Katja: Min mamma är narcissist – tecknen som gjorde att jag förstod

Efter reklamen: 8 tecken som kan tyda på att din vän är psykopat

Ibland slår det mig hur djupa sår min barndom har satt i mig. Fast jag är 50 år i dag och själv har två barn som snart ska flytta hemifrån, är det som om jag ibland dras tillbaka, till när jag själv var barn.

Det är som om jag fastnat i tonåren och hemmet där jag bodde med mamma och pappa. Mamma, hon som styrde hela familjens tillvaro med järnhand.

Då trodde jag att det var så det var. Att det var normalt att alla trippade på tå runt sin mamma. Men åren tillsammans med min man Erik och våra två söner Johan och Måns, har lärt mig att det jag var med om, var allt annat än normalt.

”Kärleken för min man rasar"

relationerPia: Min man har blivit gubbsjuk – beteendet får mig att tvivla

Min mamma kontrollerade min pappa

Första gången jag hörde talas om ordet "narcissism" var jag över 40 år. Det var en psykolog som satt i morgon-tv och pratade om detta fenomen och jag drog snabbt öron till mig. Jag kände igen det så väl, beteendet som psykologen beskrev.

Hur min mamma alltid hade kontrollerat min pappa, alltifrån vad han gjorde till hur han såg ut, och även mig.

Hur allt hade kretsat kring henne. Hon pratade om sig själv och hur fantastiskt duktig hon var, då tolkade jag det som ett bra självförtroende bara. Men nu när jag hörde vad som sades på tv föll pusselbitarna på plats.

Jag började läsa på och förstod varför jag fortfarande alltid kände mig tömd på energi varje gång jag pratade med min mamma som i dag var pensionär. Aldrig fick jag en syl i vädret, aldrig frågade hon mig om hur mina dagar såg ut, hur jag mådde.

Enda gången hon var engagerad i mig var när hon skulle påpeka att jag gått upp eller ner i vikt. Min mamma har alltid varit mycket utseendefixerad, både vad gäller hennes utseende och andra familjemedlemmars. Särskilt mitt utseende har hon ständigt velat försöka kontrollera – kanske för att hon anser att jag är en förlängning av henne själv.

Samtalet med läkaren förändrade allt

relationerAnna: Diagnosen förändrade mitt liv till det bättre

Håller ett sunt avstånd till min mamma

Min mamma har alltid krävt beundran och uppmärksamhet. Alltid stått i centrum. Min pappa har aldrig vågat stå upp för sig själv, alltid böjd sig, aldrig tagit en konflikt. Min pappa är dessvärre död sedan många år. Och när jag satt där och tittade på psykologen som pratade på tv kunde jag inte låta bli att undra om min pappa kanske heller känt till vad narcissism är?

Han och mamma träffades i unga år, de var bara 17 år. Hon var hans första och enda, han visste kanske inget bättre.

Ibland undrar jag hur dåligt pappa mått. Han har nog mått betydligt sämre än han uttryckt. Som män ofta gör har han väl hållit lidandet inom sig.

Eller har han kanske inte tagit skada lika mycket som jag. Vi är alla olika känsliga och för vissa rinner saker lättare av, jag hoppas han var en sån. Men en sån är inte jag.

Jag har låtit min mammas beteende gått långt in i mina celler.

Har lite kontakt med min mamma i dag

I dag hörs vi sällan, mamma och jag. Jag ringer ett par gånger om året, ett obligatoriskt samtal som varar i en halvtimme. Ofta passar jag på att göra någonting samtidigt så jag känner att jag inte ödslar min tid. Jag kanske diskar eller sorterar strumpor.

Mamma kommer också till oss på jul. Då tar hon ofta mycket plats, men samtidigt är vi så många andra där att jag kan dra mig undan när det blir för mycket. Men mer än så är det inte, och det är jag glad över.

Ibland kan jag känna en sorg över att jag inte fick en annan mamma. Jag ser ju hur mina väninnor kramar om sina mammor och på mors dag lägger de upp fina ord om dem. Jag tror aldrig min mamma och jag har kramats hjärtligt på det sättet.

Mamma märker nog inte ens av hur lite hon är i mitt och sina barnbarns liv. Hon har ändå fullt upp med sitt.