Jag gick på klassåterträff 20 år efter studenten – det här lärde jag mig

5 saker som gör en vänskap stark

Högstadiet var en riktig pina. Som nyinflyttad från Stockholm till Söderhamn fick man börja om på noll. Missförstå mig rätt. Det var inte hemskt. Det var bara så… mycket hormoner. Allt kändes så otroligt ”bröligt”.

Men så en dag var högstadiet över och jag gick in genom dörrarna till Staffansskolan. Här fann jag likasinnade. Det bröliga försvann. Och det var andra året när alla samklasser skulle få en inriktning som jag hittade hem. SP3SP, samhäll samhäll.

Jag ville inget annat än att fördjupa mig i historia och andra samhällsämnen, men visst kändes det på pappret som ett rätt ospännande val. Och helt ärligt, utifrån sett var vi nog en rätt ”ospännande” klass. Här fanns inga konflikter, inget drama, inga mobbare. Bara ett gäng otroligt rekorderliga, trevliga och sammansvetsade tonåringar som var alla lärares dröm.

Tappade kontakten

På studenten bjöds klassen hem till mina föräldrars hus inne i stan. Vi festade och skrattade. Och mot slutet av kvällen bildade några av oss en ring ute på grusgården och höll hårt om varandra. Mellan tårarna lovade vi att vi aldrig skulle tappa kontakten.

Men det gjorde jag. De som under två år varit hela min värld försvann längs med vägen. Livet hände, som det brukar heta. Jag har dessutom alltid haft svårt för att blicka bakåt. I synnerhet på sådant som varit bra. Rädd för att sakna har jag i stället fokuserat framåt. Inte direkt ett vinnande koncept när det kommer till att bibehålla relationer…

Så när det förra hösten plingade till i telefonen och jag såg att jag blivit inbjuden till en klassåterträff (20 år har gått sedan vi stod där på grusgården), så tänkte jag spontant tacka nej. Allt det där var en annan tid. Men något i mig gjorde att jag ändå svarade ja.

Formade mig till den jag är

I helgen åkte jag upp till Söderhamn igen. Och nu sitter jag på tåget hem, med lätt huvudvärk och försöker sammanfatta en kväll som är en av de finaste jag upplevt de senaste åren.

Det var som om att slungas tillbaka till 2006.

Den ”ospännande” klassen bjöd inte heller den här gången på drama och konflikter. Men vi har blivit en rätt spännande grupp människor som finns omkring dig i vardagen; polisen, brandmannen, läraren, rektorn, myndighetspersonen, journalisten, teckenspråkstolken, egenföretagaren, rörmokaren, bergsprängaren. Rekorderliga människor som hjälper dig.

Vi alla har nog blivit lite lugnare och lite mognare. Och visst bjöd kvällen på lite andra sorters samtalsämnen (barn, bostadsmarknad och hårlinjer som vandrar uppåt var inte de hetaste snackisarna när vi gick på gymnasiet). Men annars. Exakt likadant. Värmen, gemenskapen och glädjen fanns där precis som då.

Vissa band går uppenbarligen aldrig att bryta. Vissa människor etsar sig fast i ens hjärta för evigt.

Men det jag framför allt tar med mig är hur viktiga de där två åren med min klass var. Som en klasskamrat konstaterade under kvällen: Vi hjälpte, formade och utvecklade varandra till det vi är i dag. Att ett gäng ovanligt kloka 17-åringar kan ha så mycket inverkan på ens liv är fascinerande. Utan dem inget jag.

Ibland är det bra att blicka bakåt för att ta sig framåt.

Så tack SP3SP. Vi hörs och ses snart igen!