Izabella Tönnhed: Ingen ville ha oss romska barn
– Jag är ett levande exempel på att allt är möjligt, säger hon.
Izabella snurrar runt i en piruett, med Jannes hand i sin och ler mot kameran. Vardagsrumsparketten i villan i Luleå har för stunden förvandlats till dansgolv. Izabella har alltid älskat att dansa och det var dansen som förde henne och Janne Sjölander, 54, tillsammans.
– Han knackade på min rygg och bad om lov och jag visste inte vad jag skulle tro. Men han kändes så trygg, och höll om mig så fint. Han vaggade mig i takt till musiken och det kändes som när jag brukar trösta mig själv genom att gunga. Samtidigt som vi dansade pratade Janne med en låg och behaglig stämma. Jag minns att du berättade att du brukar dansa hemma vid diskbänken, skrattar Izabella menande mot Jannes håll.
Det var första gången Izabella Tönnhed hade åkt på dans och för henne var det långt ifrån självklart att lita på andra människor. De hade ju behandlat henne så illa genom hela livet.
– Jag är rom och föddes i dåvarande Tjeckoslovakien för 32 år sedan. Det fanns ingen framtid för barn som jag och därför omhändertogs många av barnen av de sociala myndigheterna. Jag var sex månader när jag placerade på barnhem för att adopteras bort, men hann fylla fyra år innan jag fick en egen familj. Ingen ville ha oss romska barn, vi blev alltid kvar till sist, säger Izabella.
På barnhemmet var det fattigt och det saknades både kläder och mat.
– Jag minns att vi fick stå i en lång kö och att vi matades med soppa. Vi fick en sked i taget, alla matades med samma sked. Sedan fick vi ställa oss längst bak i kön igen. Om vi hade tur räckte maten till fler skedar. Hungern gnagde ständigt i min mage.
Fick inga kramar på barnhemmet
Izabella minns hur hon ofta låg i sin säng med armarna tätt omkring sig, och hur hon fann tröst i att gunga. På barnhemmet gavs inga kramar eller ömhetsbetygelser, barnen var utelämnade till sig själva.
En dag kom ett svenskt par till barnhemmet. De skulle adoptera ett barn och fick välja mellan två flickor, båda var hämtade från ghettot och hade hunnit bli fyra år. Nu var deras sista chans att hitta ett eget hem, ingen ville ha alltför stora barn.
– Mina blivande adoptivföräldrar valde mig för att de tyckte att jag var sötast. Det är så hemskt egentligen och jag brukar tänka på den andra flickan. Vad hände med henne? Och hur hade våra liv blivit om det varit henne de valde?
Izabella hade inget språk och kunde knappt gå. Hennes armar var i det närmaste fastlåsta närmast kroppen och man slog fast att hon troligen hade en CP-skada. Hon fick inget lätt liv i Sverige.
– Mina svårigheter med talet berodde troligen på de trauman jag upplevt på barnhemmet. Jag stängde in mig i mig själv och den enda gången jag var lycklig var när jag fick gunga. Jag gungar fortfarande, men får passa på när inga barn är på lekplatsen. Det finns de som anmält mig för att jag är en konstig, vuxen typ som gungar.
Placerades i särskola och mobbades av andra barn
Det gick inte bra för Izabella i skolan, och hon placerades i särskola.
Izabella mobbades av andra barn och hade det heller inte bra i sin nya familj. Hon fick ofta höra att det enda hon skulle klara av i sitt liv var att sortera in klädnypor i en plastpåse.
– Jag kände mig oälskad och värdelös och tänkte ofta på att jag skulle ta mitt liv. Vid 12 års ålder hoppade jag från balkongen i ren desperation och efter det placerades jag först i jourhem och sedan i fosterhem.
Izabella bytte hemort, familj och skola och även om hon fick vänner i den nya särskoleklassen så kände hon hela tiden att hon ville så mycket mer.
Izabella hade fått diagnoserna autism och dyslexi men tyckte ändå om att skriva. När hennes lärare upptäckte det peppade han henne att anmäla sig till en diktartävling som Svenska Akademien ordnat.
Hon skickade in sin dikt "Meningen med livet" och blev nominerad bland 3000 andra skolungdomar. Izabella fick åka till Göteborg och ta emot ett stipendium av Sture Allén, dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien.
– Tävlingen var inte bara för särskoleelever, den var öppen för alla! För mig var det här jättestort och jag blev för första gången sedd som en smart tjej, en tjej som faktiskt klarade mer än många hade trott. Min självkänsla stärktes, jag har ju alltid fått höra att jag inte klarade något och har alltid sett på mig själv som ett pucko, säger Izabella.
