Isabella och Memo adopterade Veljko efter 20 års kamp: ”Vår sista chans”

Isabella och Memo myser tillsammans med adoptivsonen Veljko och familjens hundar på Veljkos rum och berättar om hur de i nästan 20 år drömde om att få ett gemensamt barn och nyligen gick adoptionen av Veljko som kommer från Serbien igenom.

Foto: Petra Älvstrand

De har gått igenom missfall, misslyckade IVF-försök och en adoptionsprocess som slutade i sorg. Efter nästan 20 år blev Isabella och Memo Hubanas barndröm sann till slut när 8-årige Veljko flyttade från Serbien hem till paret i Luleå.

Isabella är MIN mamma! Så säger Veljko som pekar på sitt bröst och spricker upp i ett leende. Han har bara varit i Sverige i några veckor och tränar redan flitigt på sitt nya språk. Men mest pratar han serbokroatiska tillsammans med pappa Memo Hubana, 61.

– Fördelen med att vi adopterade från Serbien är att Memo kommer från Bosnien och pratar samma språk som Veljko. Det är en trygghet, även om jag kan känna mig lite utanför då deras band blir starkare nu i början, säger Isabella Röger Hubana, 44.

Veljko är Memos första barn, även om han också i många år varit som en pappa till Isabellas dotter Emilia som hon har sedan tidigare.Det var stor dramatik kring dotterns födsel för 24 år sedan. Isabella led av hjärtsvikt och hennes kropp höll på att ge upp i slutet av graviditeten.

– Jag var i så dåligt skick att narkosläkaren vägrade söva mig, jag skickades med ambulanshelikopter till universitetssjukhuset i Umeå, säger Isabella och berättar att medicineringen maximerades via slangar från halspulsådern direkt till hjärtat, innan hon förlöstes.

Isabella minns att hon under en kort stund fick ha sitt barn på bröstet innan alla organ kollapsade. Hon skickades vidare till Göteborg för vård och hölls nedsövd i en vecka. Isabella skulle behöva ett hjärtbyte, vilket skedde bara några månader senare.

Livets motgångar tog inte slut där. Mitt i allt drabbades Emilias pappa Tommy av ALS och avled när dottern bara var några år gammal.

Det var fruktansvärt tunga och svåra år och jag bestämde mig för att aldrig mer bli kär, men det höll inte

– Det var fruktansvärt tunga och svåra år och jag bestämde mig för att aldrig mer bli kär, men det höll inte, säger Isabella och ler mot maken Memo som sitter på andra sidan om lille Veljko vid köksbordet.

Möttes på dansgolvet

Paret, som båda hade ett dramatiskt liv bakom sig, träffades på dansgolvet i Luleå, några år efter att Memo flytt från krigets Bosnien till Sverige.

Jennifer och Kyle drömde om ett barn – och vid sista provrörsförsöket fick de trillingar

I Bosnien var Memo utbildad väg- och vatteningenjör och levde ett gott liv. I familjen fanns också mamma, pappa och en bror. När bomberna började falla över landet flydde Memo efter en tid till Sverige, med hjälp av bekanta som smugglade ut honom mot betalning. Hans bror lämnade landet strax efter honom.

– Det var i sista stund. Dagen efter att min bror flydde hämtades mina föräldrar till ett arbetsläger där de misshandlades och behandlades som djur. De har varit med om så hemska saker att det inte ens går att prata om.

Detta är familjen Röger Hubana

Familj: Isabella Röger Hubana, 44, Memo Hubana, 61, utflyttade dottern Emilia, 24 och Veljko, 8. I familjen finns också hundarna Essy, Alexa och Rue samt Kentucky som bor med Emilia.

Gör: Isabella driver hunddagis och Memo äger en pizzeria.

Bor: I villa i Luleå.

Memo är märkbart rörd när han pratar om föräldrarna, trots att det är många år sedan nu.

