Janne Andersson : Som 13-åring var jag tidningsbärare i Halmstad

Janne Andersson håller om sin mamma Gunni Andersson i trädgården utanför vitteglade barndomshemmet.

Janne Andersson och hans mamma Gunni framför det vita kedjehuset i Söndrum där fem blivande chefer växte upp.

Foto: Gugge Zelander

Bus och hyss var inte något fotbollens förbundskapten Janne Andersson ägnade sig åt som grabb i Halmstad. Redan då planerade han sin tid.
Janne var begåvad och hade lätt för att lära men pluggade inte mer än nödvändigt. Han behövde ju mycket tid för att cykla, sporta, tävla, läsa böcker, plocka bär och fundera...

Han strålar ikapp med solen när vi möts utanför klassiska Konditori Regnbågen i centrala Halmstad, orten med tre hjärtan i sitt stadsvapen och en stor plats i Janne Anderssons eget hjärta. Det märks. Han har semester, är avkopplad och hälsar glatt.

Jannes blick stannar kvar på fotograf Gugge som blir förvånad då han utbrister: ”Dig har jag träffat förut”. Det stämmer. Men det var många år sedan on fotograferade fotboll och sportpresskonferenser.

Men vår förbundskapten i fotboll glömmer aldrig ett ansikte!

– Ja, jag har förmånen att ha ett mycket gott ansiktsminne. Precis som med information och fakta som intresserar mig – det går in direkt och sedan sitter det där. Mitt problem är att det är precis tvärtom med saker som jag inte tycker är viktiga eller roliga. Sådant kan jag inte ta till mig hur mycket jag än försöker.

Janne ser nöjd ut, framför friluftsbadet på Brottet.

Här på Brottet gick Janne i simskola.

Foto: Gugge Zelander

– Jag är helidiot när det gäller musik till exempel, säger han med ett varmt skratt.

Janne har beställt in sin favorit, räkpinnen, på konditoriet som funnits i hela hans liv. – Det startades av Ingvar Thornberg, rikspolischefens far, fars var kompis, berättar Janne som inte bara har stenkoll på allt inom fotbollens värld utan även på sin hemstad.

Det första han gör när han kommer hem till Halmstad är att slänga sig på cykeln och bege sig ut på upptäcktsfärd.

– Till min hustrus förtret, men jag måste ju kolla in vad som är nytt, vad de har förstört och vad som blivit bra så att jag inte missar något, säger han medan vi kör mot barndoms-kvarteren.

Vägskylt Eketångavägen framför det vita tegelhuset.

I barndomshemmet på Eketångavägen i Halmstad bor Gunni Andersson fortfarande kvar.

Foto: Gugge Zelander

Förhållandevis mycket är ändå sig likt sedan Janne växte upp i lugna stadsdelen Söndrum. I det vita radhuset på Eketångavägen bodde familjen Andersson: mor Gunni, far Olle, Janne, storebror Ulf, storasyster Bodil och de yngre systrarna Eva och Åsa.

Massor av sport

Gräsmattan är nyklippt och det prunkar av mormorsblommor i rabatterna som 86-åriga Gunni, som bor kvar, sköter med kärlek.

– Täppan håller mig pigg, men jag har hjälp av mina flickor också, de bor alla kvar i närheten, säger hon med ett leende.

Janne på klipporna framför havsviken.

Till Grötvik cyklade Janne och kompisarna när han var tonåring. Senare hade familjen ofta picknick här.

Foto: Gugge Zelander

– Mor och far flyttade hit när huset var nybyggt och jag var ett år. Det var många barnfamiljer här när husen var nybyggda och här, mitt emot vårt, fanns en lekplats.

Jag behövde vara för mig själv och filosofera redan då

– Vi lekte ofta kurragömma. Och så självklart blev det mycket fotboll och spontanspel av landhockey med hockeyklubba och tennisboll med alla kompisarna. Om vintrarna förvandlades gatan där till en härlig pulkabacke, minns Janne och visar vägen som sluttar rakt ner mot huset. Det var lyckligtvis få bilar på den tiden...

Barnbild på storskrattande Janne mellan två syskon, alla med stora kräfthaklappar.

En glad Janne mellan storebror Uffe och storasyster Bodil. Han har alltid gillat skaldjur och kräftor.

Foto: Privat

Aktiviteterna var många för Andersson junior. Scoutliv (mor var Ansgars-ledare), kyrkan – och så naturligtvis sport. Massor av sport!

– Jag var aktiv som tusan, främst inom tennis och fotboll. Jag förstod tidigt att bollsporter var min grej – och jag ville ha in tävlingsmomentet, säger Janne entusiastiskt och man ser glöden i hans ögon.

Han visar runt oss på Brottet, ännu en del av sommarpärlan Halmstad intill ett glittrande Kattegatt. Det var här han lärde sig simma, här han och kompisarna badade och här som han sett konserter med Gyllene Tider och barndomskamraten Micke ”Syd” Andersson.

