Läsarberättelse: Äntligen gjorde jag rent bord
I början av det här året cyklade jag en dag förbi korvvagnen på en rastplats, och plötsligt gick det upp för mig att det var alltför länge sedan jag känt mig alltigenom lycklig. Egentligen hade det inget med korvvagnen att göra, men den påminde mig om en söndag för några år sedan. Jag stod där i solen utanför en sådan vagn, med en fransk hotdog i handen, och plötsligt genomfors jag av insikten att jag var lycklig där och då.
Medan jag cyklade vidare längtade jag efter känslan att ha lust att le mot hela världen, som jag haft just då. Att det kändes så avlägset nu hade egentligen inget med coronakrisen att göra, för trots restriktioner och uppmaningar om att hålla avstånd hade pandemin inte förändrat min vardag väsentligt. Under många år hade jag skött kontoret i min mans transportföretag, och det gjorde, och gör, jag fortfarande. Men även om jag hade händerna fulla på jobbet så var det inte det som tryckte mig. Och semestrar brukar vi ändå fira här hemma. Vi har två vuxna barn och jag har tre barnbarn mellan ett och sju år. Vårt familjeliv fungerar fint.
Så varför var jag då inte glad? Och när hade jag senast känt mig riktigt lycklig?
Då slog det mig att jag faktiskt hade känt mig otroligt lätt till sinnes när jag senast fick klarat av något som jag länge gruvat mig för och skjutit upp. Jag drar mig alltid för tandläkarbesök och förra hösten hade jag efter mycket om och men tagit mig samman och beställt tid, och sedan genomgått en rotfyllning. Jag kunde fortfarande dra mig till minnes hur extremt lättad jag känt mig på väg hem från tandläkaren. Kanske var det något jag skulle ta fasta på?
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Skrev en lista
Redan samma dag satte jag mig ner och skrev en lista över alla saker som jag länge tänkt att jag borde ta tag i. Det var allt ifrån småsaker, som att sy i en knapp i en blus, till att tacka nej till min brors förslag om att vi gemensamt skulle ta över våra gamla föräldrars sommarstuga.
Det var dags att ta tag i saker.
Medan jag sydde i knappen, formulerade jag i huvudet ett nekande svar till min bror. Direkt när blusen var tillbaka på galgen ringde jag honom. Jag hade dröjt så länge med svaret att han nog räknat ut hur jag kände, men han tog det bra.
Efteråt kände jag mig mer uppåt än på länge och det gick verkligen upp för mig hur alla dessa saker som hängde över mig dränerade mig på energi. Jag fick även beställt tid för hundens vaccination, jag fick ringt till min mamma och avlagt ett kort besök hos en gammal släkting på vårdboendet. Jag lämnade också tillbaka två lånade och olästa böcker till en granne och åkte till återvinningsstationen med en massa papp och plast. På kvällen var jag trött men kände jag mig gladare än på länge, och min man kommenterade mitt goda humör.
Se också: Så sätter du grunden för en bra vecka
Innan jag somnade lovade jag mig själv att fortsätta på den inslagna vägen, och även om det låter banalt så funkar det alltså för mig. Det gör mig helt enkelt glad att inte ha en lång att-göra-lista.
Bokade en helg med barnbarnet
Jag hade lovat mitt äldsta barnbarn att han skulle få sova över hos oss, och då skulle vi både elda i kaminen och baka bullar. Nu fick jag bokat in en helg till det, och jag vet inte om det var jag eller barnbarnet som var mest lycklig den lördagen och söndagen.
Sedan blev frysen avfrostad och fönstren putsade. Och så vidare. I det stor hela handlade det om småsaker, men det var ju ändå sådant som skulle göras och som hängde över mig. Jag behövde få tummarna loss. Och vilken lättnad det var att få saker ur händerna och göra rent bord!
Nu är det slut med uppskjutande och jag tycker verkligen att jag sett ljuset. Och om jag skulle återfalla i gamla mönster, så behöver jag bara ta vägen förbi korvvagnen för att bli påmind om att jag kan göra något åt min sinnesstämning.