Läsarberättelse: Hönsen förde oss i grannskapet samman

Flicka med höna på gräsmatta
Vi trivdes så bra i vårt lilla parhus och i bostadsrättsföreningen, men vi visste knappt vilka våra grannar var. Då kom min man med en lysande idé.

Karl och jag hade bott i parhuset i närmare fem år och vi trivdes bra. Läget var fint, nära stan men ändå med en känsla av landet. Alla i vår förening hade varsin liten trädgård och vi hade även stora gemensamma ytor mellan fastigheterna. Det var bara 14 hus, men ändå kände vi att vi inte hade något gemensamt med grannarna. Vi visste knappt vilka de var.

Det är som om vi saknar något gemensamt, funderade jag.

Karl nickade och sedan sken han upp och spillde kaffe över hela bordet i ren upphetsning.

– Höns! Vi ska skaffa en gemensam hönsgård!

Både jag och min man var uppvuxna på landet, och hade gärna haft djur igen, men den egna lilla trädgården var helt enkelt för liten. Men de gemensamma ytorna var tillräckligt stora.

Annons

Arbeta aktivt för att få igenom motionen

Ju mer vi tänkte på det, desto bättre tyckte vi att idén var. Vi plitade ihop en motion inför årsmötet, men förstod att vi nog måste arbeta aktivt om den skulle ha en chans att gå igenom. Så vi började hänga över staketet och prata med våra grannar och påpeka alla fördelarna med egna höns.

Vi bjöd in oss själva på en kopp kaffe och snart hade vi hunnit igenom alla hushållen och det kändes som om många faktiskt tyckte det var en god idé. En del började till och med engagera sig i utformningen av hönsgården.

Annons

När dagen för årsmötet var inne var jag nervös. Tänk om förslaget skulle bli nedröstat? Jag kunde knappt stå ut med tanken. Men förslaget gick igenom med minsta möjliga marginal – åtta av de 14 hushållen röstade för.

Alla behövde inte vara med och sköta hönsen, åtta hushåll räckte bra. Vi bildade en ”hönsgrupp” av människor som gärna ville vara med – i gengäld var det också dessa hushåll som fick äggen.

Efter bara ett par veckor var hönsgården färdig och ett tillstånd från miljöförvaltningen inhämtat. Tio stora fina Orpingtonhöns flyttade in. De skrockade belåtet och brydde sig inte om föreningens alla barn, som nyfiket kikade på dem.

Vi gladdes åt att kunna ge hönsen hushållsavfall och att få fantastiska ägg varje gång det var vår tur att sköta om hönorna, och jag lärde känna alla områdets barn som älskade att höra om livet på landet förr i tiden. Jag berättade också hur de skulle uppföra sig för att inte skrämma djuren. De glömde helt mobiltelefoner och tv-spel!

Annons

Hösen blev naturlig samlingsplats

Vi har nu haft hönsen i mer än ett år och det är inte bara vi i hönsgruppen som kommit varandra närmare, hönsen är en succé. Hönsgården har blivit en naturlig samlingsplats, inte bara för barnen. Vi har ställt ett par fikabord utanför eftersom alla gillar att vara där och lyssna på hönsens skrockande.

Det har blivit naturligt att de flesta stannar och pratar lite om hönsen, eller livet i allmänhet. En extra bonus är att våra barnbarn nu plötsligt blivit mycket mer intresserade av att hälsa på oss!

/Jonna 

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bildern är arrangerad) 

Mer inspirerande innehåll från allas.se: