Ines: Jag insåg hur illa mitt äktenskap var när min man fick problem med ekonomin

Juridikexperten: Det här bör du tänka på innan du gifter dig

Jörgen och jag hade firat silverbröllop och stod båda inför vår 50-årsdag när vårt förhållande fick sig en törn. I hela vårt äktenskap hade jag varit hemmafru, men också hjälpt Jörgen och hans åkerifirma.

Jag var den som svarade i telefon och skötte bokföringen, samtidigt som jag förstås tog hand om hus och våra fyra barn. Den arbetsfördelningen hade alltid passat oss bra och vi hade aldrig ens kunnat föreställa oss något annat.

Tyvärr blev Jörgen sjuk i en ganska allvarlig magsjukdom, som betydde att han mer eller mindre var arbetsoförmögen i tre månader. Tillsammans med våra tre fast anställda chaufförer gjorde jag allt jag kunde för att hålla ihop det hela. Vår konkurrent lyckades dock sno åt sig ett par av våra kunder under den perioden.

Vi var tvungna att säga upp en av våra chaufförer. När Jörgen blev så pass återställd att han själv kunde börja köra igen, var vi tvugna att säga upp den andra också. Kvar var nu bara Jörgen och Sten och det var med nöd och näppe vi höll näsan ovanför vattenytan.

Ständigt ont i magen

Jag började prata om att skaffa ett jobb. Jörgen var emot det och jag själv hade egentligen inte heller särskilt stor lust att ge mig ut på den vanliga arbetsmarknaden. Jag visste inte heller om jag skulle klara det, eller över huvud taget få ett jobb. Men vilka andra möjligheter hade vi?

Det var jobbigt att sitta där mitt i livet och inte veta om vi hade mat på bordet resten av veckan. Jag stod inte ut. Jag hade ständigt ont i magen.

Utan att förankra det med Jörgen började jag fråga folk jag kände om de visste var en sådan som jag kunde få anställning. Jag hade ju knappt någon arbetslivserfarenhet, men hade ändå någorlunda förståelse för bokföring efter att ha skött vår egen i så många år.

Maken allt annat än glad

En dag kom min vän Lisbeth och sa att de saknade folk på fabriken där hon arbetade. Där behövde man inte ha någon utbildning. Man ­skulle inte vara rädd för att hugga i och det var jag inte. Jag kunde kavla upp ­ärmarna.

Jag fick ett telefonnummer till arbetsledaren jag skulle prata med och innan dagen var slut hade jag fått jobb.

– Hur hade du tänkt dig att allt ska funka när du är hemifrån åtta, nio timmar varje dag? frågade Jörgen argt när jag under middagen berättade att jag fått jobb och skulle börja om en vecka.

– Men vi måste ju hjälpa varandra, eller hur? Jag kommer fortfarande att sköta bokföringen. Det kan jag göra på kvällar och helger. Och telefonen kopplar vi vidare så att du kan svara i bilen. Det gör ju alla andra nu för tiden.

Jörgen muttrade. Han var allt annat än glad för att jag nu skulle ut på arbetsmarknaden. Men förnuftet gjorde att han insåg att jag hade rätt.

Dödstrött efter arbetsdagen

Jag började på fabriken veckan efter. Det var en jättestor omställning för mig. Efter några dagars utbildning hade jag koll på mina uppgifter, även om jag inte var lika snabb som mina kollegor. Men jag slet som ett djur.

Det som däremot var riktigt jobbigt för mig var att vara hemifrån nio timmar varje dag. Det var en så våldsamt stor omställning att jag de första veckorna tänkte att det aldrig skulle gå.

Jag kunde inte förstå hur andra fick livet att fungera, särskilt om de också hade hemmaboende barn. När handlade de, lagade mat och skötte huset? Jag var själv dödstrött när jag kom hem efter en dag i fabriken och då skulle jag ta itu med allt det andra – inklusive ­bokföringen i företaget.

– Om jag skriver en inköpslista, kan du handla på vägen hem i morgon? frågade jag Jörgen en kväll.

Han såg chockad ut.

