Jag firade inte jul på tio år – har länge kämpat mot julklumpen i magen
Se 5 tips på hur du varvar ner under julen
Jag älskar ljusen, de levande som ger värme och ro – de elektriska som glittriga och blinkande är både är vackra, lekfulla och fyllda av energi.
Jag älskar dofterna. Det är som ett crescendo av dofter som omsluter en konstant. Saffran, apelsin, kryddnejlika, russin, enbär, kryddpeppar, anis, gran… Finns det någon doftnot man inte får njuta av denna tid – tror inte det. Och ja, alldeles underbart är vad det är.
Men så knyter det sig i magen på mig, och knuten blir bara större och större ju närmade Dopparedagen jag kommer.
Kan inte analysera hur och vad detta kommer sig av.
Mina barndoms jular var doftrika, vackra och fridfulla. De innehöll julklappar som jag blev glad av. Mycket lek och stoj med släktingar och kusiner. Kanske inte på Fanny & Alexander-nivå – men inte alltid långt därifrån. Vi vällde in i varandras hus med mat och presenter. Snön stampades av fötterna och en tomte dök upp. Allas ögon glittrade av glädje och förväntan.
Men så vände det. Någon gång i sena tonåren. När man börjar växa ur barnets glittrande ögon, inte känner sig bekväm med att tindra vid julgranen, för tindret vill inte infinna sig. Efter det växer man in i perioden när man är vuxen men ändå fast i barnlivet. Flyttat hemifrån, men ingen egen familj och egna traditioner.
Familjebilden förändras
I denna period förändrades även familjebilden – men bara till det positiva, inte för att det var negativt innan. Jag har alltid varit väldigt fäst vid alla nya personer i min nära familj. De har alla bara bidragit till klokskap, glädje och kärlek. Inte minst den nya lillebrodern som gick rakt in i hela familjens alla hjärtan. Och då menar jag ALLA. Han älskades gränslöst av min mamma och sin mamma. Sin och min pappa som var samma och sina bröder med samma mamma. Lite tomten är far till alla barnen.
När han kom in i jul-tindra-åldern, fick julen ett nytt ljus. Han var omättlig på julen. Och på Dopparedagen – då fanns det inga gränser för det verkligen lös ur hans ögon.
Huset fylldes av sånger, dofter och släktingar. De glittrande barnaögonen blev tröttare och tröttare, och när allt stoj var slut och den där lite dästa känslan (som kanske vissa kallar för julefrid) infinner sig var de små barnaögonen alldeles tomma. Glittret helt borta. Det var som att de sa – var det bara detta? Är det över nu. OCH då vill jag verkligen betona att det fanns inget att vara besviken på – vare sig när det kom till stämning eller klappar under granen.
Men jisses vad förväntningarna har skruvats upp, de var klart mer uppskruvade när lillebror firade sina första jular än när jag var barn. Hur är det inte nu tänker jag med bävan. Julen börjar ju redan 1:a november.
Jag hoppar av julen
Knuten i magen växer. Knuten i magen tar över. Det lägger sig som en barriär mellan mig och allt det vackra stämningsfulla.
När jag klivit från ung vuxen, till vuxen på riktigt. Dock utan egen kärnfamilj, bestämde jag mig för att hoppa av julen.
Där och då det bästa jag gjort. Det blev en rad annorlunda jular. En i Barcelona, en annan på Rivieran, tror det blev en i London och sen kom en hel del hemma helt själv jular. De var självvalda men ett par gånger åkte jag på riktiga influensor (kanske psykosomatiskt framkallade).
Mina bästa knep för julefrid vs magklump
Byt miljö – mitt först och bästa steg var att förflytta julen till fjällen. Vi (mi n nya familj) hyrde hus i snösäkra fjällen. Då blev julen vit! Och fylld med fysisk aktivitet. Börja julafton med tomtegröt och en mil i längdspåren. Friden infinner sig
Blanda gäster – mixa upp familjen med andra du älskar lika mycket som din familj. Det händer något med hela dynamiken i sällskapet.
Öppet hus på kvällen – varför inte bjuda in alla eller gå till någon annan på kvällen, när stöket är klart. Lyssna på musik, knäck en nöt och i mitt fall drick ett gott glas champagne.
Bryt traditioner – Strunta i julmaten hemma, en jul gick nya lilla familjen på reataurang och åt jullunch. Den julen ligger helt klart på min topp 3 lista.
Far inte runt i bil – när andra ger sig ut på släktrundan i bil, knyter jag på mig löpar- eller gångskor. Jag är inte någon löpare det vill jag lova. Typ två gånger om året sker det. Jul och midsommar. Jag lufsar. Ser till att bli svettig, få mycket luft i lungorna och lite ökad puls. Bästa medicinen mot klumpen i magen och en riktig aptitretare.
Minns en jul så starkt. Jag låg hemma i hög feber, med bara stearinljus tända, förutom den mjuka belysningen från julgransbelysningen. Från stereo hördes ljuvlig körsång framföra klassiska julsånger. Min familj var ute på den årliga släktrundan. Pappa körde runt med bilen fylld med klappar av olika slag. Alla tyckte så synd om mig. Skulle jag ligga där hemma utan riktig jul. Så till rundan lades ett stopp till – vid mig. Med sliriga sommardäck slirar pappas bil in till mig. Jag öppnar dörren lite febertrött, utanför står han med famnen fylld med julmat. När han kliver in genom dörren stannar han till och utbrister:
– Men här råder ju julefrid på riktigt!
Han halkar vidare ut till bilen i lågskorna och slirar iväg till nästa släkting…
Julefrid. Smaka på det ordet.
Det är ju precis det man vill uppleva.
Mitt motto sedan dess har varit att hitta min julefrid och med den mota bort klumpen i magen. Och nu vid snart 60 år tycker jag att jag har lyckats. Men det gick inte över en jul det vill jag lova.