Jasmin blev felaktigt placerad i särskoleklass: ”Fick lära mig hur man pantar burkar”

Efter reklamen: Experten: Så stöttar du någon med psykisk ohälsa

Lägenheten i Piteå är inredd i Jasmins favoritfärg lila, och på många väggar syns bilder av dem som finns närmast hennes hjärta – barnen Anton och Alice.

När det kommer till barnen är 33-åriga Jasmin Karlsson en riktig tigermamma. Hon bevakar deras intressen med sitt liv.

– Det som hände mig får absolut inte hända mina barn. Jag är oerhört beskyddande och vet vilka rättigheter de har. Jag har kämpat hårt för att min son ska få det stöd i skolan som han har behov av.

Jasmins egen uppväxt var kantad av ångest, frustration och maktlöshet. Hennes vardag bestod av glåpord som kastades efter henne och klasskamraterna. De åtta åren i särskola är som ett svart hål i Jasmins liv.

– Skolans andra eleverna kunde var otroligt elaka, de skrek: ”Kolla där är särungarna.” Jag mådde fruktansvärt dåligt under de där åren. Jag var sällan i skolan, men fick högsta betyg i alla fall. Det var ju så lätta uppgifter.

Blev mobbad i mellanstadiet

När Jasmin började i första klass bodde familjen i Östersund. Hon gick i en vanlig klass, trivdes i skolan och hade många vänner.

– Vi hade det lite stökigt hemma, mina föräldrar skildes när jag var sex månader och i sexårsåldern tvingades jag till umgänge med en pappa jag inte kände.

I fjärde klass flyttade Jasmin med sin mamma och två bröder till Älvsbyn.

– Det var då det började gå utför på riktigt, säger Jasmin och berättar att hon blev retad i skolan.

Hon pratade inte som de andra barnen och blev snabbt skolans hackkyckling.

– Jag blev slagen och de klippte mitt hår mot min vilja. Det var en skräck att gå till skolan, jag var väldigt ledsen och mådde dåligt.

De få vänner hon hade blev också utsatta när de andra barnen insåg att de lekte med Jasmin, och vänskaperna ebbade ut.

– Jag och en kompis brukade gå till skolan tillsammans, jag var så himla glad för vänskapen med henne. Jag glömmer aldrig den där morgonen när hon inte längre ville gå med mig. Hon skulle gå med en annan kompis och jag fick gå 20 meter bakom dem. Det var fruktansvärt.

Jobbiga hemförhållanden

Jasmin berättar att hennes mamma, som var ensamstående, kämpade med en utåtagerande lillebror och att Jasmins behov därför kom i skymundan. Hon var i stället den som tog stort ansvar hemma för att hjälpa sin mamma. Jasmin städade, lagade mat och hjälpte till med att försöka hålla ordning på brodern.

– Jag orkade inte riktigt med skolan och läxorna, det var så tufft i min hemmamiljö och det skvallrades om min familj. Nu, som vuxen, ser jag tydligt att vår familj hade behövt mycket mer stöd. Det hade hjälpt oss alla, även mig. Det var i skolan jag fick mitt livs första panikångestattack. Jag kunde inte gå, inte andas och jag hyperventilerade.

Det var i årskurs sju och det var då som skolpsykologen klassade henne som utvecklingsstörd med autistiska drag.

– Mina hemförhållanden hade blivit allt sämre och jag mådde dåligt. I skolan fick jag ofta skulden för saker som blev tokiga och jag hade svårt att orka hänga med. Jag klarade inte kunskapsmålen.

Jasmin berättar att hon placerades i särskoleklass redan dagen efter skolpsykologens utlåtande och till en början kändes det lugnt och skönt. Men när sjuans mattebok byttes mot treans och skoluppgifterna kunde handla om att lära sig sätta frimärken på kuvert eller hur man pantar burkar mådde Jasmin allt sämre.

– Jag gick från en vanlig skola till en nivå som var ungefär på förskolenivå. Det var förnedrande, men lärarna sa hela tiden att särskolan var rätt plats för mig. Jag var arg, ledsen och frustrerad och var sällan i skolan, men kanske var jag så här dålig?

Jasmins självförtroende var kört i botten.

– Jag var så deprimerad att jag inte längre ville leva. Hemma hjälpte jag mina syskon med läxor som var mer avancerade än mina egna.

relationerIzabella Tönnhed: Ingen ville ha oss romska barn

Fick en ny utredning

Jasmin fick gå fyra år i högstadiesärskola och fyra år på gymnasiesärskola. Under tiden i högstadiet fanns en lärare som sa till Jasmin att hon måste vara felplacerad, men ingenting hände.

