Läsarberättelse: Så hanterade jag sorgen när min hund dog

Äldre kvinna med lurvig, brun, mellanstor hund i knäet.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

När min hund Mynta dog undvek jag kvinnorna som jag brukat slå följe med. Jag tyckte inte längre att jag hörde hemma i gemenskapen.

Jag brukade alltid gå upp tidigt om morgnarna, men utan Mynta hade jag ingen anledning.

Knappt två veckor hade gått sedan Mynta fått avlivas på grund av sjukdom, och varje morgon tog det fortfarande ett par sekunder innan jag förstod att hon inte längre fanns där. Känslan av ensamhet överväldigade mig och jag hade inte lust att gå upp ur sängen.

Brukade promenera hunden med vännerna

När jag tittade ut genom fönstret kunde jag se platsen där vi i grannskapet brukade mötas för att sedan promenera tillsammans med våra hundar. Vi hade varit en handfull äldre kvinnor som brukade göra sällskap. De andra träffades fortfarande, och jag kunde se hur de tittade upp mot mitt fönster, men jag gömde mig bakom gardinen.

Jag kände till deras rutiner och gick bara iväg och handlade när jag kunde vara ganska säker på att inte stöta på dem. En dag snubblade jag nästan över mina egna fötter när jag skyndade mig in i trapphuset för att slippa hälsa på Hanne.

Jag orkade varken med något medlidande eller prat om att jag skulle skaffa en ny hund. Jag hade haft Mynta i 15 år, och hon hade även tillhört min avlidne man.

För gammal för att skaffa ny hund

Jag tyckte att jag var för gammal för en ny hund, men det skulle säkert varken Hanne eller de andra kvinnorna i sällskapet förstå. Naturligtvis insåg jag att jag inte skulle kunna undvika dem för evigt – men jag tänkte att de, när det gått några månader, inte skulle intressera sig för mig längre. Jag kunde ju inte vara med i deras gemenskap utan hund, kände jag.

Min dotter tyckte att jag för hård mot mina väninnor, som hon kallade dem, men jag ville hellre dra mig undan själv än att bara hamna utanför.

Se också: Tänk på det här innan du skaffar hund

Dagarna kändes långa, innerst inne saknade jag både Mynta och mina promenader med de andra. Vi hade pratat om så mycket mer än hundar, när jag tänkte efter.

Så en förmiddag ringde det på dörren, och jag blev tvungen att öppna. Utanför stod Hanne och log urskuldande, med en stor bukett blommor och en påse från konditoriet.

– Jag har tänkt så mycket på dig sedan Mynta dog. Det är som att förlora en familjemedlem, sa hon och räckte över blommorna.

– Den är från oss alla fyra, och jag skulle hälsa så mycket från de andra.

Delade sorgen efter hunden med väninnan

Jag bjöd in henne och satte på kaffe. Ögonen fylldes av tårar samtidigt som jag skämdes över att inte ha tänkt bättre om de kvinnor som jag tillbringat så många timmar ihop med. Såklart skulle de inte frysa ut mig ur gemenskapen bara för att Mynta var död!

Hanne pratade på om hur det hade gått ett halvår innan hon skaffade hund igen efter att ha mist sin förra.

– Jag ville vara säker på att det verkligen var vad jag ville, sa hon medan hon hjälpte mig att duka fram.

– Jag tror inte att jag ska ha hund igen, sa jag tyst.

Hanne gav mig en kram och jag började gråta. Det kändes fint att dela sorgen med någon, det behövde jag verkligen.

Det har (äntligen!) släppts en jullåt för hundar – lyssna här

Hanne menade att jag skulle låta det ta sin tid, kanske skulle jag känna annorlunda om ett par månader.

– Nu ska vi först och främst se till att du kommer med ut igen. Frisk luft behöver vi alla, hundägare eller inte, sa hon bestämt.

– Ja, det behöver jag verkligen, sa jag och log.

Promenerade utan hunden men med vänner

Redan dagen efter tog jag mod till mig och mötte upp på gatan när de andra gick sin förmiddagstur med hundarna. Och innan jag hann ångra mig möttes jag av varma leenden, som fick mig att slappna av. Jag njöt faktiskt av promenaden, trots att jag inte hade Mynta.

Jag är så tacksam över att Hanne tog saken i egna händer, annars hade jag säkert fortfarande suttit för mig själv i lägenheten.

Det är nu fyra månader sedan Mynta dog, och jag vet fortfarande inte om jag kommer att skaffa hund igen. Men väninnorna har jag kvar, oavsett. Det vet jag nu.

Vårdhunden Sia hjälper Anna efter olyckan: Hon är min bästa vän

QUIZ: Vilken hundras passar dig bäst?