Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Läsarberättelse: Jag sörjde att min son var homosexuell

20 feb, 2023 
Anonym läsarberättelse
Två män håller om varandra och ler.
Jag har alltid sett på mig själv som en öppensinnad och ödmjuk person. Känslorna som dök upp när min son kom ut som gay förvånade mig.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

I mitt yrke inom vården möter jag många olika människor varje dag. Jag har träffat människor i sina lyckligaste och sorgligaste stunder, människor som bryter normen men också vanliga ”svenssons”.

Se också: Här är HBTQ-begreppen alla bör ha koll påBrand logo
Se också: Här är HBTQ-begreppen alla bör ha koll på

Jag kommer själv från en familj med mamma-pappa-barn och byn där jag föddes var ganska normativ och det var inte många som skilde sig från mängden genom att ha ”alternativa livsstilar”. Min bästa kompis när jag växte upp, Kajsa, hade en funktionsnedsättning, eller utvecklingsstörning som man kallade det då. Kajsa och jag var oskiljaktiga. Vi lekte med bilar, dockor och åkte pulka. Kajsa började första klass i vår byskola men gick inte längre än till klass två, för sedan flyttade de till en stad där hon kunde få specialundervisning. Som vi saknade varandra! Jag minns att det blev grått och trist när Kajsa hade flyttat för hon var färgen i mitt liv.

Annons

Under mina fortsatta skolår drogs jag ofta till kamrater som var lite annorlunda. Kristina som bodde ensam med sin pappa. Han sov mycket dagtid. Det var inget jag och Kristina pratade om och i efterhand har jag förstått att han nog hade problem med alkoholen. Jag lekte även med Magnus som hade en mamma som hade psykiska besvär men jag kan inte komma ihåg att det skrämde mig. Hon var jättesnäll och verkligen mån om mig och Magnus.

Genom livet har jag fortsatt att möta många brokiga livsöden och varje möte har varit intressant och givande. Jag trodde som sagt att jag var vidsynt och beredd på allt.

Jag gifte mig med Lennart och vi fick två barn, Martin och Sigrid. Deras barndom var som de flestas. Jag var ofta klassförälder och engagerade mycket i barnens fritid och skolgång. För att alla barn i klassen skulle kunna delta i klassens aktiviteter så anordnade jag och maken ofta fester och läger i närmiljön så att även de som hade sämre ekonomi eller sociala förutsättningar skulle kunna delta.

Annons

Vår Martin var en glad kille under hela uppväxten. Han var öppen och intresserad av livet och andra människor. Han älskade att dansa och var stark och vig. Sigrid var blyg och behövde lite mer tid för att öppna upp sig i nya miljöer. Hon gillade allt som hade med djur att göra och tillbringade all ledig tid på grannens gård där hon hjälpte till att sköta djuren. Det gjorde henne stark och modig.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Började självskada sig

I årskurs åtta hände något som gjorde att Martin slöt sig alltmer. Han stannade inne på sitt rum och kom bara ut för att äta eller gå till skolan. I början tänkte vi inte så mycket på det. Det är ju inte helt ovanligt att tonåringar bryter sig loss från föräldrarna genom att skärma av och försöka bilda sin egen värld.

Det hela skedde successivt. Han blev mer och mer isolerad, använde bara svarta kläder och började lyssna på ny musik. När vi försökte prata med honom så sa han alltid ”det är inget”. Hans gamla kompisar byttes ut till nya som knappt syntes till. De hälsade tyst och försvann snabbt in på hans rum. Där kunde de sitta i timmar och ingen av dem kom ut till oss andra i familjen. Kompisarna från skolan och dansen försvann och de nya bekantskaperna var trevliga men jag hade svårt att nå dem och lära känna dem.

Annons

När jag pratade med andra föräldrar i klassen så kände de igen sig och kunde intyga att även deras barn hade förändrats, så jag tog det hela med lugn och tänkte att ungen är ju grundtrygg så det löser sig.

En eftermiddag ringde Martins klasslärare och ville prata med mig om något hon upptäckt under dagen. I klassrummet hade Martins tröjärm glidit upp och det visade sig att han skurit sig på båda underarmarna och hade både äldre ärr och nya sår. Klassläraren hade pratat med Martin som då hade berättat att han hade så mycket ångest och att han fångat upp på nätet att man kunde lätta på oron genom att självskada sig.

Det kändes som om jag sjönk… Allt snurrade och jag blev både varm och kall. Stackars pojke. Han mådde uppenbarligen mycket dåligt och jag hade inte märkt det. Vad var jag för mamma egentligen? Det var tur att han inte hade hunnit komma hem ännu för jag behövde samla mig och fundera på hur jag skulle tackla informationen.

Samma kväll gick jag in till Martin och berättade att läraren hade ringt och vad hon hade sagt. Jag var mycket mån om att vara inkännande och fråga hur han egentligen mådde.

Annons

Då brast det för Martin. Han började gråta häftigt och det tog ett bra tag innan vi kunde prata igen. Under gråten lutade han sig mot mig och jag fick krama om honom för första gången på länge. ”Jag tror att jag är gay mamma” sa han och bröt åter igen ut i hulkande gråt. Mina känslor är svåra att beskriva. Jag blev lättad över att det inte var något ”värre” samtidigt som jag skuldbelade mig för att inte ha förstått att han haft det jobbigt. Jag blev helt överraskad och även om det i min hjärna inte var någon stor sak att han var gay så snurrade tankarna snabbare och snabbare.

Varför hade han känt att han inte kunde dela det med mig? Hur länge hade han burit på dessa tunga känslor ensam? Hur skulle hans framtid bli? Kände jag någon som hade ett barn som var gay? Ja, det bara snurrade.

Naturligtvis var hans sexualitet och preferenser inte något som jag reagerade negativt på men samtidigt kunde jag inte låta bli att känna sorg när jag skulle somna på kvällen. Det var en lättnad för Martin att ha kommit ut för familjen och jag och Lennart ansåg att det inte vara någon större sak… men samtidigt väckte det sorg hos mig. Varför var det så?

Annons

Existentiell kris

Martin fick hjälp på barn och ungdomsmottagningen för att kunna hantera sina känslor och han slutade självskadebeteendet. Däremot blev jag alltmer ledsen och kände att jag kommit in i en existentiell kris. Var jag inte vidsynt eftersom jag sörjde att Martin var homosexuell? Vad bestod sorgen i? Vad var jag rädd för och varför kände jag skuld? Till slut tog jag kontakt med hälsocentralen och fick tid hos en mycket klok kurator. Våra samtal ledde fram till att jag förstod att skulden berodde på att jag trodde att jag skulle ha kunnat tolka signalerna som Martin gömde. I min strävan efter att respektera tonåringen hade vi tappat lite kontakt vilket lett till att jag inte märkte att han egentligen behövde mig mer än någonsin tidigare. Sorgen berodde inte på att han var gay utan mer på att jag tolkade in att han skulle få ett svårare liv än om han varit heterosexuell och följt normerna. Jag sökte andra föräldrar med liknande erfarenheter men hittade det inte då. Så jag kände mig verkligen ensam med mina känslor som också gjorde att jag skämdes över hur jag kände.

Annons

Idag är Martin vuxen och vi har pratat mycket om den här tiden. Han förstår den sorg som jag kände och berättar att många föräldrar till barn som är gay känner samma sak. Som mamma till en son som är gay så vet jag att även han bär på en sorg. Sorgen över att han antagligen aldrig blir pappa eftersom det är svårare för män ”att bli med barn”. Män blir inte gravida med okända på krogen, det är svårare att få adoptera när du är man och homosexuell och han kan definitivt inte tänka sig att använda surrogatmamma. Men vi har en fin relation och kan stötta varandra i livet i både glädje och sorg idag. Jag önskar förstås att jag kunde jämna vägen för båda mina barn men eftersom jag inte kan det så får jag vara medresenär och stötta där jag kan. För att vara en bra mamma är ju inte alltid att kunna lösa allt, men kanske att följa sina barn i sorg och glädje och finnas där när man behövs.

Annons