Kerstin: Min man klarade inte av att bli pensionär

Se också: Stina brände ut sig - och blev biodlare

Efter reklamen: Se också: Stina brände ut sig - och blev biodlare

När jag gick i pension för tre år sedan njöt jag av all den frihet det innebar. Visst hade jag trivts på mitt jobb, men det hade aldrig varit allt i livet som min mans jobb var för honom.

För Sven-Erik hade jobbet varit det viktigaste. Det betydde mer för honom att vara ingenjör på en byggfirma än att vara pappa till tre barn.

Men nu skulle han gå i pension och jag oroade mig för hur det skulle gå när vi båda var hemma på dagarna. Jag hade inte tänkt ändra på mina rutiner.

Två dagar i veckan hämtade jag barnbarnen. Vår och sommar tillbringade jag många timmar i vår stora trädgård, som jag älskade.

Jag gillade också att laga mat och baka, fika med väninnorna, gå på stickcafé och ta långpromenader i skogen.

Mitt liv som pensionär var fullt av göromål och det trivdes jag med. Men vad skulle Sven-Erik göra?

Har inga fritidsintressen

– Jag ser fram emot att fixa allt det där som jag aldrig har haft tid med, sa han utan att låta speciellt övertygad när jag frågade.

– Vad tänker du på då? sa jag.

Tja... Takrännorna behövde rensas. Han ville göra mer i trädgården. Också skulle det ju vara bra att få målat alla fönstren.

Jag sa inget, men tänkte för mig själv att det knappast räckte för att fylla livet som pensionär.

Det bekymrade mig att Sven-Erik inte hade planerat vad han skulle göra. Och det gjorde mig rädd att han skulle hänga efter mig hela tiden eftersom han inte hade något att syssla med.

Sven-Erik läste inte. Han hade aldrig sportat, ägt ett fiskespö eller haft en hobby. Dagen när han skulle sluta på sin arbetsplats efter 38 år sa han vid frukosten att han gladde sig åt friheten som väntade.

Men i stället blev det bara att han satt hemma i soffan med läsplattan. Jag vet inte hur många timmar om dagen han tillbringade på Facebook.

Till en början tror jag att han tyckte det var skönt att ta det så lugnt, men när det gått ett par månader märkte jag att han gått och blivit deprimerad.

Utbilda sig till taxichaufför

Jag förslog att Sven-Erik skulle söka ett nytt jobb.

– Ska jag börja jobba igen, är du inte riktigt klok? sa han och trodde att jag skämtade.

Men det gjorde jag inte.

– Du behöver inte gå tillbaka till ditt gamla arbete, inte ens jobba med något liknande, sa jag och föreslog att han skulle söka ett helt nytt yrke.

– Finns det inget som du är nyfiken på att prova? undrade jag.

Sven-Erik la ifrån sig läsplattan och började fundera.

– Buss. Jag har alltid velat prova på att köra taxi. Det är en väl en gammal pojkdröm, äsch, varför skulle jag det? sa Sven-Erik och tvivlade.

– Kör! sa jag.

Sagt och gjort. Sven-Eriks hörde av sig till taxibolaget och fick gå en utbildning. I dag jobbar han ett par timmar om dagen med något som han tycker är jättekul.

Att han resten av tiden ligger på sofflocket stör mig inte längre.