Johanna om uppväxten i fosterfamilj: Konstant orolig för att tvingas tillbaka
Känslan av otrygghet och att leva villkorat har löpt som en röd tråd genom Johanna Bergströms 39-åriga liv – och hon lever fortfarande med ärren från barndomen.
Sociala myndigheter hade redan från dag ett ögonen på hennes föräldrar, som varken kunde knyta an till eller sköta om sin baby. När Johanna var åtta månader hittades hon svårt uttorkad i hemmet och har i efterhand fått veta att hon bara var timmar från att dö.
Hon omhändertogs omedelbart och placerades i ett familjehem och där kom Johanna att tillbringa hela sin uppväxt. Att hon fick bli kvar hos familjen är hon evigt tacksam för – att ryckas upp gång på gång är annars ett vanligt scenario när det handlar om fosterbarn.
– Det hade jag inte klarat. Jag kände mig redan otrygg och orolig som det var, säger Johanna, som har skrivit boken Utan dig har hon ingen om sin annorlunda och svåra uppväxt.
– Det var som att min historia behövde bli berättad, den pockade på, och skrivandet blev ett förlösande sätt att närma mig den lilla Johanna. Smärtsamma minnen kom upp när jag fick tillgång till all dokumentation kring min familjehemsplacering och jag kunde verkligen återuppleva otryggheten och känslan av att aldrig känna mig självklar i familjen.
Inte för att hennes mamma och pappa inte älskade henne eller behandlade henne annorlunda än sina biologiska barn, utan för att hon levde med en ständig rädsla för att tvingas flytta till sina biologiska föräldrar – som hon ju inte kände. Socialtjänstens mål var en återförening, till nästan vilket pris som helst.
– Soc kom hem till oss på besök ungefär varannan vecka och mina biologiska föräldrar var då med. De satt alla runt köksbordet och diskuterade mig, vilket gjorde att jag kände både skam och skuld. Det var ju på grund av mig alla var där, även om det inte var mitt fel. Jag mådde jättedåligt under de där besöken och kunde andas ut först när alla gått och jag kunde vara som vanligt igen, säger Johanna.
Den största skräcken
Hon minns hur socialtanten frågade henne om hon inte ville flytta hem snart. Då var hon tio år. Hon pausar och låter orden landa innan hon fortsätter:
– Flytta hem? Jag var ju redan hemma. Min största skräck var att ryckas upp från den miljö jag vuxit upp i och jag var dessutom rädd för min biologiska mamma. Jag såg ju att hon inte fungerade som andra mammor...
Exakt vad som fattades hennes föräldrar vet inte Johanna. De var inte missbrukare, men klarade uppenbarligen inte av att tillgodose dotterns grundläggande behov. Hennes pappa hade en vänlig glimt i ögat, han verkade snäll och lite ömkansvärd tyckte Johanna.
Det här är Johanna
Namn: Johanna Bergström
Ålder: 39 år.
Familj: Make samt tre barn i åldrarna 10, 6 och 5 år.
Bor: På en gård i Hälsingland.
Gör: Förskolelärare, aktuell med boken Utan dig har hon ingen (Verbal)
Men hennes mamma verkade kall och ointresserad, trots att hon gavs massor av chanser. Bland annat fick hon hjälpa till på den förskola där Johanna gick – för att på daglig basis lära sig att ta hand om barn och i synnerhet sitt eget. Men hon kom ofta för sent eller uteblev. Ingenting kunde förmå henne att på riktigt vilja lära känna Johanna. Trots det fortsatte socialsekreterarna att insistera och försöka.
– Jag förstår att man vill prova allt, men det blev enormt långdraget. För mig hade det varit mycket bättre att få ett klart besked om att jag fick rota mig på en plats utan att känna det ständiga hotet om en flytt. Det hade besparat mig mycket ångest, säger Johanna och berättar att hon aldrig kände sig sedd av socialsekreterarna.
Allt handlade om föräldrarnas rätt till sitt barn. Inte om barnets rätt till trygghet och förutsägbarhet.
– Jag önskar att det hade funnits en barnkurator där för mig, någon som frågade hur jag mådde och som stod på min sida! Jag kände mig väldigt ensam och utsatt och upplevde att jag behövde slåss för min rätt att vara kvar hos min familj. Jag lever fortfarande med de såren, än i dag har jag svårt att ta min plats för given, säger Johanna.