Inte förrän i gymnasiet när det var dags att ta körkort. Skolpersonalen tyckte att Jasmin behövde extra stöd för att klara av körkortet och skickade in en ansökan för att hon skulle få förlängd tid och göra teorin muntligt.

– Men då skrek jag rakt ut att ”jag kan själv!” Sedan tog jag körkortet precis som alla andra, det gick snabbt. Efter det började skolan se annorlunda på mig. Kanske var jag inte på rätt ställe.

Det gjordes en ny utredning på Jasmin, vilket blev en livsomvälvande upplevelse.

– Jag gick in till psykologen med mina diagnoser och kom ut igen helt normalbegåvad. Jag hade inte en enda diagnos. Skolan lovade att jag skulle få läsa ikapp den riktiga undervisningen, men så blev det inte. Jag tog studenten med särskoleklassen, men jag skämdes.

Jasmin hade en studentmössa för att hennes mamma så gärna ville det, men sedan i stället för att springa ut och jubla med klasskamraterna smet hon ut bakvägen.

– Min utbildning och mina höga betyg var ju inte värda något alls. Det fanns absolut ingenting att fira.

Förlorade ett barn i magen

Jasmin var revanschsugen och läste senare in hela högstadiet på ett år. Men sedan tog det tvärstopp. Hon orkade inte mer och berättar att hon får ångest av att bara se en skolbänk. Hennes bagage har inte varit lätt att skaka av sig och vid jobbsökande har det också legat henne till last.

– När folk hör att jag varit felaktigt placerad i särskola tappar de intresset för mig. Jag känner mig dömd, stämpeln verkar aldrig försvinna. Men nu jobbar jag som personlig assistent och stortrivs med jobbet. Jag är på en bra plats i livet och försöker glömma och gå vidare, även om det har varit väldigt tufft.

I efterhand har Jasmin fått veta att skolpsykologen som utredde Jasmin till en början, och gav henne diagnoserna som ledde till särskola, inte hade rätt utbildning. Jasmin stämde Älvsbyns kommun, men rättegången dröjde och livet kom emellan. Jasmin blev gravid och såg fram emot att bli mamma.

– Men min dotter Astrid dog i magen samma dag som hon skulle ha fötts. Jag mådde fruktansvärt dåligt i sorgen efter henne och blev sjukskriven. Sedan blev jag gravid med Alice och var mammaledig med henne när det var dags för rättegång. Men då ville jag bara gräva ner allting och gå vidare med mitt liv.

Jasmin berättar att det blev en förlikning med Älvsbyns kommun. Hon fick 200 000 kronor i ersättning, men någon ursäkt har hon aldrig fått.

Efter reklamen: Småbarnsmamman Magriffe planerade självmord

Hade självmordstankar

Inte nog med alla svåra upplevelser i barndomen och förlusten av ett barn – Jasmin gick in i en djup depression efter att hon fört en kamp för att sonen skulle få en utredning när han gick i förskolan.

– Det blev för mycket. Jag hade upprepade panikångestattacker, led av självmordstankar och kollapsade helt. Det som räddade mitt liv var en ETC-behandling på psykiatrin. Jag kände mig som en helt ny människa efter det. Även om jag fortfarande lider av posttraumatiskt stressyndrom så mår jag så mycket bättre nu.

När Försäkringskassan föreslog sjukpension slog Jasmin bakut direkt. Hennes svar var ett tydligt nej.

– Jag har fått nog av att bli särbehandlad. Jag vill jobba och leva ett helt vanligt liv. Jag trivs otroligt bra med jobbet som personlig assistent, där jag får hjälpa andra.

Jasmin och barnens pappa separerade för några år sedan och i dag lever Jasmin i en ny relation.

– Jag och barnens pappa har en jättefin relation och min nuvarande sambo har också blivit vän med honom. Vi träffas då och då, äter middagar ihop och firar högtider tillsammans. För mig är barnen alltid nummer ett och jag ser det som vår skyldighet att göra livet så bra som möjligt för Anton och Alice. De ska ha den trygghet som jag inte hade.

Jasmin har också en nära och fin kontakt med sin mamma, som ofta hälsar på för att vara nära sin dotter och barnbarnen.

– Det var jättejobbigt för henne att inse att jag varit felplacerad i särskola. Hon litade ju bara på vad experterna sa om vad som skulle vara bäst för mig. Hon var förkrossad när hon insåg det enorma misstaget, men gläds åt att jag i dag har skapat ett bra liv med en fin familj.