Särskoleeleverna var inte välkomna på balen
Hon tyckte att särskolan var tråkig och ville så förtvivlat gärna vara som alla andra. I Gällivare, där hon bodde, ordnades varje år en stor bal för niondeklassarna och det var något Izabella drömde om och längtade efter. Så fort man kunde anmäla sig till balen gick hon in till rektorn för att anmäla sig.
– Men jag fick veta att det inte gick, särskolebarnen brukade inte gå på balen. Jag fick veta att jag inte kunde sitta mitt ibland de vanliga klasserna och något eget bord kunde de ju inte ge mig. Då blev jag jättearg och övertalade mina klasskompisar i särskolan att också anmäla sig.
Izabella fick med sig hela klassen och det var första gången någonsin som även särskoleeleverna fick gå på bal.
– Min syslöjdsfröken hjälpte mig att sy en fin balklänning och vi fick åka med fina bilar fram till röda mattan, precis som alla andra. Det var en rolig kväll och en seger för mig.
Izabella fick blodad tand. Hon visste ju att hon kunde så mycket mer än vad som förväntades av en särskoleelev. Hon ville ha riktiga skolbetyg, och tjatade sig till att få göra ett intelligenstest.
– Det gjordes en utredning av min intelligenskvot, jag fick göra massor av tester. Psykologen som gjorde utredningen var den första personen som skrivit något gott om mig någonsin. Min intelligensnivå räckte för den vanliga skolan. Jag var felplacerad och blev friskförklarad. Vid 17 års ålder blev jag en fri kvinna!
Stor åldersskillnad i förhållandet
Efter att Izabella slutat i skolan flyttade hon till Luleå. Hon fick egen bostad och jobb som diskare, och det var här hon träffade Janne i dansens virvlar. Men det var inte helt okomplicerat.
– Jag var ju van att umgås med andra personer som har diagnoser. Många av oss saknar spärrar och jag kände mig osäker på hur ”vanliga” människor umgås, skrattar Izabella och berättar att hon blev alldeles bestört när Janne dök upp utanför hennes dörr efter att de dansat ihop ett tag.
Hon hade glömt sin mössa, som han ville ge henne, och frågade om hon ville bjuda på kaffe.
Det var inte alldeles lätt för Janne heller att acceptera de känslor som Izabella väckt hos honom.
– Izabella är ju mycket yngre än jag. Hon är bara ett år äldre än mitt äldsta barn. Det våndades jag över i början. Men när jag pratade om saken med mina fyra barn sa de att det var helt okej. Det var viktigt för mig att de skulle acceptera Izabella, säger Janne.
Han jobbar som ingenjör och är den som lärt Izabella att betala sina räkningar via bankens app. Han är också den som peppat henne att börja läsa böcker och att plugga på Komvux.
– Idag läser Izabella tjocka böcker och skriver på en bok om sitt eget liv, säger Janne stolt och konstaterar att hon äntligen fick rätt hjälp och stöd med studierna.
Izabella Tönnheds bok Fem klädnypor i en påse
Izabellas bok hittar du här. Bokens titel kommer från att hon fick höra att hon bara skulle duga till att stoppa fem klädnypor i en påse.
Izabella nickar och säger att specialpedagogen på vuxenutbildningen var en räddande ängel. När Izabella tänkte ge upp fick hon enskilt stöd av specialpedagogen, som också gav henne verktyg för att klara plugget.
– Jag tyckte att jag var puckad men Eva sa att det inte stämde. Hon hjälpte mig till godkända betyg och en yrkesutbildning. Det betyder mycket för min självkänsla att kunna säga att jag är en utbildad kvinna. Jag kan läsa mig till kunskap, betala mina räkningar och gå på biblioteket. Det trodde jag var omöjligt, bibliotek var ju bara för smarta människor och jag var ju ett pucko!
Gifte sig vid Storforsen
Izabella brinner för att stötta andra människor med variationer. Hon vill att de ska tro på sig själva och veta att de också klarar mer än de tror. Därför skriver hon boken om sitt liv. Den ska heta ”Min framtid var att sätta fem klädnypor i en påse”, eftersom det var vad hon alltid fick höra att hennes kapacitet räckte till.
Men trots tuffa motgångar i livet har hon lyckats skapa sig ett bra liv. Izabella kan fortfarande vakna av mardrömmar om traumat i barndomen, men skrattar och säger ”se hur bra det blev för mig till slut!”
Förra sommaren gifte sig Izabella och Janne, intill den brusande Storforsen i Norrbotten och tillsammans dansade de ut ur kyrkan i glädjerus.
– Trots en tuff början på mitt liv har jag, med stöttande änglar, tagit mig vidare och fick ett bra liv. Jag är ett levande exempel på att allt är möjligt. Nu vill jag börja föreläsa om min resa, jag vill verkligen stötta andra som har det tufft i skolan och visa dem att kan jag, kan de!