Eva: Tiden som fattig gjorde mig starkare
För ungefär femton år sedan skadade jag mitt knä. Jag blev opererad, men på grund av komplikationer kunde jag inte stödja på benet under året som följde. Jag hade rejält ont och det tog emot både fysiskt och psykiskt.
Jag var frånskild sedan ett par år och vi hade delad vårdnad om våra två döttrar. Veckorna som barnen bodde hos mig behövde såklart fungera som vanligt och jag fick vila mer de veckor jag var själv.
Året efter började knät läka ihop, jag blev mer rörlig och smärtan mer hanterbar och jag kunde börja jobba halvtid. Man ändrade lite på arbetsuppgifterna så att jag skulle klara av jobbet med så lite belastning på knät som möjligt, men i längden behövde jag bli helt bra för att kunna behålla min tjänst.
När det hade gått ett år med halvtidsjobb och halvtidssjukskrivning bedömdes jag frisk nog att arbeta heltid med ett arbete som inte belastade benet. Jag blev utförsäkrad, och då omplacering inte var möjlig blev jag uppsagd.
Facket hjälpte till med förhandling, jag fick ett omställningsstöd för coaching och ett litet avgångsvederlag på femtontusen kronor.
Fick beslut från A-kassan
Jag började söka möjliga jobb och väntade på mitt beslut om A-kassa. Även om jag var orolig för framtiden kändes det ändå rätt bra. Då kom nästa smäll!
Under några år fanns en regel om att inkomst från Försäkringskassan inte skulle vara A-kasse-grundande och jag beviljades endast 50 procent A-kassa. Jag var i chock, ersättningen räckte till mina räkningar men inte mer.
I ett par veckor gick jag lite som i dimma och försökte greppa vad det innebar. Under min sjukperiod hade jag fått nalla av mitt lilla sparkapital, jag ägde heller ingen bostad som jag kunde sälja. Om jag sökte socialbidrag var jag tvungen att sälja min gamla bil som jag behövde för de jobb jag sökte, då jag bodde lite avsides. Pengar och status är inte viktigt, men att inte ens ha pengar till mat är en annan sak!
Varje dag vaknade jag med panik och magont, vad skulle jag göra? Eftersom jag arbetat mer fysiskt tidigare så hade jag gammal eller ingen erfarenhet av de jobb jag nu kunde söka, och än hade jag inte fått några napp.
Såg över vardagsekonomin
Jag har alltid gillat att gå på loppis och auktioner och nu dammsög jag skåp och lådor och la ut mina kära fynd på nätauktioner. Det som inte var lönt att sälja på nätet stod jag på bakluckeloppis och sålde. Det var inte de stora klippen – kronor och tior snarare än hundralappar, men många små försäljningar blir också pengar!
Varje förmiddag cyklade jag till affären och scannade den på varor med kort datum och bestämde dagens meny efter det. Jag upptäckte att hel färsk kyckling ofta såldes ut och då köpte jag flera och använde köttet till tre–fyra olika rätter så att det inte skulle märkas att det var samma huvudråvara. Alltid full koll på vad som fanns i kylen så att inget behövde kastas och jag laborerade med ingredienserna till nya rätter.
Jag använde flergångskaffefilter, återanvände plastpåsar, tvättade kökstrasorna i maskin, odlade egna örter, sydde om och lagade kläder, bakade bröd och kakor som fick ersätta godis som var för dyrt.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Små besparingar var för sig, men totalt gjorde de skillnad och nu började det bli en sport! Det flöt in ungefär tvåtusenfemhundra kronor i månaden på mina nätauktioner och dessa använde jag MYCKET försiktigt. Biff och filé, öl och vin var ett minne blott och när jag handlade tänkte jag mycket på allt onödigt överflöd vi ”måste” ha.
Fick nytt jobb
Elva månader efter att jag blivit arbetslös fick jag jobb i en reception, jag kunde varva stå och sitta och mitt knä funkade. Att få min första lön var en ljuvlig känsla, tillbaka till tryggheten!
Under året hade jag använt mitt avgångsvederlag på femtontusen, men otroligt nog var saldot på sparkontot samma som ett år tidigare!
Jag hade rott det iland, vi hade varit både varma och mätta och faktiskt inte lidit någon större nöd. Det tog förstås rätt många månader innan jag kunde köpa kläder eller unna mig nöjen utan att jag mådde dåligt, så stressen satt kvar…
Ingen önskar såklart att ha en så fattig period, men trots allt så har min tillit till mig själv och min förmåga växt och jag blir sällan orolig numera. Jag vet att jag klarar mig.
När jag pratar med mina nu vuxna barn om det här året så säger de att förutom att de fick färre kläder så märkte de inte att vi hade ont om pengar.
Nu är det strax dags för pensionen och många är oroar sig för hur de ska klara sig då. Men jag kan nog stretcha den också. Jag är inte orolig!
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]