Lisa: Min morfars oväntade fråga på dödsbädden gav mig en chock

Marianne vakar hos döende människor: "Ingen ska behöva dö ensam"

Jag och morfar hade alltid en nära relation. Jag var hans enda barnbarn och han skämde bort mig med både leksaker och tid.

Han lekte Barbie med mig på golvet fast det egentligen var alldeles för pilligt för hans händer. Och när han arbetade på gården fick jag följa med.

Jag minns hur jag satt bredvid honom i traktorn medan motorn brummade så att hela kroppen vibrerade. Ofta tröttnade jag långt före honom.

– Morfar, ska vi inte fika snart?

Han gav alltid med sig.

Blev aldrig sig själv igen

Min mamma var ensamstående och mormor och morfar var ett enormt stöd under hela min uppväxt. Loven och hela somrarna tillbringade jag på deras bondgård. Jag hade en fantastisk barndom mycket tack vare dem.

Därför var det självklart att jag skulle vara där när morfar låg för döden.

Mormor hade gått bort några år tidigare och efter det blev han aldrig riktigt sig själv igen. En del av honom verkade redan ha följt med henne.

Nu låg han i en sjukhussäng, tunn och liten under den gula, våfflade landstingsfilten. Det var märkligt att se honom så. Min starka morfar, som hade fällt träd, kört traktor och jagat förrymda oxar.

Rummet var dämpat. På nattduks­bordet stod ett fotografi av mormor. Hon skrattade mot kameran, med håret på ända och en spade i handen.

Uttalade de omöjliga orden

Maskinerna gav ifrån sig små regelbundna pip. Det luktade handsprit, sjukhuslakan och något odefinierbart metalliskt. Läkarna hade sagt att det kunde handla om timmar. Kanske något dygn.

Han var för det mesta okontaktbar. Jag försökte prata lugnt, fast rösten darrade.

– Jag är här, morfar. Du är inte ensam. Du kan släppa taget nu. Allt kommer att bli okej.

Orden kändes omöjliga. Hur säger man till någon man älskar att det är okej att lämna en?

Plötsligt förändrades morfars ansikte. Ögonlocken fladdrade till, och han slog upp ögonen.

Det var första gången på länge som blicken verkade klar. Han tittade på mig, men ändå inte riktigt. Som om han såg någon annan genom mig. Han tog tag om mina händer och log. Ett busigt, pillemariskt leende.

Sedan sa han:

– Ska vi älska?

Jag bara stirrade på honom.

Han såg ut som frågan var den mest naturliga i världen.

Jag kände hur kinderna blossade. Hjärnan försökte processa vad som just hänt.

– Jag … eh … jag ska bara …

Både skrattade och grät

Ute i korridoren kom luften tillbaka till mig. Jag lutade mig mot väggen och började gråta, en gråt som gick över i ett hysteriskt skrattanfall. Inte för att det var roligt. Jo, kanske lite. Men mest för att allt var så orimligt.

En läkare stannade till. Han reagerade inte alls som jag hade trott när jag berättade vad som hänt.

– Det är faktiskt inte helt ovanligt, sa han. En del patienter får ett litet uppsving precis innan de dör. De kan bli piggare, mer närvarande, ibland nästan som sig själva igen. Men de kan också bli förvirrade. Tid, plats och personer flyter ihop.

– Trodde han att jag var någon annan?

Jag visste vem. Mormor.

Jag gick tillbaka in. Morfar låg stilla nu. Leendet var borta, men ansiktet såg fridfullare ut. Jag satte mig försiktigt på stolen igen och tog hans hand och såg på fotografiet av mormor på nattduksbordet.

– Hon väntar nog på dig.

Samma natt somnade han in.