Allt kunde ryckas bort
Hon berättar att utåt fungerade allt bra. Hon var duktig i skolan och hade kompisar. Ändå fanns den där gnagande känslan av att hela tillvaron var villkorad och att hon måste förtjäna sin plats i familjen. På ett ögonblick kunde allt hon hade ryckas bort.
– Jag blev duktig på att härda ut och gjorde allt för att vara lojal med de vuxna. Det var stora och svåra känslor att bära, som ledde till ångest. Men det förstod jag inte då. Jag visste ju inget annat.
När hon gick på lekis brukade hon säga att hon hade två mammor och två pappor. Men när hon blev äldre kände hon mycket skuld och skam och ville varken prata om eller tänka på sitt ursprung, trots att efternamnet var en ständig påminnelse om vem hon var.
Under tonåren funderade hon däremot mycket över släktband och ursprung. Det kändes viktigt att ha någon att känna igen sig i och spegla sig i.
Se också: Marianne Mörck om uppväxten som adopterad
Så småningom glesnade besöken från soc. En återförening föreföll alltmer avlägsen i takt med att föräldrarna inte visade någon vilja att lära känna sitt barn och det ledde till att familjehemsföräldrarna fick hela vårdnaden om Johanna.
– Det kändes bra, det var ett steg närmare den tillhörighet jag längtat efter, säger Johanna, som flera år senare, i vuxen ålder, även adopterades av fosterföräldrarna, något som gjorde henne både rörd och glad.
De ville att hon skulle ha samma status och arvsrätt som de biologiska döttrarna. Därmed kapades de sista biologiska banden.
En resa att få barn
Som ung gick hon i terapi och när hon några år senare blev gravid med sitt första barn trodde hon att hon jobbat sig igenom sitt trauma.
– Jag tänkte att när jag bli mamma kommer en ny dörr öppnas och jag kommer bli hel. Men det blev tvärtom. Allt brast för mig. Att bli mamma blottade min otrygghet och det fanns ett glapp mellan vad jag ville ge mitt barn och vad jag kände. Jag kände mig misslyckad och skuldmedveten över att jag inte var så där lycklig som man förväntas vara, säger Johanna.
Van vid att inte visa sig sårbar bad hon inte om hjälp. Hon var också orolig för att någon skulle ta hennes barn ifrån henne. Men under ett samtal på BVC, när de pratade om genetiska sjukdomar, berättade Johanna att hon knappt visste något om sitt ursprung. En klok sköterska fångade upp henne och skickade henne vidare till en terapeut.
– Jag blev sedd och fick höra ”jag överger dig aldrig”…det var en otrolig känsla. Jag hade ju blivit övergiven och nu, för första gången, skulle jag kunna ha en tillhörighet som mamma. Det blev en resa att få barn. Men jag fick också mig själv på köpet.
I dag känner sig Johanna mer självklar och trygg i sitt sammanhang som trebarnsmamma och maka. Hon är inte längre en ensam satellit utslängd i rymden, även om det har tagit tid att känslomässigt förstå att hon inte måste förtjäna sin plats i familjen.
– I dag förstår jag att det lilla barnet Johanna inte hade någon skuld. Men känslorna av skuld är något jag fortfarande arbetar med.
Föräldrar och systrar träffar hon med jämna mellanrum. Och de biologiska föräldrarna har hon åter vågat tänka på i och med arbetet med boken.
– Jag har inte velat tänka på dem. Men i dag kan jag känna empati för deras situation. De kunde inte bättre, säger Johanna sakta.
Med sin kunskap och sina erfarenheter önskar hon större lyhördhet för barnets behov vid omhändertaganden och familjehemsplaceringar.
— Det är viktigt att försöka se bortom det som inte syns bakom fasaden. Och om barnet inte mår bra i umgänget med de biologiska föräldrarna måste man vara tydlig och våga fatta beslut om att det får stanna i familjehemmet. Inget barn ska behöva bära sig självt, det är de vuxnas ansvar. Inget barn ska lämnas ensam med sina upplevelser.