– Hela deras livsverk försvann i kriget. Mina föräldrars hus var sönderbombat. Jag började jobba i Sverige så fort jag kunde för att kunna skicka pengar till mat och till att bygga upp ett hem åt mamma och pappa igen. Mamma har senare vittnat i flera rättegångar mot krigsförbrytarna. Jag kan knappt förstå allt som hänt, säger han.

Isabella nickar och säger att de båda har en tuff historia men att det dröjde ganska länge innan Memo ens orkade berätta allt för henne.

Oväntat gravid

Hon och Memo hade varit ett par i några år när Isabella oväntat blev gravid och även om det inte var planerat så kändes det helt rätt för dem båda.

– Jag var hos doktorn för cellprovskontroll när jag fick veta att jag var gravid. Jag blev överraskad och jätteglad, säger Isabella och berättar att det inte fanns några hinder för en ny graviditet efter hjärtbytet.

Men kroppen ville annorlunda. Paret drabbades av ett missfall och efter det ville det sig inte mer.

Att ha ett samliv på beställning, all väntan och besvikelse när mensen kom och det inte blev något barn, höll på att förstöra vårt äktenskap

– Vi försökte intensivt att bli gravida i flera år och när inte det funkade använde vi våra sparslantar till fyra IVF-försök. Att ha ett samliv på beställning, all väntan och besvikelse när mensen kom och det inte blev något barn, höll på att förstöra vårt äktenskap. Jag tror att min kropp sa ifrån för att den trots allt inte skulle orka med en graviditet, säger Isabella.

Se också: Malin blev utbränd av att vara ofrivilligt barnlös – fick elva missfall

5:46

Efter reklamen: Malin blev utbränd av att vara ofrivilligt barnlös – fick elva missfall

(5:46)

Hon och Memo började diskutera adoption, men fick veta att Luleå kommun hade en åldersgräns på 43 år. Memo var 42 år då, och paret rekommenderades att bli familjehem i stället.

Genom åren har tonåringar och yngre barn hittat en trygg plats hemma hos paret. Känslomässiga band har knutits och paret har upplevt hjärtslitande avsked när barn efter flera år flyttat tillbaka till sina biologiska föräldrar igen.

– Som familjehem vet man att målet alltid är att barnen ska förenas med sina biologiska föräldrar eller andra nära släktingar, men det är ändå tufft när det är dags för en flytt.

Slopad åldersgräns för adoption

För ett par år sedan fick Isabella höra att åldersgränsen för adoptivföräldrar inte längre gällde och hoppet tändes på nytt. De tog kontakt med de sociala myndigheterna och var väl förberedda inför det första mötet.

Isabella och Memo hade alla papper klara, de hade skrivit ett långt brev och till och med gått utbildningen för adoptivföräldrar redan, när de kom till det första mötet med socialtjänsten. Socialtjänstemannen sa att det var lämpligast för paret med ett lite äldre barn, eftersom de själva är lite äldre. Det passade också bättre in i parets liv, som två företagare.

Adoption – detta gäller

För att få adoptera måste du ha fyllt 25 år. Det finns ingen övre åldersgräns men de flesta som är över 42 år får inte ett medgivande för adoption. Olika adoptionsländer har olika krav på sökande. Vanligt krav är att de sökande adoptivföräldrarna ska ha varit gifta i ett visst antal år. Efter utbildning och utredning fattar socialnämnden ett beslut om du får ett medgivande eller inte.

Källa: adoptera.se

Efter djupintervjuer med dem och flera intervjuer med släktingar och andra som står paret nära gick det ganska snabbt tills de fick barnbesked. Det var Isabella som tog emot samtalet.

– Jag fick veta att det fanns en nioårig flicka som väntade på oss i Serbien. Jag ringde genast till Memo på jobbet och berättade de glada nyheterna, och sedan sprang jag jublande över till grannen. Vi var så lyckliga.

Isabella och Memo har försökt få ett gemensamt barn i nästan 20 år och provat IVF, genomgått en adoptionsprocess som inte blev bra innan de fick bli adoptera Veljko.