– Även om det var full fart behövde jag också egentid, då som nu. Jag måste få vara själv och tänka, filosofera, meditera, landa. Redan som barn kunde han cykla ensam i timmar. Ibland stängde han in sig på pojkrummet, tapetserat med fotbollsaffischer, för att läsa Buster, serietidningar, Biggles eller Dante. Eller för att fundera.

Janne sitter ner på en stenbumling framför havet.

Att vara ute i naturen, promenera eller cykla är ett måste för Janne.

Foto: Gugge Zelander

– Jag är en väldigt social person men jag har ett enormt behov av att få umgås med mig själv, vilket kanske inte alltid är så trevligt för mina närmsta. Men jag behöver det för att fungera. Ibland kan han ha promenerat i timmar men efteråt inte komma på vad han tänkt på.

– Det måste inte vara lösningsorienterade funderingar, ibland är jag bara ute och begrundar saker. Ett block bär jag dock alltid med mig så att jag kan skriva ner en bra tanke eller idé direkt.

Delade ut tidningar

Janne beskriver sin barndom som bra.

– Det var tryggt i Folkhems-Sverige, Söndrum och med min familj. Ibland funderar jag på om jag varit samma person om jag växt upp någon annanstans.

En liten Janne med pappa på barnvagnspromenad.

Lillasyster Eva (i barnvagnen) är orsaken till att Janne Andersson i dag är förbundskapten i fotboll. När Evas lag saknade tränare ryckte Janne in – och blev med tiden succétränare. Här med pappa Olle framför barndomshemmet.

Foto: Privat

Pappa Olle var redovisningschef på Blå band, skolkamrer och arbetade senare på landstinget. Gunni jobbade på skolbespisningen och inom hemtjänsten. När barnen var små var hon hemma.

Alla fem syskonen växte upp och blev chefer. Orsaken kan Janne bara spekulera i.

– Vi är olika som individer, men vi är envisa, tar tag i saker och är inriktade på att prestera. En person som betytt mycket för mig är min gympalärare Bengan Johansson, handbollens succétränare. Han blev min förebild.

– Som barn fick alla hjälpa till för att få tillvaron att gå runt. Vi var inte fattiga men vi fick planera och leva ett strukturerat vardagsliv. Utlandssemestrar prioriterades bort.

– Två gånger varje sommar stuvades alla sju in i bilen för utflykt, till mormor och morfars lilla stuga i Lomma eller till fars släkt utanför Värnamo, berättar Janne.

Som 13-åring började han dela ut tidningar och tjäna egna pengar under sommarlovet. Han fick gå upp 02.30 på natten och tog även extrarundor när Stockholmstidningarna kom.

– Jag älskade det! När jag var klar cyklade jag hem och sov några timmar tills det var dags att gå upp och titta på Wimbledontennisen och Björn Borg, min idol, som jag hade glädjen att få träffa i fjol.

Efter tv-tennisen blev det ofta fotboll, bad och simning med kompisarna vid Brottet eller vid Grötviks hamn med bad, hamn, klippor och fiske. Ett annat solskensminne är alla bär familjen plockade.

– Blåbär med socker och ovispad grädde var sommarmaten nummer ett, säger Janne och får något drömskt i blicken. Han gillar även husmanskost och skaldjur.

Lön för mödan

Inte långt från barndomshemmet ligger Söndrums kyrka, en av Hallands äldsta med delar från 1200-talet.

Janne framför vitkalkad kyrka.

Söndrums kyrka är en av Hallands äldsta. Här blev Janne konfirmerad, här gifte han sig och här vilar hans far.

Foto: Gugge Zelander.

Janne testar gungan utanför skolan.

Janne testar gungan, som dock är utbytt, utanför skolan.

Foto: Maud Holmberg Klyft

– Där är jag konfirmerad, där gifte jag mig med Ulrika och där vilar min far. Jag är inte religiös men har en kristen syn, vandrar gärna på kyrkogården och går på julens mässa, det är rogivande.

Nästan mitt emot ligger tegelröda Kyrkskolan och Janne pekar upp mot det lilla fönstret på loftet där han gick i första klass. Han kan inte motstå frestelsen att testa gungan.

– Jag hade rätt bra betyg men jag var en lat elev. Jag hade oerhört lätt för att läsa, lära och att få saker att fastna, bortsett från musik och teckning. Men jag gjorde inte fler knop än vad som behövdes.

Efter grundskolan blev det tvåårig social linje på gymnasiet.

– Linjen gav behörighet att läsa vidare, säger Janne som då inte hade en aning om vad han ville bli.

– Jag funderade på ekonomi eller juridik, men det tilltalade mig inte att behöva plugga så länge. Efter skolan ordnade far ett sommarjobb till mig som vaktmästare på landstinget. Jag blev kvar i fyra år innan jag sökte och kom in på GIH, men valde nystartade idrottspedagoglinjen vid högskolan i Halmstad i stället.

Där träffade han Ulrika, sin blivande hustru och mor till döttrarna Louise och Julia.

Väl utexaminerad fick han inget nytt arbete. Janne var missmodig men gick tillbaka till vaktmästartjänsten där han trivts.

Janne med en gulblå Sverigefotboll, ensam på planen på Örjans vall.

