Ida tillverkar armband för att hjälpa andra med cancer

Ida och mamma Marianne visar armbanden som de tillsammans har tillverkat och sålt för att samla in pengar till forskning.
Beskedet om 12-åriga Idas leukemi slog ner som en bomb i familjen Norevik. För att skingra oron och sorgen började mamma Marianne och Ida göra pärlarmband till förmån för Barncancerfonden. Nu har de samlat in en miljon kronor!

Hemma hos familjen Norevik i Österåker råder sömnigt eftermiddagslugn. Lillasyster Ebba, som precis tillfrisknat från en släng av magsjuka halvligger i vardagsrumssoffan.

Ida och hennes mamma sitter i köket, trötta efter gårdagens prover på Nya Karolinska. I hallen står ett par kryckor i barnstorlek och på ett bord ligger rader av färgsprakande pärlarmband med texten ”Cure cancer”.

Det är de enda spåren som påminner om det helvete som familjen Norevik genomgått sedan den där dagen i september 2017 som Ida fick det besked som alla föräldrar fasar inför: Cancer.

– Ida hade varit dålig hela sommaren. Hon hade ont i ena axeln och ont i benet. Och hon hade feber av och till, berättar mamma Marianne, och dukar fram fika.

En försiktig vårsol kikar in genom köksfönstret. Snön har smält och snart är det återigen fotbollssäsong, något som för bara ett par år tidigare garanterat fått ut Ida

på fotbollsplanen i närheten.

Jag grät och grät och önskade bara att jag skulle kunna ta hennes plats

Men inte nu längre. Och kanske var det ett av de första tecknen på att allt inte var som det skulle vara i den då tioåriga Idas kropp. För Ida var en riktig fotbollstjej. Men under sommaren 2017 minskade lusten att röra sig och tiden hon tillbringade på fotbollsplanen krympte drastiskt.

Lilla Ida ligger i en sjukhussäng med slangar kopplade i kroppen

Ida hade varit dålig hela sommaren innan cancern upptäcktes.

– Hon sa att hon inte ville gå på fotbollen längre, eftersom hon hade ont i benet, minns Marianne.

När det onda inte gav med sig tog Idas föräldrar henne till vårdcentralen. Läkaren trodde till en börja med att det handlade om en släng av borrelia. Ida hade ju faktiskt haft en fästing tidigare på sommaren. Lättade av beskedet hämtade Marianne ut receptet på antibiotika som skulle få Ida på benen igen.

Men antibiotikan hjälpte inte. Ida blev bara tröttare. Och värken i kroppen blev värre.

– Så vi gick tillbaka till husläkaren, som tog lite extra blodprover, säger Marianne.

Provsvaren visade leukemi

Samma eftermiddag ringde läkaren upp. Sa att han ringt Nya Karolinska sjukhuset, där personalen väntade på Ida. Att de skulle packa en väska och åka direkt.

– Läkaren sa att det fanns tecken som tydde på att Ida hade en blodsjukdom. ”Menar du leukemi”? Frågade jag. ”Ja, jag tror det”, blev svaret, minns Marianne.

Ida i rullstol på sjukhuset

Ida blev matt, mådde illa och tappade både vikt och hår.

Sedan gick allt mycket fort. Minnena från den där eftermiddagen är suddiga, både för Ida och för Marianne. Men Ida skrevs in omedelbart. Marianne kunde inte hålla paniken borta, hon grät konstant från det att läkaren ringt till dess att de var inskrivna.

– Men det var naturligtvis värst för Ida. Jag grät och grät och önskade bara att jag skulle kunna ta hennes plats.

Ida själv sitter tyst. Hon har svårt att prata om sin sjukdom, men vill ändå sitta med under samtalet.

Behandlingen satte igång direkt. Ida fick cellgifter med påföljande biverkningar. Hon blev febrig och immunkänslig. Mådde illa och var matt.

– Vi valde aktivt att tänka positivt redan från början. Något annat alternativ än att Ida ska gå frisk ur det här har aldrig funnits för oss, säger Marianne.

Utåt sett bestämde sig Marianne och hennes man för att hålla skenet uppe. Men när ingen såg grät Marianne konstant. Hon grät tills hon inte hade några tårar kvar och allt gråtande gav henne blåmärken under ögonen.

Ida ville inte prata om sjukdomen, men fick ont i magen av sin oro.

– Ida däremot höll allt inne. Hon ville inte prata om sjukdomen, men fick ont i magen av sin oro. Och i efterhand insåg vi att hon googlat sin sjukdom, och hade stenkoll, säger Marianne och stryker över sin dotters hand.

Blev sämre och sämre

Nej. Ida ville inte diskutera sin leukemi. Samtidigt rasade naturligtvis oron inom hela familjen.

Behandlingsomgångarna varade någon vecka i taget, dess emellan vistades de hemma och försökte leva som vanligt, trots att Ida blev allt mattare, mådde illa och tappade både vikt och hår. Som minst vägde hon 23 kilo.

Ida visar upp sin schunt och märkena efter denna

Ida har en schunt inopererad i bröstet där hon får sina cellgifter och övriga mediciner.

Idas immunförsvar blev allt sämre. Hon drabbades av inflammation i blindtarmen, bältros och inflammation i tarmarna. Hon fick också inflammation i bukspottskörteln och blodförgiftning.

Ida bet ihop. Var tyst. Ville inte prata om hur hon kände. Personalen gjorde allt de kunde för att underlätta för familjens tillvaro, och det, tillsammans med gemenskapen som uppstod med de övriga familjerna på sjukhuset har betytt mycket för Ida och hennes familj.

