Jag är nyopererad – efter mitt möte med vården önskar jag att jag vore häst

Experten: "Djur har bättre skydd än äldre i Sverige"

Jag har precis opererat min höft. Min väg mot en ny höft lyckades slumpmässigt sammanfalla med att min häst blev knackig. Så jag har levt i två parallella vårdvärdar, hästen och min. Det har varit otroligt intressant, att nästan i realtid jämföra hur det är att vara häst respektive människa i behov av vård.

Nu vill jag verkligen inte låta som ett klagomonster. Det har precis gått en vecka sedan min höftoperation. Jag kom hem dagen efter ingreppet. Jag är uppe och står, går, sitter, gör enkla sjukgymnastiska övningar. Manövrerar kryckorna utan problem, har ingen värk att prata om. Fått bra smärtstillande mediciner som inte gör mig slö eller trött. Och jag sover bra, märkligt nog eftersom jag bara får sova på rygg. Det finns verkligen inte någonting egentligen att klaga på… Men…

Två vårdresor samtidigt

När hästens och min resa började, några veckor sedan i hästens fall – fler år i mitt – så har det slagit mig mer än en gång att i vissa lägen är det väldigt bra att vara häst.

Vi går tillbaka till början. När hästen för några veckor sedan blev lite ojämn i sina rörelser, så markant att jag kända att något verkligen inte står rätt till. Då är min första go to alltid en legitimerad hästnaprapat. Så även denna gång.

Jag hade filmat hennes rörelser för att visa för honom inför behandling. Vi tittade på filmerna tillsammans, han gick igenom hela hästen, bokstavligen från nos till svans. Konstaterade att det var en fasettledsinflammation i halsryggen och att hon var spänd i bäckenet och sakralleder… Kinesiska bitvis för mig med – men med de orden bokade jag en tid hos veterinär. Inflammationer kräver medicin.

Min höft fungerade bara till 25 procent

När jag för tio år sedan började få akuta problem med min höft gick jag då till både naprapat och läkare. Läkarna sa att det inte var något att prata om. Naprapaterna sa att detta borde en läkare verkligen kolla upp. Naprapaten var den som verkligen kände igenom min kropp och konstaterade att min rörelseförmåga i höften var typ 25 procent.

Med hästen till kliniken rapporterar jag vad naprapaten har konstaterat. Detta tas emot med respekt och man undersöker vidare. Här är det en stor skillnad skulle jag vilja säga mellan häst och människa. De veterinärer och naprapater jag har kontakt med visar en ömsesidig respekt för varandras profession och är öppna för dialog.

Läkare och naprapater när det kommer till människor – känns som om de är mil ifrån en dialog.

När det sedan kommer till min hästs undersökningsfas, har hon gåtts igenom av naprapat, gjort flera rörelseprov, röntgats två gånger, vanlig röntgen och magnetröntgen och undersökts med ultraljud.

Jag har gjort en röntgen. Punkt. Ingen läkare har direkt gjort en bedömning om hur jag rör mig, var och hur smärtan uppträder. En röntgenbild som den första läkaren avfärdade helt och sa att lite sjukgymnastik var det som behövdes…

Jag, tog mig förbi den läkarens bedömning och fick en tid på operationsbordet.

En undersökning jämfört med fyra

Tillbaka till hästen. Hon har under denna behandlingsperiod varit hos veterinär för genomgång, uppföljning, behandling och uppföljning fyra gånger, och vi är inte klara än.

I mitt fall var jag på ett möte och då bokades operationstid, fick information om protesen och fick en chans att ställa mina frågor, som jag hade där och då till ortopeden.

Behandlingen och uppföljningen av hästen är otroligt grundlig. Jag har konstant dialog och tillgång till behandlande veterinär. Efter varje besök får jag tydlig och detaljerad information om vad som ska göras inför nästa besök. Medicin, exakt dos och antal dagar. Rehab. Minuter som ska promeneras, underlag vi ska gå på, om det ska var rakt eller böjt spår. Om underlaget ska var hårt eller mjukt. Inget lämnas obesvarat eller upp till mig att känna efter.

När jag checkade ut från sjukhuset, med två kryckor, en griptång, en påse mediciner, en förhöjning till en toastol och en A4 med några rörelser kände jag mig rätt rådvill. Jag fick ingen individuell uppföljning med vare sig fysioterapeut eller ortoped. De tusen frågor som jag hade i huvudet lämnades obesvarade.

För många beslut får man fatta själv

Medicinerna har hyfsat tydliga instruktioner, men hur ska jag tolka 1-2 tabletter 2 gånger per dag, trappas ner då smärtan minskat… Jag känner ju ingen smärta, tack vare medicinerna, så när ska jag trappa ner? Förutom A4-arket som tydligt säger hur ofta jag ska göra rörelserna har jag ingen aning och hur långt och mycket jag ska gå, ska jag gå långt en gång om dagen, kort fler gånger? Hur ska jag tänka på underlaget jag går på… Är det bra med varierat eller bör det vara plant.

Är det så att vi tänker att vi människor kan prata, så vi behöver inte vara så detaljerade? Men just det att vi kan prata gör ju att det skulle vara så enkelt med tydliga, individuella instruktioner. Med betoning på individuella.

Det är inte lika för alla med rehab och medicin, oavsett människa eller häst. Det är individuellt. Jag känner mig som jag behandlats enligt en löpande bandstruktur ihopklumpad med andra individer, där alla får samma instruktioner och rehab.

Min häst har fått en behandling helt anpassad efter henne. Vi har utgått från ålder, rörelsemönster och rid- och träningsambition.

Själv tänker jag just nu att jag är häst. Går 30 minuter om dagen. Får röra mig sparsamt i sjukhage – resten boxvila. Det är vad jag tror veterinären skulle rekommendera.