag.

– Du kunde väl själv ha ställt klockan.

– Sluta nu, Nettan. Du har väl ändå inget att klaga på när det kommer till mig och sommarhuset, svarade jag.

– Jag skulle vilja säga att det främst är tack vare mig som det blivit lite ordning på det.

– Ordning? Visst, du kan hantera en pensel, men du är också bra på att grisa ner och lämna röra efter dig, sa jag.

– Det är kanske också lättare att hålla allt minutiöst rent när man är två om det. Man skulle kunna utföra en hjärttransplantation i ert kök, så sterilt som det är.

Läsarberättelse: Drömmen om kärleken på landet stod mig dyrt

Jag kände hur jag började koka av ilska.

– Så nu är det alltså fel att vilja ha det fint omkring sig?

– Så jag bor inte fint? Fast det är kanske lättare att ha det fint när man har två inkomster och råd med städhjälp.

– Sluta nu att vara så himla missunnsam! skrek jag.

Packade ihop och drog

Så var lavinen i rullning, och plötsligt började det handla om vår mors sista tid. Jeanette hade besökt henne på sjukhuset varje dag, medan jag som bodde längre bort inte kunde komma lika ofta, och nu anklagade hon mig för det.

– Jag hade även Jens och Milton att ta hänsyn till.

– Ja, din familj måste ju alltid komma först, skrek Jeanette.

Den här gången hade hon gått över gränsen, tyckte jag

Det slutade med att hon smällde igen dörren till sommarstugan och körde därifrån i ilska. Även jag packade ihop och körde hem. Jens försökte övertyga mig om att det nog gick att lösa, och ville att jag skulle ringa henne trots allt. Men nej. Den här gången hade hon gått över gränsen, tyckte jag.

Några dagar senare fick jag ett mejl där hon skrev att hon inte längre ville ha kvar huset ihop med oss. Mejlet slutade med orden ”Du är skyldig mig en ursäkt, och jag vill inte prata med dig igen förrän jag får den.”

– En ursäkt, fnös jag. Det är hon som ska be mig om ursäkt.

"Drömhuset" fick säljas

Jens försökte återigen få mig att prata med henne, men jag vägrade. I början tänkte jag att hon nog ändå skulle ringa en dag, men det gjorde hon inte.

Läsarberättelse: I farmors stuga får själen frid

Jens fick sköta alla kontakter vid försäljningen av huset, som ingen av oss ensam ville ta över.

Nu har två år gått, och vi har inte pratat sedan vårt bråk. En gång passerade vi varandra på gatan, utan att säga hej.

– Det var väl ändå fånigt. Det hade inte kostat dig något att stanna och byta några ord, sa Jens.

Nej, såklart, men jag visste heller inte vad jag skulle ha sagt i så fall. För jag ser inte hur detta ska kunna lösas. Ändå saknar jag min syster och hoppas samtidigt att vi ska hitta tillbaka till varandra en dag.

/Madeleine