Sara: Jag är rädd att jag ska bli lika dement som min mamma
Jag vill inte bli dement. De orden kommer ofta från mig nu för tiden. Min man lyssnar på mig när jag uttrycker min oro över min mamma, som de senaste 20 åren gått mer och mer in i glömskans värld.
Jag oroar mig för henne och för att jag själv ska bli likadan som hon. Tänk om ingen finns där för mig så som jag finns för min mamma.
Vem ska då berätta att jag inte äter kött? Att jag tycker om bomull och löst sittande kläder? Vilken typ av skor som passar mina fötter eller hur jag vill ha mitt hår? Får jag duscha varje dag, om jag hamnar på demensboende, och kommer lakanen i sängen att bytas när de är smutsiga? Eller är det bara vissa dagar oavsett hur de ser ut? Det är sådana frågor som jag funderar och oroar mig för.
Mamma bor på ett demensboende. Hennes man, min pappa, är död sedan några år. Mamma minns inte att hon varit på begravningen. Hon frågar hela tiden varför pappa inte kommer och hämtar henne så att hon kan åka hem till deras hus. Ofta ber hon om att få ringa hem. Telefonnumret som hon haft i 55 år kan hon fortfarande.
Hon vet inte hur gammal hon är, eller var jag bor. Jag flyttade till Blekinge för 40 år sedan. Mamma bor i Norrland. Avståndet gör att jag inte kan träffa henne så ofta som jag vill. När jag ringer till henne blir hon bara arg. Hon vill att jag ska köra henne hem till huset och sin man.
Rummet som hon numera bor i är jättefint. Jag var med henne när hon flyttade in. Hon fick med sig möbler, tavlor, kläder och saker som hon kände igen.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag sydde också gardiner, satte upp foton på släkten och skrev ner vad hon tyckte om att göra. Jag skrev om vilken mat hon gillade, personer som var viktiga för henne och sådana saker. Det kallades "att göra en livsberättelse", som personalen på boendet skulle få ta del av.
Personalen är jättegulliga mot henne. Trots att hon ibland svär och skriker har de ett stort tålamod som jag verkligen beundrar.
Det kan inte vara lätt att jobba med dementa. Det måste vara svårt att höra på alla som hela tiden tjatar om att de vill hem, som klagar på än det ena och än det andra, upprepar samma fraser hela tiden och spiller och kladdar ner sig, som små barn.
Mat och tillsyn får mamma flera gånger om dagen. Även en pratstund då och då. Men så fort personalen går har mamma glömt att de varit där, eller vad hon fått för mat av dem.
Varje gång jag hälsat på henne och ska gå står hon och ropar att jag ska ta henne med mig. Jag får samma känsla när jag lämnar min mamma på demensboendet som när jag lämnade mitt barn på dagis. Min dotter grät och ropade: ”Mamma, mamma, gå inte!”
Det var med en klump i magen och tårar bakom ögonlocken som jag skyndade mig ut från dagiset och iväg till jobbet. Ständigt med dåligt samvete och oro. Tänk om hon skulle ramla och slå sig, vem skulle då se och trösta henne?
Bara de var snälla mot min dotter, tänkte jag. Men vad skulle hända om hon inte tyckte om maten? Om hon inte blev bytt på? Såg inte personalen väldigt trött ut? funderade jag ofta. Alla dessa frågor som jag hade över att lämna mitt barn på dagiset har jag nu när jag lämnar min mamma på demensboendet.
Min mamma är så ynklig, så ledsen och påminner precis om ett barn som överges av sin mamma. Hon ropar inte mamma efter mig, tack och lov, men jag har som sagt samma känsla. Fast nu är det den övergivna mamman som står och ropar efter sitt barn: ”Gå inte, stanna här! Sov i mitt rum”. Det sliter så i hjärtat.
Jag hoppas att mina besök ändå betyder något för henne. När jag kommer hem till mig ringer jag henne ofta för att berätta att jag är hemma igen. Hon minns inte att jag nyss varit där, att hon har fått nya skor, och att vi ätit hennes favorit-tårta, prinsesstårta.
Hon frågar bara hur länge hon ska vara där och varför. Vad svarar man på det? Det är ingen lätt fråga. När jag säger att det är hennes hem nu blir hon bara ledsen. Jag svarar därför numera att hon ska vara kvar några dagar till. Det spelar ju inte någon roll vad jag säger, för hon har ändå glömt det när vi lägger på luren.
Ibland har vi i alla fall det lite mysigt, som när jag visar kort på barnbarnsbarnen eller på katter och hundar. Då skrattar hon och frågar vad de heter. Hon hade mått bra av att ha en katt eller något djur hos sig, men det är såklart inte tillåtet, vilket jag fullt ut förstår.
Vi lyssnar på musik ibland också. Och jag masserar hennes ben och fötter. Jag till och med duschar henne om hon ber om det. Och lägger upp håret på spolar. Då blir hon glad och nöjd. Men ibland är hon bara trött och vill vila. Då sitter jag och läser för henne.
Jag beundrar alla som jobbar med dementa personer. De gör ett fantastiskt jobb och är så viktiga för våra anhöriga. Deras lugn och tålamod är fantastiskt att se. Tack alla ni som tar hand om min mamma, eller andra personer som blivit dementa och behöver hjälp. Ni är så värdefulla!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]