Gräset är nog alltid grönast på Örjans vall, Halmstad BK:s hemmaarena där Janne Andersson arbetat med det mesta och varit tränare under många år.

Foto: Gugge Zelander

Efter drygt ett år öppnade fotbollsvärlden sina portar och han fick jobb som föreningskonsulent på Halmstads BK med ansvar för ekonomi och ungdom 1988. Samtidigt var han spelande tränare i Alet IK.

Janne Andersson har alltid brunnit för fotbollen. Denna sommardag visar han upp två av de arenor som ligger honom allra varmast om hjärtat, Örjans vall där HBK under hans ledning tog hem SM-silver och Alevallen, där allt startade.

– Far älskade fotboll och var ordförande för Alets IK så det var inget snack om var jag skulle spela. Jag fick med mig en av mina kompisar och vi cyklade alltid kilometrarna dit. BK Astrio var närmst och där spelade alla andra...

Hur var då Janne som spelare?

Janne porträtt under röd Alet-skylt.

Janne besöker ofta moderklubben, Alets IK där allt började.

Foto: Gugge Zelander

– Rätt bra, säger han med ett stort leende. 207 mål på 383 matcher i division 4, det är jag nöjd med.

– Visst drömde jag som alla andra om att bli fotbollsproffs, men jag saknade det där riktiga drivet. 1987 spelade jag med Halmia annars var jag Alet trogen.

Tidigare tränare i Alet

Att bli fotbollstränare var inget aktivt val. När systern Eva och hennes lag stod utan tränare ställde storebror upp.

Med SM-silverbucklan.

Gugge Zelander

Det är så Janne Andersson är – ansvarstagande, omtänksam, varm och full av energi.

– Jag har alltid velat vara med och påverka och ta ansvar. Att ta initiativ är självklart och viktigt för att utvecklas. Och nej, osäker har jag aldrig varit, säger Janne som genom åren lett bland annat Halmstad och Norrköping till framgång och SM-guld innan han 2016 blev förbundskapten för herrlandslaget i fotboll. Bra är inte bra nog om bättre kan göras, är hans motto.

Frågan om att delta i På spåret vore en mardröm. 

Efter VM 2018 tog han Sverige till EM som på grund av Coronapandemin flyttats till 2021.

I stället passade Janne på att skriva Att bygga ett lag i våras när allt ställdes in, en bok som kommer ut i september.

Dålig förlorare

Jannes två döttrar blev aldrig riktigt fotbollsbitna, så nu hoppas han på barnbarnen i stället. Han blev dubbelmorfar med ett halvårs mellanrum för ett par år sedan.

– Titta här, visst är hon söt, säger han och visar det senaste videoklippet på en av flickorna på mobilen.

– Det är skönt att det blivit lättare att hålla kontakten idag och att kunna följa de små. Kanske blir det lilla Vera och Lo som en dag kommer lära morfar att bli en god förlorare. Det är han inte i dag!

– Jag är en fruktansvärd tävlingsmänniska och att få frågan om att delta i På spåret vore en mardröm. Jag älskar programmet och är ganska bra på många frågor. Tävlingsmänniskan inom mig skulle ha svårt att tacka nej, men när det kommer till musik och liknande är jag helidiot och det vore inte kul att visa.

– Jag är dålig förlorare inom allt. Jag har varit hemsk, barnen fick inte ens vinna i sällskapsspel under sin uppväxt. Men det har blivit lite bättre och kanske kan de små ändra mig en smula, funderar Janne innan vi lämnarKattegattskusten.

Detta är Jan Olof "Janne" Andersson

Född: 29 september 1962.
Gör: Förbundskapten för herrlandslaget i fotboll.
Familj: Hustrun Ulrika, PT, döttrarna Louise och Julia, barnbarnen Lo och Vera. Mamma Gunni, fyra syskon och lagottohunden Conrad, en italiensk tryffelhund.
Gillar: Fotboll och människor. Hemmakär, ingen festprisse. Har sprungit maraton, promenerar eller cyklar mellan jobbet i Stockholm och hemmet på Lidingö. Läser väldigt mycket. Går gärna på Halmstads-travet, på Alets eller Drotts matcher i Halmstad. I Botswana som UNICEF-ambassadör i vintras.
Dessutom: Hedersmedborgare i Halmstad, Årets Hallänning 2019, Hedersmedalj i Norrköping 2016, Årets tränare 2004 och 2015.
Aktuell: Med boken Att bygga ett lag som kommer ut i september.

3 Halmstadstips

● Prins Bertils stig – vandra, jogga eller cykla längs den 18 km långa kustleden som börjar vid Halmstads slott och slutar i Tylösand och Möllegård. Även rullstols-burna, barnvagnar och hundar i kopplel kan njuta här.
● Grötviks hamn med bad, hamn, café, klippor och fiske.
● Kvinnohuvud, 15 meter hög staty av Pablo Picasso. Det är en av 16 unika skulpturer som konstnären donerade till städer runt om i världen.

Här är kändisarna vi helst tar med på bilsemestern

Prisvärda hotell till hemestern – hela landet län för län