Alice: Jag blev gravid mot alla odds
I dag är Freja vårt mirakel!
Rasmus och jag träffades när jag var 16 och han var 18. I början var vi stormande förälskade, men med tiden blev vi också varandras bästa vänner. Vi kunde berätta allt för varandra och rök aldrig ihop.
Även om läkarna hade förberett Rasmus på att han inte kunde få barn, eftersom hans testiklar aldrig hade sjunkit ner ordentligt, tog vi ingen risk. Jag använde preventivmedel och tänkte inte mycket på det. Att bilda familj låg ju fortfarande långt fram i tiden.
När jag var klar med gymnasiet ville jag resa runt i världen tillsammans med min väninna. Efter det planerade jag att söka lärlingsplats som frisör. Rasmus var redan lärling som snickare och hade planerat att, så snart han fick sitt gesällbrev, fortsätta att studera till byggnadsingenjör. Så vi njöt bara av vår ungdom tillsammans.
Vi var som ett gift gammalt par
Efter att jag tog studenten jobbade jag kväll och helg på ett kafé för att spara ihop pengar till min kommande resa. Rasmus hade ett år kvar av sin lärlingstid och hade under tiden fått en liten lägenhet. Jag hade mer eller mindre flyttat in hos honom.
När vi satt och granskade Ica-annonserna för veckans erbjudanden eller låg tillsammans i soffan och tittade på På spåret på fredagskvällarna, skrattade vi åt att vi redan betedde oss som ett gammalt äkta par.
Men det var ju bara en tidsfråga innan vi skulle vara utan varandra. Även om jag skulle sakna Rasmus, så såg jag fram emot att resa ut i den stora världen med min väninna.
Vi hade ännu inte planerat resan i detalj eller bokat flygbiljetterna när jag en morgon började känna mig konstigt illamående. Mina bröst spändes, och jag hade en tung känsla i underlivet.
Det positiva graviditetstestet chockade oss
Först avfärdade jag det som att det nog bara var dags för min mens. Gravid kunde jag ju inte vara eftersom Rasmus inte kunde få barn. Visserligen hade jag slutat med p-piller för att undvika att proppa i mig hormoner, men de borde ju ändå inte varit nödvändiga eftersom jag var tillsammans med Rasmus.
Men när mensen uteblev övertalade Rasmus mig att tillsammans med honom gå till läkaren. Han var orolig och undrade om jag kanske hade något allvarligt hälsoproblem. Efter att läkaren för säkerhets skull hade tagit ett urinprov kom han tillbaka och berättade att jag var gravid. Vi höll på att ramla av stolarna.
– Men hur kan det vara möjligt? stammade jag.
– Ja, om du inte har varit med någon annan, borde det egentligen inte vara möjligt, mumlade läkaren medan han gick igenom Rasmus historia på datorskärmen.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Men jag hade självklart inte varit med någon annan än Rasmus, det behövde jag inte övertyga honom om. Han satt med armen omkring mig och såg lika chockad ut som läkaren, som sköt upp sina läsglasögon i pannan.
– Ibland händer det ändå saker som vi läkare inte kan förklara, sa läkaren.
Å andra sidan förstod han att vi verkligen inte var redo att få ett barn.
– Ni är fortfarande mycket unga. Men jag tycker ändå att ni bör ta några dagar för att överväga detta noga. För denna graviditet är förmodligen ert enda tillfälle att få ett barn tillsammans på naturlig väg. Och även om det finns fertilitetsbehandling är det fortfarande ingen garanti för att det kommer att lyckas.
När vi lämnade läkaren var vi skakade. Vi älskade varandra, men kunde inte föreställa oss att bli föräldrar just nu. Vi var verkligen inte redo för det.
Å andra sidan kunde vi heller inte föreställa oss att aldrig bilda en familj. Även om vi kanske hela tiden hade vetat att det inte skulle bli så enkelt, hade vi bara skjutit bort tanken och tänkt: den tiden, den sorgen.
Med dagarna blev det svårare och svårare att besluta vad vi skulle göra. Vi kände oss inte tillräckligt mogna för att fatta ett så livsavgörande beslut, men samtidigt hade vi börjat känna oss bundna med det lilla livet som växte inom mig.
De första 12 graviditetsveckorna var kritiska
När vi återvände till läkaren hade vi efter många sömnlösa nätter fattat vårt beslut. Vi kunde fortfarande inte förutspå konsekvenserna med att bli unga föräldrar, men när vi lämnade läkaren med en graviditetsjournal i handen kändes det ändå mest rätt.
Läkaren hade förberett oss på att de första 12 veckorna var kritiska. Med Rasmus låga spermakvalitet fanns det en stor risk att fostret inte skulle överleva. Därför berättade vi inte för någon att jag var gravid.
