Läsarberättelse: Jag satt fast i en fälla
Jag var bara 16 år när vi hade en kärlekshistoria, jag och Albin. Det var kanske mest jag som uppfattade att det var kärlek mellan oss, men det förstod jag först när det var över. Jag var vansinnigt förälskad i honom, så där som jag tror att man bara kan vara i tonåren.
När Albin gjorde slut med mig blev jag helt förkrossad. Jag var övertygad om att han var mitt livs stora kärlek, den enda som jag någonsin skulle kunna älska. Så blev det naturligtvis inte. Jag träffade flera år senare en man som jag gifte mig med och vi fick två barn tillsammans.
Visst tänkte jag på Albin ibland och undrade hur han hade det. En liten bit i mitt hjärta var reserverat för honom, men det hade ingen betydelse i mitt vardagliga liv.
Se också: 3 bråk som kan betyda att er relation är på väg att ta slut
Efter en uppslitande skilsmässa, efter ett äktenskap som varat i mer än 10 år, mådde jag mycket dåligt. Jag kände mig ledsen och ensam. Jag hade blivit lämnad för en annan kvinna och det var tungt. Jag kände mig bortkastad, som om jag inte dög längre.
Den nya kvinnan var attraktiv och tjusig, det kände inte jag mig efter de tuffa småbarnsåren och framför allt efter vardagspusslet. Jag såg ganska alldaglig och intetsägande ut, tyckte jag. Min man bytte helt enkelt ute mig, kändes det som. Och det gjorde ont i hjärtat.
Jag träffade min ungdomskärlek
Det var i det skedet som jag träffade på Albin igen. De gamla känslorna för honom flammade upp och jag betedde mig åter som en tonåring. Jag trodde att det var honom jag väntat på och att ödet åter fört oss samman. Jag bara handlade utan att tänka på konsekvenserna. Mina känslor styrde allt. Jag satsade allt jag hade på förhållandet. Kanske hade jag tänkt efter bättre om jag inte var så ledsen och övergiven.
Jag hade en lägenhet där jag trivdes mycket bra och borde ha bott kvar i, men jag flyttade i stället alltför tidigt ihop med Albin. Albin bodde i ett hus i utkanten av staden. Det var ett fint hus och det fanns gott om plats för oss alla. Boendet var det inget fel på alls. Och jag ville så gärna bo på landet. Det passade mig utmärkt.
Huset var redan fullt möblerat så jag sålde mina saker. Jag var nöjd med det. Vad skulle jag med mina möbler till, nu när jag hade Albin och hans hus? Försäljningen gav mig också pengar som jag använde till att köpa en resa som Albin och jag gjorde till New York tillsammans. Det var första gången som jag reste så långt och jag njöt av resan. Det kändes nästan som en bröllopsresa. Bara Albin och jag.
Men efter knappt två år hade alla mina illusioner spruckit. Jag och Albin hade det inte alls bra tillsammans. Det var inget särskilt egentligen som hade hänt, bara det att vi inte kunde finna någon harmoni i vårt samliv. Det mesta som Albin gjorde irriterade mig. Han hade så många olater som jag inte kunde förlika mig med. Han hade utvecklat ett typiskt ungkarlsbeteende. Säkert hade han också många anmärkningar på mig. Det funkade inte helt enkelt.
Han stökade ner överallt
Han strödde saker omkring sig hur som helst. Det låg ren och smutsig tvätt överallt. Han bäddade aldrig sin säng. Om jag åkte bort före frukost så var det självklart att Albin hade gjort frukost till sig och sedan låtit allt stå kvar framme, även smöret, brödet och osten. Det blev helt förstört, men det tyckte inte Albin gjorde något. Han åt av det ändå. Det och mycket annat var en ständig källa till konflikt mellan oss.
Albin lagade aldrig mat. Det var min uppgift, ansåg han. Allt hushållsarbete var mitt ansvar enligt hans åsikt. Om han inte hade några rena underkläder så använde han samma tills det fanns rena. Han köpte inte flera par så att han hade att byta oftare. Det äcklade mig. Det och hans dåliga hygien.
Jag klarade inte av att ha sex med honom när han luktade snusk och inte ville duscha och borsta tänderna, trots att jag bad honom. En karl ska lukta karl, tyckte han. Det tyckte inte jag, men det tog han ingen hänsyn till. Det var bara så äckligt.
Snart ville jag göra slut med Albin. Jag ville bo själv igen. Det var ett stort misstag att flytta tillsammans med honom, insåg jag. Jag kunde inte förstå att jag inte tagit det lite lugnt och avvaktat för att se hur vår relation skulle utvecklas innan jag flyttade in hos honom med barnen. Men jag var väl så kär i honom i början att jag var helt förblindad och inte såg hans negativa sidor.
Problemet blev att det var omöjligt att få tag på en lägenhet. Jag försökte verkligen, men det fanns inga bostäder. Så enkelt var det. Jag bodde i Uppsala och där var det mycket ont om lägenheter. Jag hade ingen förtur. Jag var ju inte bostadslös, utan hade tak över huvudet.
Jag hade inte råd att flytta
Jag kunde inte heller köpa en bostadsrätt. Det var alltför dyrt. Priserna hade gått upp väldigt mycket och man måste ha kontantinsats. Det hade inte jag. Jag var lågavlönad och den lönen köpte man ingen bostad för. Jag blev alltså tvingad att bo kvar hos Albin. Han skulle tack och lov inte kasta ut mig.
Han älskade mig dock inte. Han kände nog ingenting för mig. Men han tyckte att det var praktiskt att ha mig kvar. Jag fixade ju allt hemma och han kunde ägna sig åt sina intressen. Nåja, så många intressen hade han faktiskt ändå inte. Han tyckte mest om att sitta framför tv:n och dricka öl. Men under den här tiden kände jag mig väldigt utnyttjad, som ett hembiträde utan lön och utan arbetstider. Jag fanns alltid till hands.
Situationen var ohållbar. Jag tror inte heller att Albin var helt medveten om min situation. Han förstod nog inte fullt ut hur dåligt jag mådde. Jag tror inte att han i grunden var en elak person, han förstod nog bara inte. Han var egoistisk och kunde inte se något annat än sig själv.
Kanske berodde det på att han var ett ensambarn och ett oerhört bortskämt sådant. Föräldrarna var gamla när de äntligen fick ett barn och det var deras största lycka, ett riktigt under. Inte undra på att han trodde att han var jordens medelpunkt och borde bli behandlad därefter.
Jag vågade inte protestera när Albin ville ha sin kärleksstund. Det blev bara bråk och tjafs då, men han slog mig inte, absolut inte. Det hade han aldrig gjort.
Till slut stod jag ändå inte ut att ha det så här. Det kändes som att jag satt fast i en fälla. Jag grät ut hos min syster och hon erbjöd mig och barnen sängplats. Det tackade jag ja till. Hade jag inte haft min syster hade jag nog fortfarande varit tvingad att bo kvar hos Albin. Men nu är jag fri. Jag gör aldrig om samma misstag igen.
/ Maria