Karin Alfredsson om nya romanen, sorgen och vägen tillbaka: Teatern fick mig att skratta igen

5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Karin har nyligen kommit hem från en resa till New York med sina barnbarn, en som tagit studenten och en som gått ut nian. De har varit på guidad tur i Sopranos fotspår (”så nu plöjer jag Sopranos igen”) och besökt Ellis Island.

- Där talas det mycket om skandinaviska kvinnor. De var väldigt populära, för de ansågs vara duktiga hembiträden.

Resan var en present från farmor till älskade barnbarn – men till en del också jobb, för researchhjärnan följer med Karin vart hon än reser.

– Jag älskar research! säger författaren, som i grunden är journalist. Man ska inte kunna säga att jag inte vet vad jag pratar om. Jag ska ha rätt.

Nu funderar Karin på hur hon ska göra med sina andra barn – de i familjen Stridh som hennes senaste bok, Smörblommor och Sot, handlar om. De barnens far emigrerade till Amerika redan i första boken och dumpade sina barn hos sin syster på Birkagatan i Stockholm – bara några kvarter från där vi sitter på Karins kontor i Vasaparken.

Historisk roman ur ett kvinnligt perspektiv

Vi promenerar dit och Karin pekar och visar. Där Filadelfiakyrkan ligger nu hade Rörstrands porslinsfabrik sin tillverkning. Gatorna där uteserveringarna ligger på rad var täckta av brädor med grus under och lägenheterna som i dag säljs för långt över 100 000 kronor per kvadratmeter var enkla arbetarbostäder där barn och inhysingar trängdes.

Smörblomor och sot är första delen i en trilogi utspelar sig på 1910-talet och vi får följa den unga änkan Ragnhild som är porslinsmålare på Rörstrand som kämpar för att få tillvaron att gå ihop.

Karin har dedikerat boken till Per Anders Fogelström och Maria Sandel, båda författare ur olika tidsepoker.

– Jag har haft väldigt stor nytta av Per-Anders Fogelström, eftersom han var helt otrolig på research. Men han skriver också i backspegeln.

– Maria Sandel däremot är en av oerhört få som skriver om arbetarklassen under den här tiden. Hon bor här på Kungsholmen, i de riktiga fattigkvarteren på andra sidan Sankt Eriksbron, och hon vet hur folk pratar och försörjer sig. Hon vet att veckan före lön så kanske man var tvungen att lämna in sitt sista lakan på pantbanken. Hon beskriver hur det var. Så där har jag hittat jättemycket detaljer.

Det kvinnliga perspektivet är som vanligt det som härskar i boken.

Vad vill du säga med den?

– Vad jag vill berätta med den här boken är väl att det var inte bättre förr. För ingenting var bättre. Allting var ju bara skit. Men folk överlevde och klarade sig och höll ihop och hjälpte varandra. Och organiserade sig.

Just det, att organisera sig, beskriver hon som en ”väldigt viktig del av sin egen utveckling och uppfostran”

Karin har ett förflutet på Aftonbladet där hon var en av kvinnorna som skrev Dokumentet och gjorde uppror mot den manschauvinistiska ledningen på tidningen.

– Jag var bara 19 när jag började på Aftonbladet. Och vad vi lärde oss där, det var ju att om man går ihop, samlar kunskap, och går ut och berättar sin historia – om man organiserar sig, helt enkelt – då kan man vinna. Vi fick den första kvinnoredaktionen i tidningens historia.

Kvinnorna som skrev Dokumentet träffas fortfarande då och då.

– Jag tror att vi alla går omkring fortfarande och inbillar oss att vi kan förändra världen.

Starka förebilder och en tro på att världen går att förändra

Karin gick vidare till andra jobb, på bland annat SVT och TV4, men hon har aldrig övergett viljan att belysa orättvisor och förändra. Hennes författarskap är samhällsdebatt i skönlitterär form, och alltid med kvinnor i centrum. Det är journalisten i henne som styr författandet.

