Karin Herslow: Jag blev påkommen när jag rotade i soporna

Så blir du av med silverfisken - 4 enkla knep

Det var en vardagsmorgon vid den tiden på året när det borde varit vår i luften, men som istället var fuktig, råkall och grå. Det som hade fått mig att gå ut över huvud taget var att det var dags för soptömning. Där vi bor har man som villaägare numera två stora soptunnor, med fyra fack i varje. De må vara snudd på så stora som friggebodar, men sen vi fick dem har det inte behövt bli mer än enstaka körningar till tippen.

Min, möjligen snåla, filosofi är att om jag nu betalar för dem och hyser dem ska de banne mig också fyllas. Jag är jättebra på att skära ner kartong i mindre bitar, det känns dessutom som att det är bra övningar för artros-tummar. Det största jag fått ner i småbitar och stuvat ner är nog kartongen som följde med Ikea-soffan hem till oss.

Vi bor på en liten gata som är så smal att den inte ens har trottoarer. Tunnorna står i ett smalt prång mellan oss och grannarna. Efter att diverse cyklar försvunnit spårlöst lät vi gemensamt sätta upp en gallergrind. Ett bra drag, den gör det uppenbarligen inte så lätt att klättra in, och än värre vore det nog att klättra ut med en cykel under armen… Med det sagt är det alltså en ganska anonym och rätt insynsfri yta.

En vardagsförmiddag passerar inte många här. Med tanke på allt detta var jag väl ändå rätt klädd: Foppatofflor på mina bara fötter, vintervita ben, älsklingskoftan som är i samma nyans som havregrynsgröt och nu på sin ålders höst nästan provocerande nopprig.

Håret stod som en fontän åt alla håll men det var inte nån idé att kamma det för jag skulle strax in i duschen. Jag stod alltså där och sorterade ner kartong och plast och färgat och ofärgat glas som den samtvetsgranna medborgare jag är, åtminstone när det gäller sopsortering.

Trodde mannen var ute efter mig

Utanför gallergrinden kom det så en bil sakta körande. Men oj, den stannade till, och en man med trevligt utseende vevade ner rutan och anropade mig (Varför hade jag inte kammat mig!?).

I samma ögonblick såg jag att det stod Anticimex på bilen och det sände chockvågor inom mig. Under årens lopp har jag slagits mot myror och malar, och jag nitar fortfarande en och annan silverfisk om den skulle dyka upp. Men nu, nu var det givetvis mig någon hade ringt och larmat om! ”Hallå, en skrynklig gammal mal, otroligt nopprig, står och rotar i soptunnor! Var vänlig och kom med giftsprutan direkt!”

Nu kändes plötsligt koftan obekväm. Kanske såg den rent av hälsovådlig ut? Jag som flyttar in den i slutet av november varje år och, stundtals likt en treåring som tvingas se sin älsklingsnalle åka in i tvättmaskinen, står där och gråter lite när den måste snurra runt därinne. Men sen kommer den ju ut, fräsch som en nyponros och nopprigare än någonsin. Nej, nej, aldrig att jag slänger den!

Men som tur var ville Anticimex-snubben bara veta var nummer 9 låg, så med ett lättat leende kunde jag skicka honom lite längre ner i gatan. Bredde på med ett ”ha en trevlig dag” gjorde jag också. Jag kan ju behöva ringa efter giftsprutan jag med, om silverfiskarna börjar komma i stim.