Jag hatar att kallprata – nu är jag ett proffs på det tack vare de här 5 knepen
Jag är tillbaka i huvudstan igen efter att ha isolerat mig djupt inne i hälsingeskogen hela sommaren där jag i princip bara klappat på mina katter och njutit av tystnaden. En stor kontrast mot det liv jag egentligen lever.
I stan med omnejd har jag ett stort kontaktnät med många nära, men också många ytliga bekantskaper, vilket gör att jag allt för ofta springer på folk jag känner mer eller mindre.
Till saken hör den att jag hatar att kallprata.
Stora tillställningar gör mig genast obekväm och jag går enbart på dem om jag har en social snuttefilt med mig i form av en mer babblig kompis eller min man som kan hålla låda in flera timmar om så behövs.
Att hamna bredvid någon jag knappt eller inte känner på en fest är lika med själslig död för mig. Trots att jag hatar att kallprata är jag, hör och häpna, ett fullblodsproffs på det, men det tar knäcken på mig.
Är svenskar dåliga på kallprat?
Min erfarenhet är att svenskar, rent generellt, är dåliga på kallprat. Det betyder att jag redan från början har ett kallpratsövertag, för jag går in i min roll som journalist och börjar intervjua min bordsgranne, eller vem jag nu än tvingas kallprata med. Jag ställer öppna frågor som:
– Hur känner du och XX varandra?
– Jaha, från jobbet. Vad gör du där?
Och sedan brukar samtalet flyta på rätt obehindrat. Jag bekräftar hela tiden den jag pratar med med mitt kroppspråk, alltid glad och med ögonkontakt, aldrig korsade armar, lägger in några ”mmm”, ”eller hur!” och ”va intressant!” här och där så att personen känner sig lyssnad på.
Visst händer det att samtalet dör ut och även jag kan få slut på frågor. Ofta kan bara några sekunder tystnad kännas som timmar men då kan du alltid ta till alla svenskars favoritsamtalsämne: Vädret.
– Det har ju varit så fin sommar också, va varmt det varit!
Även om det inte är en fråga så gillar alla att tycka till om vädret. Det. Bara. Är Så.
Så blir du bra på kallprat
- Ha några ”nödfrågor” redo. Fråga om jobbet, semestern, barnen, vädret – klassiker som alltid funkar. Det är ungefär som snabbnudlar: inte spännande, men det mättar samtalet.
- Använd ”bekräftande ljud”. Säg ”mmm”, ”jaha”, ”eller hur!” och ”intressant” med olika tonfall. Rätt dos av nickningar och hummanden kan få folk att tro att du är genuint engagerad.
- Sök gemensamma nämnare. Om personen säger att de gillar golf, säg något i stil med ”jag har alltid velat testa”. (Vita lögner är är helt okej här, det är ju kallprat – inte ett polisförhör)
- Ha en elegant reträttplan. Bestäm i förväg hur du ska avsluta samtalet: ”Ursäkta, jag måste hämta något att dricka” eller ”Jag såg just en kompis jag måste säga hej till”. Exit-strategin är din bästa vän.
- Kom ihåg att det inte handlar om dig. Kallprat är en social ritual. Du behöver inte briljera, du behöver bara hålla igång tillräckligt länge för att undvika pinsam tystnad.
Najs bonus: Forskning visar att kallprat gör oss smartare.
Ett annat knep är att hitta gemensamma nämnare.
– Åh, jag gillar också att segla, trots att jag egentligen inte är någon båtmänniska.
Många verkar gilla att prata om sig själva
Här bollar jag även snyggt över till min bordsgranne med en öppning för hen att fråga varför jag inte är en båtmänniska. Vissa personer, av det mer nyfikna slaget, förstår kallpratets oskrivna regler, tar bollen och bollar vidare till mig och frågar varför jag inte är en båtmänniska, men andra mer narcissistiska typer fortsätter att hålla en monolog om sig själva.
Många verkar gilla att prata om sig själva.
Beroende på vilket humör jag är på kan jag ibland tycka att det är skönt att inte få några motfrågor, men det händer att jag blir så uttråkad att jag bara vill skrika rakt ut. Det gör jag ju såklart inte eftersom jag ändå har någon typ av uppfostran. Här gäller det att lämna narcissisten till bordsgranne snyggt:
– Ursäkta, jag måste gå på toa, är till exempel en klassiker.
När du lämnat toan kan du söka dig till din sociala snuttefilt som tröst, hänga med den och ladda batterierna.
Senaste från Allas
Uppfattas ofta som trevlig
Ett angenämt problem med att jag lajvar ett intresse för mina bordsgrannar är att jag ofta uppfattas som väldigt trevlig i sociala sammanhang.
Egentligen är jag i grund och botten rätt blyg vilket jag döljer bra. Jag brukar kalla mig introvert-extrovert, utåtriktad när jag är på humör. Jag är trevlig – absolut – men jag har oftast inget genuint intresse att lära känna personen jag kallpratar med på en fest. Jag har redan min flock med vänner och det säger sällan klick med en ny bekantskap.
Eftersom jag uppfattas som trevlig har det hänt både en och fler gånger att jag ibland måste in i en andra rond med personer jag egentligen inte alls har någon lust att prata med. Då gäller det att tydligt, men artigt, avsluta konversationen.
– Det var trevligt att prata med dig, men nu kommer XX som jag inte sett sedan gymnasiet.
Sedan tar jag mig raskt därifrån.
Sen är jag lika slut som en urladdad powerbank
När jag kommer hem och stänger dörren om mig efter att ha lajvat socialt geni en hel kväll är jag lika slut som en urladdad powerbank. Min hjärna har gått på högvarv. Festen kan ha varit hur trevlig som helst, men jag har kanaliserat min extroverta personlighet under tvång. Det tar på krafterna.
Och för vad? För att höra en försäkringstjänsteman i tre timmar förklara skillnaden mellan olika pensionslösningar, eller för att få veta exakt hur många hästkrafter någons nya bil har, eller en lång beskrivning om hur sommaren varit för den personen. IN I MINSTA DETALJ.
Sedan sitter jag där med tom blick i soffan med en katt i knäet och inser att jag arbetat ett obetalt extraskift som underhållare åt människor jag inte ens vill följa på sociala medier. Allt för att inte verka otrevlig …
Är det mig det är fel på?