Var kommer ditt engagemang ifrån?

– Jag har nog alltid haft det. Man kan väl förklara det med starka förebilder. Både farmor och mormor och mamma och en massa mostrar.

– Farmor var äldst av tretton syskon i en fattig bondefamilj i Västerbottens inland. Hon bestämde sig för att hon skulle bli småskollärare och blev det, Hon var en väldigt, väldigt stark kvinna. Jag var nästan rädd för henne när jag var barn. Hon var liksom inte en sådan där gullig farmor, mer ”Jaha, vi lär oss geografi nu”, och så klippte hon ut Danmarks öar på en papper, och så låg vi på hennes köksgolv och tränade på Danmark.

"Allt viktigt är sant"

Karin förlade sina första skönlitterära böcker ute i världen, med läkaren Ellen Elg i huvudrollen, mötte och bekämpade globalt kvinnoförtryck, trafficking och hedersvåld och rörde sig ofta så nära sanningen att läsningen blir direkt smärtsam. Hon skrev till och med i sina förord: ”Allt viktigt i denna berättelse är sant. Alla likheter med verkligheten är fullkomligt avsiktliga.”

– Det började med att jag hade varit i östra och södra Afrika som reporter, och retat upp mig våldsamt på katolska kyrkan och deras sätt att förhålla sig till frågorna som jag jobbade med. Det var kvinnofrågor, som aborter, sexualupplysning, flickors rättigheter – och på alla områden var ju katolska kyrkan på fel sida – och dessutom otrolig starka, eftersom kyrkan äger skolor och sjukhus och står för väldigt mycket av ideologin.

Ett möte med en nunna i Nairobi lämnade ett bestående minne:

– Jag frågade henne hur hon skulle förhålla sig om det kom en flicka till henne som var 13 år och hade blivit våldtagen och var gravid. Då sa hon ”jag skulle säga åt henne att be”.

Det var samtidigt som biskopen i Nairobi ordnade offentliga kondombränningar mitt i AIDS-epidemin.

Valde deckarformen för att nå fler

Karin kom hem arg och skrev artiklar som publicerades i SIDA:s och RFSU:s tidskrifter.

– Men jag tyckte att jag bara nådde de som redan visste och brydde sig.

Hon ville nå fler. Beröra och engagera de som var okunniga och ovetande om förtrycket som pågick.

– Liza Marklund hade kommit i gång med sina böcker som jag tyckte hade ett tydligt kvinnopolitiskt patos, så jag tänkte att det är så man ska göra, jag ska skriva en deckare för att få folk att bry sig.

Karins första deckare, 80° från Varmvattnet ,fick Svenska Deckarakademins pris för bästa debut 2006, och följdes av en rad böcker om huvudkaraktären Ellen Elgs kamp mot kvinnoförtryck runt om i världen.

Tystnad på jobbfronten efter åren i Afrika

59 år gammal fick så Karin ett jobberbjudande som tillfälligt pausade skrivandet. Hon blev regionchef biståndsorganisationen We Effect med placering i Lusaka, Zambia. Janne, Karins man som hon träffat redan under Aftonbladet-tiden på 80-talet, hade hunnit gå i pension och kunde följa med.

Under tre år i Zambia hade hon fullt upp med ett leda 60 underställda i fyra länder. Det var ett heltidsjobb som dessutom var på engelska.

– Men jag samlade i ladorna. Varenda konstighet som jag stötte på skrev jag ner.

Åren i Zambia följdes av en tystnad på jobbfronten som Karin inte var van vid. Dittills hade hon varit frilansare med goda kontakter i medievärlden och haft uppdrag som moderator – men på de år hon varit borta hade uppdragsgivarna hunnit gå i pension eller söka sig vidare och det var tomt i mejlkorgen.

– Det är den enda perioden som det inte har funkat för mig att gå tillbaka till frilanslivet. Då var jag jättebortglömd och hade nästan inga jobb under några år. Det hade varit väldigt nervöst om jag hade varit ensam.