På något sätt hoppades vi innerst inne att det kanske inte skulle bli nödvändigt. Men efter 12 veckor var jag fortfarande gravid. När vi kom till ultraljudet och såg bilden av det lilla livet och hörde hjärtslagen insåg vi verkligen att vi skulle bli föräldrar.
En kort tid efteråt bjöd vi in våra föräldrar på besök. De hade bara träffats några gånger tidigare. Medan de satt där och konverserade artigt, skickade Rasmus och jag nervösa blickar till varandra. Vi hade ju haft tid att vänja oss vid tanken på ett barn, men visste att de skulle få en chock när vi berättade att de skulle få ett barnbarn.
Det blev en ögonblicklig tystnad. Mina föräldrar blev helt bleka och såg förvånat på mig, medan Rasmus mamma började gråta. Hon hade ju mer eller mindre anpassat sig till tanken att hon aldrig skulle bli farmor.
När alla hade lugnat sig något blev vi överösta med praktiska frågor. De flesta av dem kunde vi inte svara på ännu. Våra föräldrar lovade dock att hjälpa till så mycket de kunde, men mina föräldrar var fortfarande bekymrade.
Vi växte snabbt med ansvaret som föräldrar
Våra vänner, varav de flesta fortfarande bodde hemma, blev också chockade när vi berättade att vi väntade barn. Inte minst min väninna, som jag ändå inte skulle resa med längre.
Jag kunde också glömma tanken på att hitta en lärlingsplats som frisör. En mästare skulle inte anställa en gravid lärling, och arbetstiderna som frisör överensstämde inte med att ha en liten bebis.
Rasmus kunde heller inte följa sin dröm att vidareutbilda sig till byggnadsingenjör. Han var tvungen att arbeta för att försörja oss medan jag var hemma med barnet.
Även om det på många sätt hade sina utmaningar att bli föräldrar i så ung ålder, uppvägdes det av miraklet den natten vår lilla flicka föddes. När Rasmus och jag satt där med henne i famnen och kärleken fyllde hela vår kropp, fanns det inget vi inte var beredda att offra för henne.
Trots att vi var unga växte vi snabbt med ansvaret som föräldrar. Våra orosmoment, som om vi kunde vara en familj på så begränsad plats som vi hade, visade sig vara obefogade.
För Freja brydde sig inte om att hon inte hade sitt eget rum eller dyra babykläder. Hon växte och trivdes på den plats som fanns och erövrade första platsen i både våra och hennes mor- och farföräldrars hjärtan.
Småbarnslivet var inte alltid en dans på rosor
Efter min föräldraledighet beslutade jag mig för att utbilda mig till sjuksköterska, och året därpå började Rasmus studera till byggnadsingenjör.
Även om vi som studenter inte hade mycket pengar hade vi å andra sidan tid att hämta Freja tidigt från förskolan och senare skolan. Vi tog också med henne för att besöka våra vänner, även om de fick vänja sig vid att vi inte längre gick ut med dem på kvällarna.
Mina föräldrar, som i början hade varit oroade över min framtid med ett litet barn, kunde nu inte längre föreställa sig ett liv utan Freja.
Det var förstås inte alltid en dans på rosor. Ibland var den praktiska vardagen och den strama ekonomin nära att övermanna oss, särskilt om vi inte hade fått tillräckligt med sömn.
Som tur var hade vi vår humor intakt, och vi kunde fortfarande skratta tillsammans – inte minst åt Frejas många upptåg.
I de perioder vi kände oss för instängda gav vi varandra frihet att gå ut ensamma och träffa våra vänner. Utan den respekt, omsorg och kärlek vi hade för varandra skulle det inte ha fungerat alls.
När vi var klara med våra utbildningar och fick fasta jobb köpte vi hus. Här fanns plats för att Freja kunde få sitt eget rum – och för att få ett barn till. Men även om vi försökte ivrigt hände inga fler mirakel, inte heller med hjälp av medicinsk vetenskap.
Vi beslutade oss till sist för att ge upp, och vi var redan mer än lyckliga för det mirakel som skedde när vi fick Freja. Även om hon kanske kom till världen vid en olämplig tidpunkt i våra liv, insåg vi sedan att oavsett ålder blir man nog aldrig redo att få ett barn förrän man har ansvaret för det i sina händer.
Vi har börjat ta igen våra ungdomsår
I dag, när Freja är 12 år gammal, har många av våra vänner precis börjat etablera sig i stabila förhållanden och få barn. Medan det nu är de som sitter hemma på lördag kväll, har vi i stället börjat ta igen vår ”försummade ungdom”.
När Freja är hos sina mor- och farföräldrar på helgerna passar Rasmus och jag på att gå ut och lyssna på musik och ha det trevligt tillsammans. Vi är också mitt uppe i att spara pengar till en resa ut i den stora världen, där Freja självklart ska följa med.
Så vi känner verkligen inte att vi har missat något genom att välja att få ett barn i så ung ålder, tvärtom. Vi är bara djupt tacksamma över att vi fick den möjligheten.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]