Men mest har kontakten med klassen på Margeretelundsskolan hemma i Österåker betytt.

– Vi har hela tiden haft ett enormt stöd från Idas lärare och hennes klass. När Ida inte kunde gå till skolan skickade de varje fredag en dansvideo där hela klassen dansade för henne, berättar Marianne allvarligt.

Sådant spelar roll. För Ida blev veckans dansvideo från klassen en höjdpunkt och att klasskamraterna visade att de tänkte på henne betydde mer än vad familjen kan uttrycka i ord. De skickade dikter och brev och Idas lärare kom hem till familjen tre gånger i veckan för hemundervisning.

Vi har hela tiden haft ett enormt stöd från Idas lärare och hennes klass.

Mamma Marianne håller upp mobiltelefonen och visar hur mycket pengar de har samlat in

Mamma Marianne visar hur mycket pengar de har samlat in för att få forskningen att gå framåt.

– Det var aldrig tal om att Ida skulle behöva gå om skolan. Rektorn sa redan från början att ”Ida ska med klassen till nästa årskurs”. Skolan har gjort ett fantastiskt jobb. En psykolog och en konsult från Barncancerförbundet har informerat klassen om Idas leukemi och svarat på viktiga frågor, säger Marianne.

Och inte nog med att klassen tillsammans med Idas lärare och rektor fanns där, hörde av sig och skickade hälsningar. Det var också de som tog initiativ till det som snart skulle komma att bli en succé:

De köpte in pärlhinkar och började tillverka de vackra armbanden med texten ”Cure cancer”. Armband som säljs för minst hundra kronor styck, och där pengarna går till forskning mot barncancer.

Men trots omgivningens starka stöd var Marianne ledsen och skräckslagen. Hon visste ju vad diagnosen cancer kan innebära, och insåg att både hon och Ida behövde prata om det som hände.

– Då fick jag en idé om att vi också, precis som klassen, skulle köpa in lite pärlor. Vi har alltid pysslat mycket här hemma, och nu tänkte jag att vi skulle kunna sitta i sjukhusets dagrum och pyssla tillsammans, säger Marianne.

Pärlandet skingrade oron

Sagt och gjort. Marianne köpte hem kilovis med pärlor. Lade upp burkarna med de färgglada pärlorna i sjukhusets dagrum och tillsammans började mor och dotter pärla.

Armband efter armband producerades. Alla med texten ”Cure cancer”. I övrigt skilde sig armbanden åt vad gäller storlek och färgkombinationer.

Över pärlorna kunde Ida och hennes familj prata om sin oro och sorg, men också om glada minnen och anekdoter. De kunde prata om en ljusare framtid, den framtid som kommer att komma när Ida äntligen blir frisk.

Pärlarmbanden blev fler och fler. Dessutom, allt fler unga cancerpatienter och deras anhöriga flockades runt pärlburkarna. Ofta satt flera familjer och pärlade under lugnt småprat.

– Vi började ocskå sälja armbanden för hundra kronor styck till förmån för Barncancerfonden. Satte upp ett ställ i sjukhusets entré, där armbanden sålde slut nästan direkt, säger Marianne.

Porträtt av Ida som nu börjar få tillbaka sitt hår

Håret som Ida tappade har vuxit ut igen, även om det inte är lika långt som det en gång var.

Snart såldes armbanden, som klassen tagit initiativ till, på en lång rad ställen i Österåker. På Coop, hos polisen, på Ica Kvantum, över internet och på en kursgård.

– Plötsligt hade vi sålt för över 900 000 kronor. Pengar som gick direkt till barncancerforskningen, säger Marianne med ett leende.

På skolan arrangeras pärlkvällar och klasskamraterna är armbandens främsta ambassadörer och klassen har samlat in över 100 000 kronor genom att göra vackra pärlarmband.

– Det som från början var ett sätt att skingra oron har nu blivit ett sätt att hjälpa forskningen framåt. Idag har armbanden samlat in 914 691 kronor, konstaterar Marianne.

– Men jag har tröttnat på att göra pärlarmband, säger Ida bestämt och skrattar till.

Hon besöker fortfarande sjukhuset regelbundet, men dag är det hemsjukvården som tar hand om den regelbundna vården av Ida. Hon har en slags schunt inopererad i bröstet där hon får sina cellgifter och övriga mediciner.

För tio år sedan hade det varit kört

Framtiden ser ljus ut

Ida behöver fortfarande åka in till sjukhuset var sjätte vecka för rygg- och benmärgsprov och varannan vecka tas andra prover.

Än är inte Ida friskförklarad, och behandlingen kommer att fortgå i ännu något år, men det ser ljust ut. Varje år insjuknar fyra –fem barn i Sverige i den varianten av leukemi som Ida har.

Marianne I familjens kök

”Forskningen har gått framåt med stormsteg. För tio år sedan hade det varit kört”, säger Marianne.

– Forskningen har gått framåt med stormsteg. För tio år sedan hade det varit kört, säger Marianne.

Idag har Ida fått tillbaka en del kilon. Håret, som hon tappade under cellgiftsbehandlingen har vuxit ut igen, även om det inte är lika långt som det en gång varit.

Rullstolen lämnades tillbaka förra veckan och sakta men säkert börjar Idas kropp hämta sig. Precis som för andra 12-åringar är det kompisarna som är i centrum. Något som Idas föräldrar uppmuntrar.

Till helgen kommer Ida till exempel att arrangera ett övernattningsparty för sju klasskompisar.

– Då ska vi göra tacos och kladdkaka, berättar Ida.

Av  Anna-Maria Stawreberg

Foto: Theresia Köhlin, Privata