Katrin: Min kollegas namnbyte kändes bara fånigt

Populära 60-talsnamnen som knappt finns kvar i dag

På min arbetsplats, där jag har varit i över tjugo underbara år, är vi sex kvinnor som skiljer oss åt både i ålder och personlighet. Under arbetstid har vi alldeles för mycket att göra för att hinna småprata, så i stället träffas vi privat en gång varannan månad och turas om att vara värdinnor.

Vi brukar ses och äta en enkel middag och avsluta med ost, choklad och vin. Fram till halv tio diskuterar vi allt ifrån världsläget till privatlivet.

2019 gick den äldsta av oss i pension, varpå jag, som då var 57, blev äldst. En ny kvinna, Louise, tog hennes plats. Hon var 26 och därmed yngst på jobbet. Hon blev snabbt en del av gruppen och ville gärna vara med på våra kvällsträffar.

Namnbytet kändes tillgjort

För två år sedan la Louise om sin kost och började motionera, och hon gick ner tjugo kilo. I samband med denna livsstilsförändring bestämde hon sig för att även börja använda sitt mellannamn och bad oss att hädanefter kalla henne för Louise-Marie.

Jag tyckte dock att det kändes lite fånigt. I början glömde jag ofta bort namnbytet. Jag hade ju känt henne som Louise i flera år, och det var svårt för mig att börja kalla henne något annat.

Enligt min mening kändes det också lite tillgjort. Hon rättade oss när vi råkade säga fel, och efter ett tag blev det dålig stämning varje gång vi glömde säga hela namnet.

Sårade henne och blev irriterad

Vi skvallrar aldrig om varandra, men i hennes frånvaro hände det att vi nämnde hennes namn i samband med en arbetsuppgift. I de fallen kallade de andra henne också bara för Louise.

En hektisk dag ställde jag en fråga till henne och fick ett kort och avsnoppande svar. En annan kollega viskade till mig att jag nog hade sårat henne genom att bara säga Louise.

Då var jag nära att bli irriterad, men jag värdesätter sammanhållningen på jobbet och våra glada gemensamma kvällar, så jag bestämde mig för att anstränga mig.

Började lägga manken till

Hädanefter var jag noga med att alltid säga hela namnet, både när jag pratade med och om Louise-Marie, och även när jag tänkte på henne. Samtidigt slutade jag tycka att hon var tramsig.

Det fungerade, för efter några månader började det kännas naturligt, och nu tänker jag bara på henne som Louise-Marie.

Häromdagen tackade hon mig för att jag alltid kommer ihåg hela hennes namn, och jag är glad att jag lyckades tänka om – trots att jag är äldst på jobbet.