Anna: Diagnosen förändrade mitt liv till det bättre

Efter reklamen: Allt du behöver veta om adhd hos vuxna

I hela mitt vuxna liv har jag varit den där personen som alltid gör lite för mycket – som har tusen projekt på gång samtidigt, som pratar snabbt, glömmer nycklar, klipper halva häcken och lämnar dammsugaren åt sitt öde efter att ha dammsugit en tredjedel av rummet.

Hemma är det min man Samuel som har fått stå för ordningen. Själv har jag drivit igenom en rad mer eller mindre kaotiska idéer, möbler som ska flyttas om en gång i månaden, recept som påbörjas men aldrig blir klara, nycklar som tappas bort. Jag brukade skämta:

– Min hjärna är som en popcornmaskin. Något är alltid på väg att ploppa upp!

Samuel skrattade åt det där och jag har alltid vetat att han älskar mig innerligt – men jag vet också att han ofta varit trött. Inte precis på mig, men på den intensitet och det kaos som följer mig vart jag går. Det har ställt höga krav på honom att fortsätta vara den som håller ordning. Han har liksom aldrig fått chansen att vara normalt slarvig eller glömma bort någonting.

Så blev vi vänner igen

relationerWendela: Min hund och jag pratade inte på en vecka

Missade många deadlines och att svara på mejl

Det har varit likadant på jobbet. Jag jobbar med IT och det är jag vass på men jag har alltid haft svårt att hålla ordning på dokument, tider, detaljer. Jag kan gå in i ett möte full av energi men efter en kvart tappar jag fokus och börjar tänka på helt andra saker.

Mitt i ett möte om det senaste byggprojektet i stadskärnan kan jag börja fundera på vad jag ska köpa till middag, eller på när heltäckningsmattan på kontoret blev rengjord senast.

Det har naturligtvis medfört vissa problem på jobbet. Mina kollegor tycker om mig, det vet jag, och de uppskattar att jag är vad de kallar ”livlig” och ”kreativ” men de ser mig inte som särskilt pålitlig, förståeligt nog.

Det har inneburit att jag inte längre får de mest ansvarsfull sakerna på mitt bord. Jag har missat alltför många viktiga deadlines och mejl för att ska ha chefernas fulla förtroende på alla områden.

Om jag ska vara helt ärlig är det dock ingenting som började när jag blivit vuxen. Det har varit likadant i hela mitt liv och jag minns det redan från lågstadiet. Jag kunde aldrig sitta still i klassrummet. Jag vickade på stolen, snurrade pennor, pratade med bänkgrannen mitt under genomgången eller gick helt sonika till fönstret och tittade ut.

Läraren var nog så tålmodig men ibland sa hon till på skarpen:

– Du är duktig, Kajsa, men du måste fokusera! Försök sitt still och koncentrera dig på nuet, det är viktigt att kunna göra det. Och så stör du de andra.

Jag försökte verkligen, det gjorde jag faktiskt. Men mina tankar sprang iväg åt alla håll, jag tänkte på vad läraren hade på sig, på ljuden utifrån och på hur det skulle kännas att vara fågel och kunna se allt ovanifrån.

Jag gjorde alltid mina läxor men när det var förhör och prov stod det helt stilla. Det var som om allt jag hade läst hade smitit iväg ut ur huvudet och det resulterade i ganska låga betyg.

– Kajsa är begåvad, sa läraren till mina föräldrar, men hon har så svårt att koncentrera sig. Annars skulle hon kunna ha mycket högre betyg.

Efter pappa Colins stroke

nöjeMolly Nutley talar ut om diagnosen och svåra tiden

Jag fick prestationsångest

Mamma och pappa klandrade mig aldrig, de visste nog att jag gjorde så gott jag kunde. Men varken de eller jag själv förstod vad som var fel. Mamma brukade säga att jag var fantasifull och engagerad och pappa sa att jag var lite vild och hade svårt att anpassa mig men de sa det inte på något negativt sätt.

Men jag förstod ändå att jag var annorlunda och jag visste inte vad jag skulle göra för att passa in.

På högstadiet blev det ännu jobbigare eftersom det sociala livet blev så betydelsefullt. Jag förstod inte riktigt signalerna som mina kompisar sände ut – och jag hade framför allt svårt att själv uttrycka vad jag ville och tänkte.

Då drabbades jag av prestationsångest i stället och började överkompensera genom att hela tiden vara i farten och ta på mig att ordna fester och skoldiscon och annat som jag tänkte att mina kompisar skulle uppskatta.

Vid tillfällen när jag känt att jag inte haft kontroll över livet alls har jag ofta drabbats av ångestattacker.

Jag har försökt att hantera det på olika sätt – genom att skriva noggranna att göra-listor, tränat, tagit pauser och promenader men ingenting har fungerat särskilt bra.

Frågade om hon trodde att jag också hade adhd

Men en dag förändrades allt. En väninna till mig berättade att hennes dotter – som jag alltid känt lite extra sympati för eftersom jag känt igen mig i henne – hade fått diagnosen adhd, och hon berättade också allt om hur dottern påverkades av det. Och det var som om hon pratat om mig.

Jag kände igen precis allt hon sa och beslöt mig för att vara helt ärlig.

– Jag har haft samma problem i hela mitt liv, sa jag, tror du att jag kan ha samma sak?

– Ja, det tror jag, sa min väninna direkt.

Hon känner mig väl och vet om mina ”problem”. Hon sa:

– Du borde göra en utredning. Det var ju ingen som kände till det här när vi växte upp och det är ganska många som får sin diagnos i vår ålder. Det finns behandling att få, det har Linnea fått och det har blivit en enorm skillnad för henne.

Det kändes uppmuntrande. Tänk om en behandling kunde fungera även på mig?

Jag pratade med min man om det och när jag berättade om min väninnas dotter och hennes beteende fick han samma aha-upplevelse som jag själv. Allt stämde.

Det tyckte även min husläkare som snabbt skrev remiss och såg till att jag blev utredd. När jag fick diagnosen adhd kände jag en otrolig lättnad och därefter har allt bara blivit bättre. Jag har träffat en coach som lärt mig att hantera tid och prioriteringar genom olika strukturverktyg och verkligheten har plötsligt blivit så mycket lättare att hantera.

I dag vet jag att det inte handlar om brister – utan om att min hjärna jobbar på ett annorlunda sätt. Det har gett mig en helt ny insikt om mig själv och en självrespekt jag aldrig tidigare haft.

Nu för tiden pratar man ju också mycket mer om olika diagnoser, och det är inget man behöver skämmas för eller känna sig dum över längre. En del beskriver ju till och med adhd som en superkraft.

Men när jag var liten och yngre var det ingen som visste ens att adhd och andra diagnoser fanns. Jag kände mig bara onormalt slarvig och inte så lite annorlunda.

Jag är verkligen glad över att samhället har blivit mer öppet, och att andra kanske inte väntar flera decennier med att söka hjälp.