I Sverige firade vi förut bara alla helgons dag, inte halloween. Så jag minns hur fel det blev första gången utklädda barn knackade på hos mig för att få godis.
Kändisarnas mest minnesvärda halloween-outfits genom tiderna
Mina barn är numera vuxna och utflugna, men när de var små var halloween den roligaste högtiden för dem, med undantag för julen såklart.
De har gått påskkäring sedan storebror var stor nog att gå runt till grannarna med lillasyster i släptåg, och jag har fina minnen från när de satt och ritade kort hela dagen för att ge till de som öppnade dörren.
Halloween har aldrig betytt något särskilt för mig. Jag ogillar dessutom att man knackar på hos folk för att kräva något. Det är ju inte som med påskkäringarna, som ger ett kort och är tacksamma för det godis de får. Men barnen verkar ju tycka att det är kul.
Oförberedd på ”trick or treat”
Jag minns tydligt första gången jag var med om halloween. Det var runt år 2000 och jag hade flyttat ihop med min kille i en lägenhet söder om Söder i Stockholm.
Då var det inte som nu, att butiker och restauranger börjar skylta med plastdekorationer av skelett, pumpor och spindelnät redan en månad i förväg, utan dagen smög sig på ganska mycket utan förvarning.
Dessutom visste inte så många att halloween alltid är den 31 oktober, utan man skickade ut barnen lite när som helst – allhelgonaafton, alla helgons dag, ”lördagen”, ”fredagen”, och så vidare.
Jag och min sambo var alltså helt oförberedda på att få besök av någon, även om man hade hört om ”trick or treat” från filmer och tv-serier. Vi hade helt enkelt aldrig varit med om att några utklädda barn knackade på hemma hos oss i förhoppningen om att belönas med godis.
Barnen hade tunghäfta
Därför kom det som en total överraskning när det ringde på dörren en kväll. När jag öppnade stod två barn i tolvårsåldern utanför.
Den ena var lite längre och hade någon slags Zorro-mask fäst med resårband runt huvudet. Den andra hade sådana där glasögon i plast med näsa och ögonbryn som sitter fast i bågarna. Ungefär här förstod jag att det här hade med halloween att göra.
– Hej, sa jag.
– Hej, sa den längre killen, som stod längst fram.
Tystnad från oss alla tre.
– Jaha, vill ni ha godis eller? försökte jag.
Den kortare killen ryckte på axlarna. Zorro tittade på honom och vände sig sedan till mig och nickade.
Förväntade sig en massa gott
Jag vände om och gick in i köket. Godis – vi hade ju inget godis.
– Har vi något godis? ropade jag till min kille, som satt i soffan och läste.
– Godis? Vi har inget godis, sa han. Vad vill du ha för godis, jag kan gå och köpa?
Jag ställde mig på en köksstol och rotade lite i skåpet. Sedan gick jag tillbaka till dörren med ett frosties-paket och två mandariner. Killarna sträckte ut händerna kupade, som om de väntade sig att jag skulle komma med en massa gott.
Jag hällde lite flingor i varje pojkhand, och toppade med var sin mandarin. Två par ögon stirrade på sina händer och vände sedan blicken långsamt upp mot mig.
– Varsågod! sa jag glatt.
– Tack, sa Zorro.
Det vita resårbandet lyste mot bakhuvudet när de vände sig om och gick nerför trappan. Jag stängde dörren och satte mig i soffan igen.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