Isabella och Memo gick igenom en svår adoptionsprocess innan de fick adoptera Veljko.

Foto: Petra Älvstrand

Isabella och Memo fyllde barnkammarens garderob med kläder till flickan innan de förväntansfulla åkte till Serbien för att hämta sitt barn. Men resan blev allt annat än vad de drömt om.

– Flickan hade ingen aning om att hon skulle bli adopterad, varken hon eller familjehemmet var förberedda. Vi gjorde roliga saker med flickan och försökte få henne att knyta an till oss. Vi åkte och badade, åt gott på restauranger och köpte fina saker till henne. Men flickan trivdes i sitt familjehem och vi kände att det skulle bli som en kidnappning om vi tog henne med oss hem, säger Isabella och berättar att både hon själv och hennes bror adopterades från Chile i de processer som inte gick rätt till.

– Vi hör till de stulna barnen. Jag var en månad och min bror sex år när vi kom till Sverige. Jag har haft en jättefin uppväxt och har fördelen att veta vad det innebär att vara adopterad, men jag vet också hur viktigt det är att allt går rätt till.

En chans till

Förkrossade åkte Isabella och Memo hem, utan barn, och när de fick frågan om de ville fortsätta med adoptionsprocessen visste de inte till en början vad de skulle svara. Skulle de orka gå igenom allt en gång till?

Vi pratade igenom saken med varandra och bestämde oss för att ge det en chans till

– Vi pratade igenom saken med varandra och bestämde oss för att ge det en chans till, men blev det inget barn denna gång så skulle vi ge upp drömmen om ett gemensamt barn. Då skulle vi nöja oss med Emilia, med varandra och våra hundar, säger Memo.

När nästa barnbesked kom valde han och Isabella att hålla det hemligt för omgivningen. Denna gång fick inte ens deras närmaste vänner veta något. Isabella och Memo vågade ju knappt tro på det själva. Nu fick de veta att det fanns en åttaårig pojke i Serbien som behövde ett nytt hem, de fick bilder och filmer skickade till sig och skickade själva en film från hemmet och omgivningarna i Luleå, där pojken fick en första bild av dem och alla hundarna.

Allt var annorlunda

I november åkte Isabella och Memo återigen till Serbien för att hämta hem ett barn.

#kampenförettbarn
Madeleine och Sina har försökt få barn i tio år – nu har de äntligen fått en dotter

– Den här gången var allt annorlunda. Veljko var väl förberedd och kallade oss för mamma och pappa så fort vi kom in genom dörren. Han hade ett jättefint familjehem som gett honom trygghet och kärlek, säger Memo och berättar att de stannade i Serbien i tre veckor så att Veljko hann bekanta sig och bli trygg med sina nya föräldrar.

– Från första stund pratade han om att åka hem till Sverige och träffa hundarna, som han sett i videon vi skickat. Veljko älskar hundar och vi har ju tre vovvar hemma och många fler på hunddagiset, ler Isabella.

Veljko kramar hunden Rue

Veljko älskar hundar och gosar gärna med familjens hund Rue.

Foto: Petra Älvstrand

Veljko klappar och gosar ofta och gärna med hundarna. När han följt med Isabella till jobbet på hunddagiset har han lärt sig kommandona ”sitt” och ”ligg” som han ger till vovvarna på klingande svenska.

Veljko har redan lärt sig att räkna till tio och kan namnen på allt ifrån hatt till raket på svenska. Han längtar efter att snart få börja i skolan och har hunnit träffa flera vänner på skolgården, som Isabella och Memo besökt tillsammans med sin son. De har många planer och drömmar för lille Veljko.

– Vi ska ge honom kärlek och trygghet. Han ska få gå på äventyrsbad och resa med oss. Vi ska stötta honom att utbilda sig och ser fram emot att följa honom genom livet när han själv skaffar familj, säger Isabella och Memo som gläds åt att äntligen vara en komplett familj när barndrömmen efter en krokig och lång väg till slut blev sann.