John: Jag träffade min första kärlek på klassåterträffen – insåg att känslorna fanns kvar

5 saker du bör undvika på första dejten

Jag kände genast igen murgrönan på kurvetet, logotypen för min gamla gymnasieskola, och tog fram den antika pennkniven som min farfar gett mig strax före sin död. Han hade sagt att han hoppades att jag skulle öppna mitt livs viktigaste brev med den. Ironiskt nog hade jag knappt fått några brev sedan dess. Tills nu.

Brevet var en inbjudan till ett 30-årsjubileum. Tänk att det var 30 år sedan jag tog studenten!

Jag tillbringade större delen av min gymnasietid med Kerstin. När jag såg henne för första gången visste jag att vi var menade för varandra. Hon stod i matsalen med sitt kastanjebruna hår, klädd i en blårandig klänning. Hon log varmt och jag ­tyckte att det lyste om henne.

Ett år senare blev vi ett par, och förblev det gymnasietiden ut. Jag har förträngt varför vi gjorde slut.

Jag letade upp ett fotoalbum från min ungdom. Där fanns bilder från min studenttid, och Kerstin var med på flera. Där låg också ett vykort som jag hade skickat till mamma när jag och Kerstin hade kört till Holland på min vespa:

”Kära mamma. Kerstin och jag har det jättebra. Här finns oändliga fält av tulpaner i de vackraste färger. En dag ­måste du komma ner hit och se dem! Älskar dig, John.”

Kärleken till blommor var något som min mamma och Kerstin hade gemensamt. Kerstin och jag hade till och med pratat om att köpa en plantskola där mamma skulle kunna hjälpa till. Jag tänkte på hur naturen fyllde min barndom och ungdom – och på hur lite plats den hade nu, i mitt vuxna liv.

Funderade på att flytta hem igen

Jag flyttade för att plugga ­vidare och träffade Monica. Vi blev snabbt kära, flyttade ihop och köpte hus, men fick tyvärr också otaliga missfall. Vi pratade om adoption, men Monica kunde inte släppa drömmen om själva graviditeten. Vi pratade om att bli fosterföräldrar, men kom aldrig till beslut.

En helg varje månad åkte vi och hälsade på mamma. Till slut åkte jag oftast ensam.

Efter 22 års äktenskap skilde vi oss. Det gick lugnt till, och jag övervägde att flytta tillbaka hem, men jag arbetade som lärare och ville inte ­svika mina elever. Jag ville följa dem tills de blev studenter, sedan kunde jag flytta. Tyvärr hann jag inte. Mamma dog året därpå, och med hennes död blev ”hemma” bara en plats med gamla minnen och för många gravplatser.

Förlorade mina föräldrar i en olycka

Ett halvår senare satt jag på ­tåget på väg hem för att gå på jubileumsfesten. På tåget tänkte jag på mitt senaste besök, när jag ­lämnade över nycklarna till min mammas hus. Ett yngre par med två barn hade köpt det, och jag hoppades att de skulle fylla huset med glädje och barnskratt igen, precis som när jag och min bror var små.

Jag hade inte tänkt gå förbi huset, men blev nyfiken, och den kvällen gick jag längs min barndoms gata, där pappa lärde mig och min bror fotbollstricks medan mamma stod i köket och vinkade till oss genom fönstret.

Men kvarteret var också förknippat med mörka minnen. Sorgen när de dog i en hemsk trafikolycka. Min mammas imponerande styrka och min trasiga värld. Jag såg allt i svart, men förlöstes av mötet med Kerstin.

När jag närmade mig huset saktade jag ner. ­Rosenbuskarna längs väggen var borta, men allt annat såg ut som jag mindes det. Uppfarten var inte längre tom som den varit så länge, utan full av cyklar, fotbollar och skotrar.

När jag rundade hörnet såg jag att mammas enorma ­perennrabatt fortfarande stod i blom. Det skulle hon ha gillat. Efter min fars och brors död blev blommorna nästan en besatthet för henne. Hon levde upp i trädgården och det var som om hon blev ­beroende av att skapa liv och se det blomma.

Dagen efter gick jag förbi kyrkogården och la tre ­buketter med röda rosor på graven. Det var något tomt och ihåligt med att vara den sista i familjen.

Träffade min gamla kärlek igen

På kvällen tog jag en taxi till min gamla gymnasieskola. När jag kom in i matsalen möttes jag av leende ansikten och ­precis som när jag började gymnasiet märkte jag direkt ett visst leende, nämligen Kerstins. Den här gången gick jag dock inte fram till henne utan gick medvetet åt motsatt håll.

Jag stod och pratade med några gamla klasskamrater när jag plötsligt kände en knackning på axeln, och där stod Kerstin. Hon gav mig en kram och jag kallade henne Solros, som jag alltid brukade göra. Hon hade inte väntat sig att jag skulle komma, för jag var så sällan hemma och hade inte kontakt med några av mina gamla vänner.

Hon skrattade retsamt och sa:

– Du glömmer aldrig din första kärlek.

Hennes leende var lika ­hisnande som då och energin runt henne lika förtjusande som 30 år tidigare. Hon berättade att hon hade en egen blomsteraffär, och att Jens, en av våra gemensamma barndomsvänner, levererade blommorna till henne.

Medan vi drack välkomstdrinken kände jag att många av de andra fortfarande hade kontakt. Åtminstone på ett ”vi stöter på varandra på Ica-sätt”. Jag hade glömt den delen av livet på landet. Eller – jag mindes den som något negativt. Men ­omgiven av mitt förflutna, så kände jag en svag längtan ­efter det som jag en gång ­varit en del av.

Mitt ex visste en massa om mig

Jag kunde inte ta blicken från Kerstin, som satt en bit bort. Jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte gick till henne. Jag tog två glas vin från serveringsbordet och gick över och frågade om hon ville ta ett glas med mig.

Det var en ljummen kväll och vi gick ut och satte oss på en bänk, samma bänk där vi hade utbytt vår ­allra första kyss. Vi fnissade båda, precis som då. Kerstin sa att hon var ­ledsen att höra om min ­skilsmässa som min mamma hade berättat för henne om. Jag hade ingen aning om att mamma och Kerstin hade ­hållit kontakten, men de hade haft stickklubb varje torsdag i flera år.

Kerstin verkade veta allt om mig, och jag tänkte jag att hon inte hade förändrats särskilt mycket genom åren. Hon ­berättade att hon hade tre ­söner och också var skild. Jag var förbryllad över att min mamma aldrig hade berättat för mig att de sågs. Kerstin sa att min mamma förmodligen hade varit osäker på vad min fru skulle säga om att hon fortfarande träffade min första, stora kärlek.

– För det var väl jag, eller hur? frågade hon.

Jag sa att det var hon, och tog hennes hand.

Vi blev ett par igen och har nu varit tillsammans i fem år. Jag hoppas verkligen att Kerstin inte bara är min första, utan också min sista stora kärlek.