Eva: Jag fann en ny bästa vän – som pensionär
Jag kunde inte förstå mina kollegor som närmade sig pensionsåldern. Det var inte en enda av dem som sa att de såg fram emot att gå i pension. Jag såg däremot verkligen fram emot att slippa alla måsten, att inte behöva passa tider och att kunna göra precis vad jag ville från morgon till kväll.
Det jag framför allt lockades av var att äntligen ha tid att sträckläsa böcker, titta på tv-serier, lägga pussel och handarbeta utan att behöva snegla på klockan. Nej, jag oroade mig verkligen inte för att bli sysslolös som pensionär.
Men övergången från att gå till ett arbete varje dag till att ha alla dagar som oskrivna blad visade sig vara svårare än vad jag hade trott.
Den första tiden njöt jag i fulla drag. Jag avverkade hyllmeter med böcker som jag hade haft stående och inte tid att läsa tidigare. Jag frossade i roliga handarbeten och tittade på massor av filmer.
Snart började jag emellertid känna mig lite rastlös och ensam. Jag saknade det dagliga pratet vid fikarasterna på jobbet. Mina vänner jobbade fortfarande och hade inte mycket tid och ork för mig när de kom hem på kvällarna.
En dag hände något som förändrade allt. Det hade varit uselt väder hela veckan och jag hade knappt stuckit näsan utanför dörren. Men på onsdagen var min favoritloppis öppen och dit behövde jag förstås gå.
Jag hade börjat väva trasmattor och behövde billiga tyger att göra trasor av. Jag visste att de sålde utslitna lakan och påslakan på loppisen, men det var många som vävde och som hade upptäckt samma sak. Därför gällde det att komma tidigt för att hinna få tag i tyger med fina mönster och färger.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag var vid loppisen i god tid före öppnandet och kom ganska långt fram i kön. När dörrarna öppnades och vi släpptes in kastade jag först en blick mot hyllan med de slitna lakanen, men där trängdes redan flera kunder. Jag bestämde mig för att i stället snabbt ögna igenom hyllorna med porslin och sedan leta igenom bokhyllorna.
Den dagen hade jag ingen tur med porslinet, men när jag kom till bokavdelningen föll min blick på en bok som jag länge hade letat efter. Det var den sista delen i en serie om Pella, flickböcker som var helt annorlunda än alla de andra som man läste under femtiotalet.
Just den boken hade jag inte och jag ville väldigt gärna ha den. Den hade sitt fina omslag kvar och såg ut att vara i fint skick. Jag tog några långa steg för hinna fram innan någon annan tog den.
Precis när jag var framme var det en snabb hand som nappade åt sig boken. Jag suckade besviket medan jag snopet tittade efter vem som lyckats ta den sällsynta boken.
Det var en kvinna i min egen ålder som såg väldigt belåten ut när hon granskade boken. Jag hade fortfarande ett litet hopp om att hon skulle ställa ifrån sig den igen men tyvärr lät hon boken glida ner i sin varukorg.
När hon tittade upp möttes våra blickar. Jag kunde inte låta bli att gratulera henne till fyndet och berättade att jag hade letat efter boken i flera år. Vi började prata om Pella-böckerna och stod länge och diskuterade våra favoritepisoder i berättelserna.
När vi skildes åt hade Agnes och jag bytt telefonnummer och kommit överens om att träffas över en fika till helgen. Det blev början till en fin vänskap som kom att betyda väldigt mycket för oss båda.
Tidigare hade jag egentligen ingen som delade mina intressen. Med Agnes kunde jag prata om böcker, vi hade samma smak, och vi tipsade varandra om nya författare.
Jag förstod vad det var jag hade saknat med livet som pensionär – en vän. Någon som jag kunde dela all ledig tid med.
Agnes gillade liksom jag att gå på loppis och hon var sällan utan handarbete. Eftersom hon känt sig ensam sedan hennes man gick bort blev hon lika glad som jag över att hitta någon att göra saker med och någon att prata med om allt mellan himmel och jord.
I dag träffas vi flera gånger i veckan och pratas vid så gott som varje dag. Vi går på kaféer och har även fått nya gemensamma vänner som också har lämnat arbetslivet. Nu kan jag verkligen säga att jag till hundra procent trivs med att vara pensionär!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]