Jag är inte en hjärtlös person – men jag avskyr verkligen hundar

Tove testar: Går det att få bort gula fläckar från madrassen?

Jag har hundar överallt i min omgivning. Flera av mina närmsta vänner har hund, de fyrbenta dyker upp hos släktingar och så i stallet så klart. Har man häst medföljer ett antal hundar vare sig man vill eller inte. Jag tycker inte om dem – hundarna. Punkt.

Nu ska jag förklara varför. Jag är inte en hjärtlös person som inte kan uppskatta en både väldresserad och söt vovve men oavsett charm hos den fyrbenta så smälter inte mitt hjärta.

Så fort det är en hund i närheten kommer den, helt oombedd, alltid till mig. Jag tittar inte ens åt den, ger den ingen uppmuntran i rart tal eller annat, den bara kommer farande som en fluga till en sockerbit utan att jag gör något annat än existerar. Ofta skällande. Bara ljudet gör att jag rent reflexmässigt ryggar tillbaka, hundskall, ihärdigt och högt är inte ljuv musik i mina öron. Jag gillar inte när människor skriker i min absoluta närhet heller. Om en människa kom springande emot mig och gav ifrån sig höga ljud skulle jag reagera likadant.

Sen har vi hoppandet – otroligt många hundar jag mött har den ovanan, de ska hoppar upp mot en och försöka komma så högt de bara kan. Det är direkt otäckt tycker jag. Inte sjutton vet jag vad hunden är ute efter.

Sen vill jag lägga till att hundtassar väldigt sällan är rena. Så förutom det rena obehaget och oron för vad som ska hända så blir man ju fläckig. Jag kan inte läsa hundars beteende över huvud taget. Detta är i mina ögon ett väldigt påfluget sätt att hälsa på, om det nu är det de vill.

”En riktigt obehaglig upplevelse”

Jag pratar inte hundspråk så hur kan jag veta att de inte har något helt annat i kikaren. De kanske inte alls vill välkomna mig utan vill visa mig dörren… Är det en hunds sätt att säga välkommen – så passar det inte mig. Jag är inte heller den person som kramar folk till höger och vänster.

Om det inte är en hoppande hund, utan typen som kommer med sin långa, eller trubbiga nos och helt ogenerat stoppar upp nosen just på de kroppsdelar där det inte ska nosas.

Nosen är inte heller helt ren och snustorr. Risken för att den lämnar fläckar efter sig, där man absolut inte vill ha en fläck(!) är helt klar överhängande. Detta är en riktigt obehaglig upplevelse, som gör mig så störd och jag blir som en stenstod.

Det är bara att säga ifrån… hurdå, om jag säger nej eller stopp så händer faktiskt ingenting.

Sen kommer vi till middagsbordet, där hundar ofta hittar sin plats, fast att de väldigt sällan är inbjudna. Jag får dem visst alltid till bordet – obegripligt. Har inte en enda gång i hela mitt liv gett en hund något att äta ur min hand. Ändå sitter den där med huvudet på sned, och gnäller.

Sitter den inte bredvid så är den andra givna platsen under bordet. Där bökar den bland fötter. Klart man hoppar till när något lurvigt rör sig vid ens fötter när man inte ser vad det är. Och hoppa till under middagen kan ge tråkiga konsekvenser, för både mig och mina bordskamrater.

Undantaget som bekräftar regeln

Det sista jag har svårt för är lukten. Hund luktar unket. Här undrar jag om jag är lite hund själv. Det sägs ju att deras doftsinne är enormt, en snabb sökning säger att en hund har mellan 125 och 300 miljoner luktreceptorceller medan vi människor bara har sådär en 5 till 6 miljoner. Men trots denna egenskap verk de inte störas av sin egen odör. Men det gör jag. För jag har inte mött en doftfri hund i mitt liv. Min näsa vill inte ha den rumsparfymen. Jag känner på lukten när jag kommer in i ett hem om det bor en hund där, även om jag inte sett hunden – än.

Jag kan absolut uppskatta egenskaper hos hunden som djur, dess vaktförmåga, dess helt fantastiska sökförmåga och även som jägare. När vi kommer till hundens jaktegenskaper, så måste jag erkänna att det alltid finns ett undantag som bekräftar regeln. Jag lärde känna en liten hund för några år sedan. Molle. Han var en mästerlig råttjägare – och en sådan hund får helt utan att jag kan kontrollera det, min helt oreserverade kärlek och respekt. Jag ser mig själv både klappa och ha den i knät! Men observera, alltid och bara i grovkläder.