Laila: Jag misslyckades som mamma – tog kontakt med mina vuxna barn

Tjejzonen: "Vi finns här för dig – du är inte ensam"

Jag är den första att säga att jag inte har varit en bra förälder till mina barn. Min son föddes bara drygt ett år efter min dotter, och när min sambo en kort tid därefter lämnade vår familj för en kvinna på jobbet svartnade det totalt för mig.

Ensam med två krävande småbarn, dålig ekonomi och vacklande självförtroende blev jag utbränd. Jag tvivlade på mig själv som förälder och fick panikångestattacker. Till slut blev jag tvungen att söka vård.

Flydde från ansvaret

Fram till att barnen var runt fem och sex år gamla åkte jag in och ut på psykiatrin. Jag hade svårt att behålla jobb och som förälder var jag helt frånvarande. Jag insåg till slut att situationen inte var hållbar, varken för mig eller barnen.

Min äldre syster och jag har inte direkt haft världens bästa relation. Jag var den högljudda och impulsiva, medan hon var den lugna och eftertänksamma under vår uppväxt. Det var tydligt att hon inte orkade med mig och när vi flyttade hemifrån tappade vi kontakten.

Men nu hade jag inget annat val än att höra av mig till henne, min sista livlina. Och när jag var i mitt livs största kris som utmattad, ung mamma, klev hon otroligt nog in och hjälpte mig. Hon sa direkt att hon skulle ta hand om mina barn medan jag tillfrisknade.

Problemet var bara att när jag blev frisk ville jag inte förlora min frihet igen. I stället för att ta tillbaka mina barn flydde jag från allt vad föräldraskap och ansvar heter. Jag sa till min syster att jag behövde mer tid, och även om hon tyckte att jag var egoistisk sa hon att hon självklart skulle se till att barnen hade det bra.

Mitt livs största sorg

Jag gav mig ut i världen. Festade, ströjobbade, reste och festade ännu mer. Att tänka på ett liv i Sverige med två barn, ekorrhjul, fotbollsträningar och ”tacos på fredag” gav mig sådan ångest att jag flydde in i alkoholens, och till viss del, drogernas värld. Att det fick mig att känna mig som en ännu sämre människa ledde till att jag festade ännu mer.

Jag brukade skicka brev eller ringa till barnen på deras födelsedagar. Med åren märkte jag på dem att kontakten med mig inte betydde så mycket för dem. I tonåren slutade de ta emot telefonluren när min syster räckte den till dem.

Jag vet inte hur mycket hon pratade om mig med dem, men jag har full förståelse för om hon sa att jag är en ansvarslös person som bara bryr mig om mig själv.

Till viss del stämde det. Men det handlade också om att jag var oförmögen att ta hand om mina barn. Det var och kommer alltid vara min största sorg i livet.

När barnen blev vuxna och flyttade hemifrån tappade vi kontakten helt. Jag slutade också ringa till min syster för att höra hur de hade det.

Började prata om mina känslor

Fram till för fem år sedan bodde jag i Spanien. När jag upptäckte en knöl i bröstet reste jag hem till Sverige igen. Jag hade fått cancer och litade mer på den svenska vården.

Under rehabiliteringen fick jag kontakt med en psykolog. För första gången öppnade jag upp mig om alla känslor jag tryckt undan i hela mitt liv. Att blotta skammen och skulden var brutalt, men nödvändigt.

När jag pratade om mina barn brast jag alltid ut i gråt. Psykologen föreslog att jag skulle ta kontakt med dem igen. Även om det tog emot gjorde jag som hon sa.

Jag började med att skicka brev till dem båda och skrev att de gärna fick höra av sig om de ville. Min son skickade ett sms och skrev att han var glad att jag hört av mig men att han ville vänta med att ses.

Gick med på att träffas

Det gick några månader och sedan var han redo. Vi gick en promenad tillsammans och pratade länge. Han lovade att prata med sin syster och höra om hon också kunde tänka sig att ses.

Efter många om och med gick hon till slut med på att träffas. Det var verkligen ingenting jag tog för givet, men jag är så glad att vi äntligen har fått kontakt igen.

Förståeligt nog kan de inte helt lita på mig än, med tanke på att jag svek dem på värsta tänkbara sätt när jag lämnade dem. Men allt eftersom tiden går kommer vi närmare och närmare varandra.

Jag hoppas att de en dag vill kalla mig mamma, men accepterar också om det inte blir så. Jag vet i alla fall att mina barn är det viktigaste i mitt liv. Och även om jag har varit världens sämsta förälder är jag glad att jag satte dem till världen. För de är världens bästa barn.