Louise: Mitt ex ville ha ett till barn med mig
Trots det sörjde jag att jag inte kunde få fler barn. Eller kunde jag det?
Mindre än ett halvår efter att Sebastian och jag träffades upptäckte vi att jag var gravid. Vi var båda passionerat förälskade i varandra och drömde om att bilda en familj, så vi beslutade oss för att bli föräldrar.
Men när vår dotter Clara hade blivit ett halvår gammal insåg vi att vi hade varit lite för övermodiga. Förutom vår gemensamma obetingade kärlek till henne hade vi inga andra känslor för varandra än vänskapliga.
Vi gav upp drömmen om att bli en kärnfamilj och började ta hand om Clara varannan vecka. Trots att det var svårt att vara utan henne de veckor hon inte var hos mig visste jag att hon hade det lika bra hos sin pappa.
När saknaden blev för stor kunde jag ju bara gå över och säga hej till henne. Sebastian bodde bara några kilometer bort från mig och kom ofta förbi när hon var hos mig.
Även om jag aldrig gav upp drömmen om att få ett till barn, skulle det vara med en man som jag verkligen hade lärt känna ordentligt. Visst hade Sebastian visat sig vara världens bästa pappa för Clara och vi hade ett helt okomplicerad föräldrasamarbete. Men det kunde ha visat sig vara precis tvärtom.
Hans fråga chockerade mig och satte igång mina tankar
När Clara var sju år började tiden tyvärr rinna ifrån mig. Jag var 38 år och, precis som Sebastian, fortfarande singel. En dag när Sebastian kom förbi och vi pratade om några praktiska saker, avbröt han sig allvarligt. Det fanns något han hade funderat på. Innan han berättade för mig bad han mig att lyssna med öppet sinne.
– Du vet, precis som vi båda önskade oss fler barn, så drömmer Clara om att bli storasyster. Därför har jag funderat på varför vi inte skulle få ett till barn tillsammans? Vi delar redan världens underbaraste lilla flicka, och nu känner vi verkligen varandra och vet vad vi ger oss in på.
Jag stirrade häpet på honom. Tanken hade aldrig slagit mig.
– Det är som sagt bara en tanke, log han.
Hans ord snurrade fortfarande runt i mitt huvud långt efter att han hade gått. Å ena sidan verkade det galet att överväga att få ett barn med sin före detta make. Å andra sidan skulle det göra mig lycklig att bli mamma igen innan det var för sent ...
Nästa morgon vaknade jag av att Clara kom in i mitt sovrum med sin gula nallebjörn i famnen. Jag kastade en blick på väckarklockan, den var strax före sex.
Jag drog undan mitt varma täcke och precis då kröp Clara in och la sig tätt intill mig. Jag smekte hennes rufsiga hår medan mina tankar vandrade tillbaka till tiden då hon bara var en bebis.
– Mamma, tycker du att jag är för stor för att sova med min nalle? viskade hon.
– Nej, det tycker jag absolut inte, log jag och mötte hennes sömniga blick.
Men om bara några år skulle hon själv tycka att hon var alldeles för stor för att sova tillsammans med mig. Så jag låg bara där och njöt av vårt mysiga ögonblick medan hennes pappas förslag återigen dök upp i mitt medvetande. Om vi redan har skapat en så fantastisk dotter tillsammans, vad skulle egentligen hindra oss från att dela på ett till barn?
Kunde vi få barn utan att ha fysisk kontakt?
En timme senare hade jag klätt på Clara och vi satt tillsammans och åt frukost i köket. Hennes matsäck låg färdig i kylskåpet och på dörren hängde en inbjudan till klasskamraten Sofies sjuårskalas senare på eftermiddagen.
– Åh, jag ser så fram emot att hålla i Sofies nya lillasyster, suckade Clara medan hon rörde i sin havregrynsgröt.
– Det är bara något jag inte förstår. Varje gång jag tjatar på dig om att få en lillasyster eller lillebror, säger du att man inte kan få ett barn utan en man. Men Sofies mamma och mamma har ju ingen man? fortsatte hon.
Jag log och sa att när två personer älskar varandra kan det mesta bli möjligt. Det svaret accepterade hon. Hon skyndade sig att äta klart och hämtade sina festskor.
Men frågan planterade en ny tanke i mitt huvud. Det fanns ju nu så många som fick hjälp av medicinsk vetenskap för att få sina önskebarn. Kanske kunde Sebastian och jag också göra det och undvika att komma för nära varandra fysiskt? Jag beslutade mig för att det åtminstone var värt att undersöka.
Efter att ha lämnat Clara på skolan fortsatte jag till mitt jobb som undersköterska på äldreboendet. Under tiden snurrade tankarna runt i mitt huvud.
Under alla dessa år jag hade arbetat inom äldreomsorgen hade jag aldrig mött en enda person som ångrade att de hade fått sina barn. Däremot hade jag mött äldre människor som ångrade att de av olika skäl aldrig hade fått några barn.
Men en sak var säker. Om jag vågade fråga mina boende på äldreboendet skulle de flesta förmodligen se förvånade ut. Men tiderna hade ju också förändrats, och vad som tidigare var otänkbart kunde nu vara möjligt utan att det sågs snett på. Det sättet som Sebastian och jag delade Clara på började bli lika vanligt som att växa upp på heltid i en kärnfamilj.
Det ena ögonblicket var jag säker, och nästa ögonblick tvekade jag ändå. Det fanns något som höll mig tillbaka.
Kanske för att jag innerst inne fortfarande var så gammaldags att jag hellre klamrade mig fast vid drömmen om att träffa en man jag älskade och få ett barn med honom i stället. Men realistiskt sett var detta förmodligen sista chansen.
Drömmarna om ett till barn blev uppenbara på kalaset
När jag slutade jobbet och cyklade för att hämta Clara från barnkalaset hade jag fortfarande inte bestämt mig. Jag gick in i Sofies familjs hem, och de två trevliga mödrarna välkomnade mig till deras mysiga hem.
Medan de skrattande försökte hålla reda på både födelsedagsfirandet och de lika skrikande klasskamraterna fick jag plötsligt deras fyra veckor gamla dotter i mina armar.
Där satt jag och glömde bort alla mina betänkligheter. Jag satt bara i en fåtölj med den underbaraste lilla bebisen och smälte helt. Hon var så söt med sitt lilla duniga huvud och en vippande napp.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Drömmande föreställde jag mig att få sitta med min egen nyfödda bebis i armarna igen. Jag lyfte försiktigt blicken och såg på Clara, som var mycket mer upptagen av att springa runt och leka med vännerna än av bebisen.
Naturligtvis skulle Sebastian och jag förklara för Clara på hennes nivå hur det hade gått till att vi med hjälp av medicinsk vetenskap hade blivit gravida med hennes lillasyster eller lillebror.
Likaså skulle vi förklara för henne att vi inte av den anledningen var tillbaka tillsammans. Vi skulle fortfarande bo isär och dela på henne och hennes lillasyster eller lillebror.
Det första året skulle den lilla självklart bo hemma hos mig på heltid, där Sebastian skulle kunna komma och vara lika knäpp som han ville och dela glädjen med Clara och mig.
Först när den lilla var tillräckligt stor för att klara sig utan mig skulle Sebastian få uppleva samma glädje hemma hos sig. Det skulle inte vara lätt att släppa taget, men jag hade ju sedan länge vant mig vid att vara utan Clara halva tiden.
Hennes ord etsade sig fast inom mig
Nu kom Clara andfådd och satte sig bredvid mig. Försiktigt strök hon den lilla flickan över den knubbiga kinden.
– Är hon inte bara så söt, mamma?
– Hon är så söt älskling.
Men den lilla började också gnälla, hon verkade vara hungrig. Den ena nyblivna mamman kom smilande fram och lyfte upp henne i sina armar.
Medan hon gick iväg för att hitta en lugnare plats att amma den lilla, hjälpte den andra nyblivna mamman till med att hitta Claras ytterkläder och skolväskan i högen i entrén.
När Clara och jag gick hemåt hade hon plötsligt blivit väldigt tyst.
– Är det något fel, älskling? frågade jag.
Hon svarade inte.
– Är det för att du också skulle vilja ha en lillasyster?
Hon skakade svagt på huvudet och kramade min hand.
– Jag saknar bara pappa, men det går över igen. Det gör det också när jag är hemma hos pappa och plötsligt saknar dig.
– Vi kan ju ringa och fråga om han vill komma och äta middag med oss?
Hon nickade och torkade sina ögon.
Jag vill inte sakna eller bli saknad
Samma kväll, efter att Sebastian och jag hade lagt Clara i sängen, satt vi ensamma vid köksbordet.
– Jag har tänkt på din idé om att få ett barn tillsammans, och jag måste erkänna att det är en lockande tanke, för du är en fantastisk pappa för Clara, sa jag och gjorde en paus innan jag fortsatte.
– Men precis som hon måste leva med den ständiga saknaden efter antingen dig eller mig, skulle en liten ny bebis också behöva det. Och det skulle vi också. Bara tanken på saknaden gör redan mer ont för mig än att släppa drömmen om att få fler barn.
Sebastian såg besviken ut, men nickade.
– Det var bara en tanke, och jag är glad att du delade den med mig, log jag.
För hans tanke hade också framkallat en annan viktig insikt hos mig. Om jag skulle få fler barn skulle det vara med en man jag verkligen ville dela hela mitt liv med.
I dag, sju år senare, är Sebastian djupt lättad över att jag avvisade hans idé om ett till barn tillsammans. Under tiden har han redan träffat kvinnan som är hans stora kärlek, och Clara har blivit storasyster till deras femåriga tvillingar.
För några månader sedan träffade jag en underbar man själv, men vi tar det fortfarande lugnt och låter vår relation utvecklas i sin egen takt, för vi har ingen brådska annat än att lära känna varandra.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]