Kotokiga Kerstin lever sin dröm

Kerstin och en brun ko pussas.

Puss! Kärleken till kor väcktes redan i Kerstins barndom. Än i dag tycker hon lika mycket om att vara med djuren

Foto: Kristina Wirén
Kerstin Persson älskar kor. Det har hon gjort ända sedan barnsben.
Idag är hon mjölkbonde och njuter av livet på landet, men visst var det tufft när ladugården brann, när hon gick in i väggen och när sambon blev sjuk.

Kerstin är sprudlande glad när hon öppnar dörren till huset på familjegården Arbelunda Sörgård utanför Köpingsvik på Öland.

Här bor hon och sambon Göran. Tillsammans driver de gården med drygt 160 mjölkkor. Kerstin älskar kor.

– En ko är här och nu. Om man sköter dem väl får man kärlek och trygghet tillbaks, berättar Kerstin när hon slagit sig ned vid köksbordet i det lantliga köket. Det kan vara svårt att förklara vad korna ger tillbaka och hon blir tyst, funderar och utvecklar:

– Det bara känns i atmosfären. Om jag kommer ner till ladugården och är jättestressad skyr de mig. De känner också av om jag är jätteledsen och beter sig så att jag blir glad av dem.

Det var jättekonstigt. Folk kände igen mig och hälsade

Förutom kor, hundar och katter har Kerstin en stor familj: sambo, fyra barn, två bonusbarn och fyra barnbarn.

– Vi har fått vårt första gemensamma barnbarn. Lilla Vera kom förra året. Hon lindar sin mormor runt lillfingret. Hon är här väldig mycket som ni kan se, säger hon och nickar åt en barnstol.

Hennes röst och utseende är bekant. Och visst är det hon från Arla-reklamen som pratar varmt om svensk ost och myser med kossor.

– Jag kommer väl alltid att vara den där som sitter och äter ostmackor, säger hon och skrattar hjärtligt. Genom tv-reklamen blev hon igenkänd av många. Till och med när hon var i Stockholm.

– Det var jättekonstigt. Folk kände igen mig och hälsade och det gör många fortfarande, men de har ingen aning om varför de känner igen mig.

Kerstin har varit förtroendevald i olika positioner inom Arla. Hon har varit borta från gården nästan på halvtid.

– I dag har jag har lämnat uppdragen. Jag är bara hemma och jobbar, berättar Kerstin.

Kerstin ser glad ut när hon klappar en röd ko med vit bläs.

Livets motgångar har gjort henne klokare, tycker Kerstin. foto: Kristina Wirén

Det är inte så ”bara”. Som lantbrukare är det mycket att stå i med mjölkproduktion och växtodling. Speciellt på sommaren eftersom de även hyr ut hus till turister som vill bo på lantgård och göra studiebesök i ladugården.

– Det är jätteroligt. Man får visa svenskt lantbruk och berätta om hur maten kommer till, säger Kerstin som brinner för att berätta om vad en bonde gör. Kerstin utstrålar lugn och en sprudlande glädje. Hon har nära till skratt och har ett leende på läpparna i stort sett hela tiden. Speciellt när hon berättar om sin passion: kossor och att ha uppfyllt sin dröm – att bli bonde.

Se mer. 3-åriga Elliots bakfilmer gör succé på nätet:

Affären tog tio sekunder

Kerstin tar en klunk kaffe och bjuder på en återblick till barndomen.

Hon växte upp i Lund och varje sommar åkte familjen till Öland där hennes far hade vuxit upp. På Öland fanns hennes farbror Henry och hans kor, som hon avgudade.

– Jag blev passionerat kotokig hos farbror Henry som ettåring, berättar hon.

Kerstin har förstås inga minnen från det att hon var ett år, men hon har fått berättat för sig att hon sedan dess var fascinerad av djuren. Hon har minnen från när hon blev lite äldre och kommer ihåg hur mötet med djuren berörde henne.

– Dofterna har jag väldigt tidiga minnen av och när man fick gå in till kalvarna och de fick sutta på ens fingrar och sedan glädjen när jag fick hjälpa till mer och mer. Det var farbröderna, ingen annan som var i ladugården någonsin, men jag fick vara där. Kerstin berättar att hon fick ansvar för en egen ko som hon skulle lära sig att mjölka. Hon fick kämpa.

– Jag fick en gammal ko med jättestort juver. Det var spannmjölkningsmaskiner med korta slangar och om det pös in lite luft släppte vakuumet och hela maskinen trillade av. Det tog en hel sommar att lära sig mjölka. Men när jag kunde klara henne kunde jag mjölka, säger Kerstin och gläds åt det fina minnet.

Varenda skollov åkte hon till Öland för att få mjölka kor och hjälpa till på gården.

– Jag var säkert världens tråkigaste dotter för jag var bara hos farbror Henry i ladugården. Allt annat var slöseri med tid, möjligen gick jag in till faster Vera och åt skorpor och bullar för att orka vara ännu mer i ladugården.

Kerstin bestämde sig som barn. Hon var helt bombsäker på att hon skulle bli bonde. Åren gick och när hon växte upp i centrala Lund med föräldrar som inte arbetade med lantbruk kändes steget väldigt stort.

Hon utbildade sig till agronom och arbetade ett år på lantbruksnämnd. Ända tills farbror Henry sa att han var trött på arbetet, men inte på korna. Kerstin hann knappt tänka efter innan hon svarade:

– Sälj dem till mig! Farbror Henry svarade ja.

Kerstin ser liten ut jämfört med alla röda kossorna när hon jobbar i stallet.

Hon ville bli bonde och det blev hon. Kerstin köpte sin farbrors kor när hon var 25 år. Foto: Kristina Wirén

– Tio sekunder tog den affären och jag hade köpt en kobesättning. Tävling och tårta Kerstin var 25 år. Hon sa upp sig från sin fasta tjänst. Flyttade till Öland och blev bonde med 24 mjölkkor.

– Jag hade jobbat ett par år som växtodlingsrådgivare, men det här var nytt och jag var egentligen inte teoretiskt duktig på mjölkproduktion, men det är klart att jag hade snappat upp ganska mycket ändå. Hon tvekade aldrig, tänkte att det var omöjligt eller ångrade sig efter affären. Det var helt enkelt för bra för att vara sant.

– Det var bara att hoppa på, det är väl så man gör i livet? Blundar och hoppar och ibland får man ta smällen när man landar och ibland landar man mjukt. Det här var det jag ville innerst inne, men jag hade aldrig riktigt vågat hoppas på att det skulle bli av.

I samma veva hade hon träffat Göran som hade mjölkproduktion på sin släktgård, där hon flyttade in men arbetade med sina djur på farbroderns gård en mil därifrån. Kerstin och Göran tävlade om vem som fick mest mjölk.

– Varje månad var det provmätning på båda besättningarna. Det var en jätterolig utmaning. Förvånansvärt ofta vann jag. Vi firade med tårta. Det var bra när det var två i samma familj som tävlade. Det blev alltid tårta varje månad, minns hon och brister ännu en gång ut i skratt.

Göran och Kerstin fick första barnet. När Kerstins faster, farbror, far och mor gick bort på kort tid samtidigt som Kerstin och Göran fick ännu ett barn, valde Kerstin att flytta korna till gården där de bor.

– Även om allting är roligt med jobbet måste man vara pigg för att orka jobba mycket. Att flytta korna var tufft rent känslomässigt. Jag hade mina kor med mig men det var ändå lite som att ge upp.

Vara i nuet och njuta

Sedan inträffade något ohyggligt. Några ungdomar eldade på höskullen, elden spred sig och halva ladugården brann ned. Inga människor kom till fysisk skada.

– Men djuren klarade sig inte, berättar Kerstin och ser bedrövad ut. Det var 30 kvigor som dog i lågorna. Några var högdräktiga med kalvar i magen. Jag var ensam hemma när det hände. Det var förskräckligt.

Några år efter den smällen sa kroppen ifrån. Kerstin gick in i väggen. Hon drabbas av en utmattningsdepression. I efterhand konstaterar hon att den tiden lärde henne mycket.

Kerstin på trappan bakom gul dörr, kelar med sin hund.

Kerstin med vallhunden Zoe på gården. Foto:Kristina Wirénm

– Jag har sagt det många gånger, att det är det värsta som har hänt mig fast också det bästa. Man blir lite klokare. För är man en person som älskar att jobba och inte gärna säger nej eller ber om hjälp är det en riskfaktor för att bli sjuk. Ber hon i dag om hjälp och säger nej?

– Ja, ibland, säger hon och skrattar ännu en gång. Sedan rullade livet på som Kerstin uttrycker det.

Familjen utökades med ytterligare två barn. Några år senare kom nästa prövning. Göran drogs med ryggproblem, sjukskrivning och väntan på rätt vård.

– Jag fick dra ett jättetungt lass. Det var väl tur att jag hade varit i den första svängen så att jag kunde hantera det. Efter en operation kunde han jobba igen och de satsade på en ny ladugård med mjölkrobot.

I dag planerar Kerstin att få mer tid till att rida sin häst, att vara mer närvarande i nuet och att bara njuta av att vara lantbrukare. Ute på gårdsplanen skiner solen på Kerstin som blickar ut över det öländska landskapet. Hon kelar med kattungarna och hundarna och strålar ikapp med solen när hon går runt i kohagen.

Det råder ingen tvekan om att hon fortfarande lever sin dröm – att vara bonde.

– Jag försöker vara observant på att vi bor vackert. Det är himla kul för det är som att måla en tavla. Har du plöjt ett fält skiftar det färg och därefter kan du se hur det växer, säger en leende Kerstin.

Anna-Carin: Jag och min kamel har ett unikt band

Mona Sahlin efter skandalerna: ”Finns en kraft i snedstegen”

10 trosproblem alla kvinnor känner igen

Mer intressant innehåll hos allas.se: