Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Cilla: Vi hittade tillbaka till varandra efter pensionen

13 sep, 2023 
Anonym läsarberättelse
Jag och min man Anders hade glidit isär och nu skulle vi snart båda gå i ­pension. Jag såg inte fram emot det …
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Saker lyckliga par gör på helgerna – för att få relationen att hållaBrand logo
Se också: Saker lyckliga par gör på helgerna – för att få relationen att hålla

Våra långa yrkesliv närmade sig sitt slut. Under det kommande året skulle både Anders och jag gå i pension. Vi hade barn, barnbarn och många vänner att ägna oss åt, men det var svårt att se det som låg framför oss som enbart något positivt.

Jag skulle sakna jobbet och jag visste inte hur Anders och jag skulle klara så mycket ledig tid tillsammans. Skulle vi stå ut med det? Eller skulle vi försöka undvika varandra ännu mer än vi gjorde i dag? Tanken var olidlig.

Ville inte bli en hemmafru

Vi hade hamnat snett redan för många år sedan, även om det inte varit medvetet och jag inte velat se det. Vi hade fått tre barn och jag var 32 när vårt yngsta började på förskola. Då gick jag tillbaka ut i arbetslivet.

Annons

Innan jag blev gravid hade jag läst ett år på lärarhögskolan. Nu fick jag ett lärarvikariat och mina kolleger uppmuntrade mig att fortsätta min utbildning. Det var något jag verkligen ville göra, och när rektorn utlovade en fast anställning om jag gjorde slag i saken kändes tanken både förnuftig och inspirerande.

Men Anders var inte jätteförtjust i idén. Han stöttade mig, men det var inte helhjärtat. Jag visste att han hade föredragit att jag bara jobbade halvtid, eller ännu hellre blev hemmafru. Han var gammaldags på det sättet.

Nu skulle jag i stället ägna mig åt flera år av högskolestudier och sedan åt en heltidstjänst som lärare. Men det var en dröm som jag ville förverkliga, både för min egen och barnens skull. Jag ville att de skulle se att det var värt att följa sitt hjärta och kämpa för det man ville i livet.

Jag och Anders växte ifrån varandra

Så blev jag lärare och fick en fast heltidstjänst. En ny fas i mitt yrkesliv tog sin början.

Annons

I efterhand kan jag se att det var när jag började plugga som avståndet mellan Anders och mig började växa. Det skedde gradvis, lite i taget, men vi gled långsamt isär.

Om vi inte hade tid eller ork för varandra, eller somnade innan den andra hunnit i säng, så hade vi goda anledningar till det. Jag tror att vi med flit flydde in i det försvaret, i stället för att ta itu med det och rensa luften.

Jag älskade fortfarande Anders, och kände mig trots allt säker på att han kände detsamma. Det var inte känslorna som var problemet. Det var att så mycket annat kom i vägen.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Pensionärslivet blev ett uppvaknande

Så gick han i pension. Han blev avtackad av sina kolleger och de gick ut och åt middag tillsammans.

När han kom hem berättade han att han hade fått ett presentkort på en helg på ett pensionat. Min första reaktion var att föreslå att vi skulle ge det i 40-årspresent till vårt äldsta barn…

Annons

I efterhand skämdes jag över min reaktion, det var ju så länge sedan vi gjort något tillsammans. Anders såg både sårad och kränkt ut.

Plötsligt slogs jag av hur otroligt lite vi egentligen gjorde för oss själva. Vi hade inte rest bort tillsammans på egen hand sedan innan vi fick barnen. De korta resor som vi gett oss iväg på hade alltid skett tillsammans med andra. Det hade varit ett slags försvar, som dolt det faktum hur dåliga vi blivit på att umgås med varandra.

– Jag tänkte att vi kanske behövde det här, sa han torrt.

– Förlåt Anders, det har du rätt i, sa jag. Det var bara gammal vana… Dum gammal vana, rättade jag mig själv.

Han såg på mig och log. För första gången på oerhört länge kändes något plötsligt annorlunda – som om vi hade en chans till något bättre.

Vi hittade tillbaka till varandra på äldre dar

Vi började planera för resan. Nu hade vi något gemensamt att se fram emot, och det ena ledde till det andra. Stämningen mellan oss lättade upp, och även om vi inte alltid hade något att säga så kändes inte tystnaden så ansträngd längre. Bara det var en otrolig lättnad, och jag började inse hur tärande det hade varit att leva i en vardag som kretsade kring avstånd i stället för närhet.

Annons

Några veckor senare firade vi Anders 65-årsdag med en stor fest och jag kan inte minnas när vi som familj senast hade haft det så trevligt ihop. Inom mig började jag undra vad vi hållit på med under alla dessa år. Tänk så annorlunda det kunde ha varit. Varför hade vi inte insett det och tagit itu med det? Men bättre sent än aldrig.

Den sommaren gjorde vi den där resan som blev väldigt lyckad och under hösten var det min tur att gå i pension. Sedan dess har vi hunnit tillbringa ett par år som pensionärer tillsammans. Jag blir förundrad när jag inser att vi under den här tiden haft dagar då vi nästan känt oss som nyförälskade igen.

Numera gör vi mycket tillsammans. Vi reser så ofta vi kan, njuter av livet. Vi älskar varandra, och pensionen som jag drog mig så för har visat sig bli en av de bästa perioderna i våra liv.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons