Mary: Jag var rädd hela min uppväxt – visade sig vara spöken

Happy Jankell 5 snabba om skräck

Jag växte upp på 80-talet i en familj bestående av mamma, pappa och en två år yngre bror. Vi hade det helt okej ställt, inte så att vi åkte på utlandssemestrar om somrarna, men kunde ändå ibland gå på bio, åka till simhallen och göra andra småresor.

Om somrarna brukade vi i stället passa på att hälsa på släkt och vänner. En stor del av vår släkt bodde i Stockholm med omnejd, precis som vi, men vi hade några på ett par andra ställen i Sverige. En av dem var min gammelmormor, Doris, som bodde i Lysekil.

Så långt tillbaka jag kan minnas åkte vi till henne en vecka på sommarlovet varje år tills hon gick bort. Jag älskade det och såg alltid fram emot att få spendera dagarna i hennes hus som omgavs av en stor tomt där man kunde leka och spela fotboll.

Dessutom fick vi dag ut och dag in smaka på hennes nybakta tekakor, gudomlig husmanskost och alltid hämta en dricka (läsk) från den röda plastbacken i källaren.

Frukost serverades i köket klockan 8 och middag serverades klockan 14. Däremellan var det fika med diverse nybakta småkakor och på kvällen klockan 19 serverades tekakor.

Förstod inte varför jag alltid var rädd

Jag älskade allt med att vara här, förutom en sak... Jag hade ganska ofta en olustig känsla i kroppen när jag var på vissa platser i huset.

Huset var gigantiskt! På mellanvåningen var gammelmormors bostad med kök, vardagsrum, badrum, serveringsrum och sovrum. På ovanvåningen fanns ytterligare en bostad med flera sovrum, utrustat kök samt badrum.

För att ta sig mellan våningarna behövde man gå uppför en trappa som var i huset, men utanför båda bostäderna – som i ett trapphus fast som inne i ett hus, med vanligt golv och vanliga dörrar. Längst ner var källaren.

När vi var och hälsade på bodde vi alltid i lägenheten på ovanvåningen i huset och så långt tillbaka jag kan minnas tyckte jag alltid att det var läskigt att gå upp dit.

Helst ville jag inte gå upp själv, inte ens när jag hade blivit tonåring. Men gjorde jag det ändå sprang jag alltid så snabbt jag kunde upp till övervåningen och låste dörren direkt. I bland sprang jag så snabbt att jag snubblade på trappstegen och föll.

Trots att jag låste in mig där uppe låg jag som på nålar i min säng och kunde inte koncentrera mig på något annat än att andas och fundera på vad det egentligen var jag var rädd för.

Samma sak var det varje dag som jag och min lillebror sprang ner i källaren för att hämta en dricka från den röda plastbacken. Trots att jag inte gillade sockerdricka – utan helst av allt ville ha en apelsinläsk – fanns ingen tid att stanna upp och leta. Det fick bli den det blev helt enkelt.

För oj vad vi sprang. Upp och ner, som att någon jagade oss. Varje gång vi kom tillbaka in i gammelmormors kök med en varsin dricka i handen var det med en känsla av att ”yes, vi överlevde den här gången också”.

Mina föräldrar visste att framför allt jag kände obehag i vissa delar av huset. Jag nämnde det då och då, men det blev aldrig att vi satte oss ner och pratade om det.

Gammelmormor själv verkade helt obekymrad, även om hon inte var uppe på övervåningen speciellt ofta.

Men så här var det varje sommar i 15 år. Efter det flyttade gammelmormor in på ett serviceboende och gick senare bort i cancer, 83 år gammal.

Jag och mamma brukar prata om henne ibland eftersom hon verkligen var en sådan speciell och underbar människa.

När vi har suttit i samtal har jag berättat mer och mer om hur jag upplevde somrarna i huset och det är inte förrän nu som jag har fått svar på allt. Mamma satt inne på en hel del information.

Såg beviset – fångades på bild

När gammelmormor hade flyttat från villan bestämde sig de nya ägarna sig för att ta dit ett medium innan de skulle totalrenovera huset.

Mediumet blev chockad när han steg in i huset. Det var flera år sedan han hade känt av så mycket energier som han gjorde där. Speciellt var det i trappan och i källaren som aktiviteten var som mest aktiv. Det var ”rusningstrafik” där, som han hade sagt.

När mamma berättade det blev jag stum. Det var alltså det här som jag känt av varje sommar sedan barnsben och som gjort att jag känt sånt obehag varje gång jag skulle förflytta mig upp och ner för trappan.

Jag är tydligen mottaglig för energier. Min mamma också, har jag fått veta efter våra samtal. Egentligen vet jag inte om jag vill vara det, eftersom jag känner mig rädd, men kanske har jag inget val.

Några år efter att mamma berättat om all aktivitet i gammelmormors hus kom nästa chock. Ett spöke! Och det fångat på bild! Jag trodde inte mina ögon och kan fortfarande inte förstå vad det faktiskt är jag har sett.

Mamma visade mig en bild från det renoverade huset, där altandörren står öppen. I altandörrens glasruta ser man en riktigt klar och tydlig människa - helt grå - som tittar med skarp blick in i kameran.

Jag vet inte om något någonsin kommer att överträffa detta - inte när det kommer till märkliga och obehagliga saker. Men det här är en historia som jag själv har berättat för mina barn och de tycker att det är jättespännande att mamma har sett ett spöke.

Vi får se i framtiden om jag kommer se fler. (Hoppas inte)