Josefine: Min stora kärlek dog – mitt under jakten

Så kan du hjälpa någon i sorg eller kris

Jag träffade min stora kärlek när jag var 29 år. Niklas, som han hette, var olik alla andra killar jag hade träffat. Jag kände mig tagen på allvar och sedd för första gången i mitt liv. Han var så autentisk. Han lyssnade alltid när jag pratade och fick mig att känna mig speciell. Jag minns att han sa:

– Om det bara var upp till mig, så hade jag gift mig med dig första veckan.

Vi var så otroligt kära. Han var verkligen min själsfrände, men det fanns en annan sida också. Han var svartsjuk, vilket säkert grundade sig i en otrygg barndom. Det var i alla fall så han beskrev det.

När vi var på fest kunde vi bli osams. Han trodde att alla killar flirtade med mig. Och att jag flirtade tillbaka, men jag var bara glad och trevlig. Det här gjorde att jag ibland kände mig kvävd i vårt förhållande, men jag kunde inte göra slut eftersom jag älskade honom så mycket.

Aldrig kunnat glömma honom

I perioder var det väldigt bra. Jag älskade att prata med honom. Jag sa ofta:

– Jag älskar din hjärna.

Han hade så många bottnar och så många lager. Han var så skarp, allmänbildad och känslig. Och attraktionen mellan oss var så otroligt stark.

Efter fem år tog det slut, men jag har aldrig riktigt kunna glömma honom. Han gifte sig med en annan och fick tre barn.

För sex år sedan ringde en vän och sa:

– Niklas har gått bort.

Skulle hitta tillbaka till varandra

Han dog, 43 år gammal, när han var ute och jagade med sina kompisar. Han hade drabbats av ett plötsligt hjärtstopp.

Jag dog också lite den dagen. Jag minns att jag rasade i vikt de första veckorna. Jag hade alltid tänkt att vi var själsfränder och att vi skulle hitta tillbaka till varandra, kanske när vi var 60 och hade vuxna barn. Nu blev det inte så.

Jag tänker på honom som min stora kärlek. Jag kan fortfarande sakna honom, men försöker vara tacksam över att jag har upplevt så stark kärlek, även om det stundtals var jobbigt.