Läsarberättelse: Det fanns ett liv och nya passioner efter sorgen

Glad kvinna i mogen ålder målar tavla.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Under fem år hade livet handlat om att hantera förlusten och ta sig igenom dagarna. Men när jag fyllt 60 kände jag att det var dags för en förändring …

Jag blev änka när jag var 55. Det kom som en total chock. Björn och jag hade varit gifta i 30 år och hade fyra barn tillsammans.

Anders, vår yngste, bodde fortfarande hemma den dagen Björn föll ihop ute i trädgården. Anders var med honom därute, och när han ropade på mig med chock och skräck i rösten förstod jag att något verkligt hemskt hade hänt.

När jag kom ut till dem var Björn medvetslös. Han kom tillbaka en kort stund i ambulansen, men jag vet inte hur mycket han var medveten om. Om han verkligen förstod att vi var där.

Jag höll hans hand och kunde bara inte tro att han skulle lämna oss, men han dog senare den natten.

Se också: 5 positiva saker med att bli äldre

Det som följde blev år av chock och sorg. Det tog lång tid att vänja sig vid att Björn inte fanns där. Flera år efter att han gått bort kunde jag fortfarande känna impulsen att ställa fram en kaffekopp till honom också.

När Anders flyttade ut ett halvår senare blev det givetvis ännu ensammare i huset. Nu var det bara jag och katten Elsa.

I ett försök att fylla huset med mer liv körde jag till katthemmet och hämtade hem två katter till. Jag hade haft som villkor att det behövde fungera med Elsa, och efter den första misstänksamma veckan gick det bra.

Familjebråket: Min pappa och farbror pratade inte på 20 år

Den där trion kom att bli en av mina största glädjekällor i vardagen. I dem hade jag alltid lojalt sällskap när jag behövde det.

De första åren efter Björns död kom barnen hem oftare, men sedan återgick allt gradvis till det vanliga. De hade alla bosatt sig på andra orter och hade ju sina egna liv att leva. De äldsta bildade egna familjer och jag gladde mig åt att de träffade bra partner och blev lyckliga. Jag såg fram emot varje möjlighet att få träffa dem alla och de skickade ofta bilder på barnen från sina mobiler.

Men när jag fyllt 60 kände jag att det var dags för förändring. Jag hade anpassat mig så pass till min nya tillvaro att jag nu började känna att jag behövde något mer. Under de senaste fem åren hade livet handlat om att hantera förlusten, lära sig att leva med den och att ta sig genom dagarna.

Nu väcktes en längtan efter att få utvecklas och göra något nytt.

Två passioner

Till att börja med ägnade jag mig mer åt trädgården. Tidigare hade jag bara klippt gräs och buskar och rensat ogräs, men nu planterade jag nya bärbuskar och köpte en bok om örtodling. Under vintern planerade jag en köksträdgård och det var riktigt roligt.

Jag fick energi och inspiration av det kreativa, och jag började fundera allt mer på mina två stora passioner i ungdomen; jag hade älskat historia och måleri. Historia och bild hade varit mina favoritämnen i skolan och jag hade även gått en kurs i akvarellmålning efter gymnasiet.

Målandet blev den första passionen som väcktes till liv igen och det började med att jag fick en ritbok för vuxna av barnbarnen i julklapp. När jag slog mig ner med den en dag insåg jag hur vilsamt det var och jag började snart känna mig inspirerad för mer.

Jag beställde hem färg och papper och återupptog akvarellmålandet. Dessutom målade jag i olja. Det här var verkligen något jag hade saknat!

På helgerna kunde jag försjunka i timmar över ett nytt motiv och mina vänner blev imponerade. De föreslog till och med att jag skulle måla en tavla i present till en av våra gemensamma bekanta, och att den blev uppskattad var en riktig inspirationskick för mig.

Efter skilsmässan: Jag vill inte flytta ihop förrän barnen är stora

Min andra passion var alltså historia. Jag skulle gärna ha läst det på universitetet, men på den tiden fanns inga distanskurser. Jag hade fått jobb direkt efter gymnasiet och sedan träffade jag Björn. Det blev helt enkelt aldrig av för mig, som för många av mina jämnåriga, att söka mig från orten för att studera vidare. Så varför inte nu?

Läste distanskurser

Barnen skrattade, men tyckte samtidigt att det var väldigt häftigt när de fick veta att jag skulle läsa en introduktionskurs i historia den hösten. Jag skulle läsa på distans och för mig var det väldigt spännande. Jag kunde inte minnas när jag senast känt mig så entusiastisk och kursen blev också väldigt intressant. Det kändes så givande att få göra något nytt.

Sari: Jag glömmer aldrig stunden då jag tog farväl av mamma

Vissa i min omgivning förstod sig säkert inte på mig och tyckte nog att det jag gjorde var ”onödigt”, men speciellt en väninna var uppmuntrande och påpekade att studierna säkert hjälpte mig att hålla minnet i trim. Och det kan väl aldrig vara fel?

Under de följande två åren läste jag korta distanskurser varje termin. Genom en annan deltagare blev jag tipsad om en förening som anordnade resor till olika historiska sevärdheter och jag blev medlem.

Redan under det första året följde jag med på flera kortare resor och en längre till Italien. Det här gav mig nya vänner och det var så kul att bli del av ett nätverk där vi delade samma passion.

Att få in allt detta i mitt liv påverkade mig på så många sätt och gav så mycket mervärde. Jag började kombinera mina intressen genom att måla historiska motiv. Jag använde mig av bilder i böcker och började också själv fotografera mycket när jag reste. Därefter började jag skissa och måla direkt på plats. Att sitta och granska ett motiv i flera timmar gav en sällsam känsla av att närma sig det förgångna.

Läsarberättelse: Katthemmet blev vändpunkten

I takt med att jag lärde mig mer ville jag också gärna förmedla det till barnbarnen, och jag älskade att prata om historia med dem. Till julklappar och födelsedagspresenter köpte jag gärna böcker och filmer med olika historiska teman. Barnen var såklart också väldigt förtjusta i att jag brukade ta med mig presenter hem från mina resor.

Mötte kärleken igen

Men det var ytterligare en sak som hände mig under den här tiden, och det var den allra viktigaste: jag närmade mig pensionen när jag under en resa med föreningen träffade Oskar.

Hans kunskaper i historia var mycket större än mina; han hade en kandidatexamen i historia och hade arbetat som historielärare i många år. Han hade skrivit artiklar och sett fantastiskt mycket av världens kulturarv.

Det var på så vis bekantskapen mellan oss började. Vi hade så mycket att prata om och jag fick inte nog av att höra om hans upplevelser. Vi blev goda vänner.

Efter den där första gemensamma gruppresan höll vi kontakten och pratade allt oftare över telefon. Han var alltid väldigt intresserad av vad jag målade och jag brukade skicka honom bilder via mobilen. När han fyllde år fick han ett motiv som jag målat i Italien.

När jag gick i pension hade Oskar och jag bestämt oss för att leva tillsammans. Jag sålde huset och flyttade till honom i Oslo. Jag behöll sommarstugan som ligger nära min hemstad, så dit reser vi flera gånger om året för att återse mina gamla vänner. Att få starta pensionen på det här sättet var fantastiskt.

Nu ligger förhoppningsvis en lång period av hälsa och upplevelser framför oss, och jag tror att det kan bli en av de bästa i livet!

/Gunilla

Mamman berättar: Jag gick bakom ryggen på min son

Millan: Min man lämnade mig för en annan man