Med romanen Skrik tyst så inte grannarna hör kom hon tillbaka till den svenska bokscenen efter sex års tystnad, och sedan dess har hon gett ut en bok om året. Även när kriserna och sorgerna drabbade henne privat.

"Den sörjande änkan-avdelningen"

Hon ler lite snett när jag frågar om sorgerna. Hon har väntat på frågan, vetat att den skulle komma.

– Ja, det är den sörjande änkan-avdelningen, säger hon. Jag undrade hur länge det skulle dröja.

Hon berättar kort och koncist, som någon som gjort det förr:

– Det var 2020. Janne, min man, hade fått diagnosen cancer i bukspottkörteln 2019 och opererades på hösten 2019. Vår dotter var i Thailand. Hon hade åkt dit med förhoppningen att kunna stanna. Hon dog i en motorcykelolycka i januari. Och Janne dog i december. Det är den korta historien.

Hur går man vidare?

– Dels beror det väl på vad man är för person. Jag tror inte att det finns ett knep, utan man är väl mer eller mindre robust. Mer eller mindre kapabel att resa sig. Och jag är nog ganska robust, i någon sorts grundkonstitution. Det finns inte ett sätt att förhålla sig till sorg och elände.

Både Janne och Jenny som dottern heter har plats på anslagstavlan framför hennes skrivbord, med bilder och dödsannonser, de är båda ständigt närvarande. Tillsammans med sönerna och deras barn.

- Mina söner och deras familjer är jätteviktiga. Och så har jag väldigt mycket vänner, ett stort skyddsnät med många omkring mig som bryr sig om mig. Och så har jag ju tack och lov ett arbete. Jag har ju fortsatt att skriva, det har inte varit därför att jag är så fantastiskt duktig, utan därför att det har varit nödvändigt, för min egen skull.

Hon är befriande ärlig om det som varit svårt.

– Det är ensamt. Det är olika. Nu går det bättre och bättre. Men i början var det oerhört tyst och tomt hemma. Jag fyllde tiden med väldigt mycket aktivitet.

Lärde sig att säga ja, för att få skratta

Och det är här ja-sägandet kommer in:

– Första sommaren efter att Jan hade dött så gick jag en kurs i improvisationsteater på folkhögskola, för jag kände att jag behövde skratta.

– Grundregeln i improvisationsteater är att man ska säga ”ja”, inte ”ja, men”, utan ”ja och”. Man står ihop tillsammans med någon och ingen av oss har en aning om vad som ska hända. Och då säger den ena någonting knäppt, som ”Ja här står vi på Mount Everest”. Och då är grundregeln för motspelare att man ska säga ja, som i ”Ja, och nu gräver vi oss ner till Kina!” Och då säger den andra: ”Ja, och här har jag en spade!”

– Det där kände jag då att det passade mig, att jag skulle säga ja. Så när folk ringde och bjöd på middag, eller ville gå på teater, eller ville åka till Tjottaheiti, så sa jag ja.

Karin bor kvar i lägenheten som var hennes och Jannes hem, men har sålt det stora krävande sommarhuset och köpte en mindre stuga – och hon var gradvis blivit bättre på att vara ensam.

- Nu säger jag ”ja, kanske”, säger hon med ett skratt. Jag är lite coolare nu. Men jag får sänkor när jag kan känna att det är... Här skulle jag gärna ha velat att han varit med. Eller det här skulle jag ha velat ringa honom och berätta.

– Men jag är ju väldigt glad och tacksam över att jag har mitt skrivande. Att jag har någonting som jag tycker är roligt. Varenda gång jag sätter mig tycker jag att det är roligt. Så länge någon vill läsa det jag skriver och ge ut det jag skriver så kan jag hålla på.

Som författare behöver hon inte pensionera sig, konstaterar hon.

– Jag är ju pensionär och det är jag tacksam för, för det betyder ju att jag har pengar som gör att jag kan åka med mina barnbarn till New York.