– Sluta! sa jag irriterat.

Ett gräl som inte gick över

Det var inte min mening att snäsa åt honom. Jörgen gav ifrån sig ett litet förnärmat ljud och satte sig framför tv:n. Där stod jag sedan med disken och ett kök som flödade över efter middagen.

– Du kan inte bara strunta i alltihop. Jag har faktiskt också varit på jobbet hela dagen! ropade jag efter honom.

Han reagerade inte så jag smällde demonstrativt med tallrikarna medan jag röjde av. Sedan gick jag in på kontoret och stängde dörren bakom mig. Där låg en hög körsedlar som väntade, liksom några fakturor som skulle skrivas och skickas ut.

Vi hade aldrig haft någon egentlig kris i vårt långa äktenskap. När vi någon gång hade grälat hade det snabbt gått över igen, men det gjorde det inte nu.

Blev alltmer frustrerad

Jörgen sken däremot upp när jag fick min första lön och när vi kunde betala alla utgifter och mer därtill. Det gjorde honom dock inte mer huslig och under den följande tiden bråkade vi som aldrig förr.

Det var mest jag som grälade. Jörgen satte sig mest framför tv:n och sa ingenting. Jag stod där och rasade själv över disken, tvätten, städningen och bokföringen. Det gjorde mig alltmer ­frustrerad.

En kväll, när vi för en gångs skull inte hade bråkat, märkte jag att Jörgen ville ha sex. Det var länge sedan vi hade varit intima med varandra och jag ville egentligen också, men i ­stället började tårarna forsa ur ögonen på mig.

– Vad är det? frågade han ­förvånat.

– Jag är helt slut. Du hjälper aldrig till med någonting! Jag sliter och släpar och du är så lat och likgiltig. Ser du inte att jag håller på att gå sönder?

– Jag sa ju att det var en dålig idé med jobbet, försvarade han sig.

Det skulle han aldrig ha sagt. Nu flög jag upp ur sängen, grep mitt täcke och trampade ut ur sovrummet medan jag ropade:

– Ja, men pengarna duger, eller hur?

Visste inte hur man städade

De följande tre dagarna pratade vi inte mycket med varandra. Det var bara det mest nödvändiga som utväxlades över middagsbordet. Men så kom helgen. Den bävade jag för, för nu kunde vi nog inte undvika det längre.

Jag bestämde mig för att få det överstökat, så jag tog upp saken vid morgonkaffet på lördagen.

– Det här går inte, sa jag.

– Vad vill du att jag ska göra? frågade Jörgen och gav mig den mest hjälplösa blick jag någonsin sett i hans ögon.

– Göra? Är det inte ganska självklart? Jag behöver hjälp. Jag klarar inte allt det här ensam.

– Men … sa han och såg uppgiven ut.

Något gick upp för mig. Han visste ju ingenting om hushållsarbete. Han visste väl knappt vad som var fram och bak på dammsugaren. Jag var tvungen att lära honom om vi skulle hjälpas åt hemma.

Äntligen jämställt hos oss

Så hade jag inte tänkt på det förut. Jag hade tagit för givet att han kunde se vad som behövde göras, trots att han inte hade några förutsättningar för det.

– Jag visar dig gärna hur man gör, ­svarade jag. Men du måste förstå ­allvaret, för jag orkar inte längre. Jag håller på att gå sönder.

Jörgen nickade.

Den dagen fick Jörgen sin livs första lektion i dammsugning och på kvällen erbjöd han sig själv att skala potatisen till middagen. Jag lagade i gengäld maten och medan vi gick där och pysslade drack vi ett glas vin och upptäckte att det faktiskt var riktigt trevligt att laga mat tillsammans.

I dag lagar Jörgen nästan all mat hemma hos oss. Jag tar tvätten, och städningen hjälps vi åt med på helgen. Åkeri­företaget går bättre igen och jag arbetar inte längre på fabriken, däremot 30 timmar i veckan hos en fiskhandlare. Då finns det också tid för bokföringen vid sidan av.

Äntligen är det jämställt hemma hos oss och jag känner inte längre att jag är familjens projektledare.