Läsarberättelse: Jag valde att ta tillbaka min otrogne man

Kvinna med en telefon i handen gråter
Samtalet som Jeanette råkade höra blev 
en chock. Hon sökte stöd hos omgivningen, sedan fick hon alla emot sig.

Man vet aldrig i förväg när katastrofen kommer att slår till. För min del var det en fredagseftermiddag när jag kom hem tidigare. Jag hade sagt till Robert att jag skulle till tandläkaren efter jobbet, men jag hade tagit fel på dagarna och hann precis med en tidigare buss hem.

När jag klev in genom ytterdörren hörde jag Robert gräla med någon på telefon. När han såg att jag var hemma avbröt han snabbt samtalet, men det var för sent. Det fanns ingen tid för honom att hämta sig och konstruera en lögn.

När han mötte min blick förstod jag att han hade gjort något som skulle såra mig djupt. Robert hade varit på svensexa några månader tidigare. Han hade blivit väldigt berusad och varit otrogen.

Annons

Nu förstod jag varför han varit så obekväm på det bröllop et, och varför jag fått underliga blickar från andra gäster. De hade vetat om alltihop.

Bedrog mig på svensexa

Grälet över telefon som jag råkade höra hade varit med en gemensam vän som hotat att berätta sanningen för mig. När detta hände hade vi varit gifta i sjutton år. Vi hade gått igenom tre missfall och befann oss inte där vi trott i livet.

Om det inte varit för allt som vi gått igenom tror jag att sorgen och smärtan skulle ha lamslagit mig. Nu var det i stället vreden jag kände allra starkast. Hur var det möjligt att han kunde svika mig så?

Annons

Det var omöjligt att försöka prata igenom det som hade hänt. Jag stod inte ens ut med att se honom. Han flyttade hem till sin bror och under tiden som följde sökte jag stöd hos omgivningen.

Främst hade jag ett stort behov av att få prata av mig – eller rättare sagt skälla av mig. Jag var så arg. Det där kom att slå tillbaka på mig en tid senare.

Omgivningen dömde min man

När jag behövde ett nytt slags förståelse från omgivningen hade de redan bilden klar för sig – att vårt förhållande var över och att jag under inga omständigheter kunde förlåta Robert. Men livet kom emellan. I längden kunde inte ens min vrede hindra saknaden från att växa sig allt starkare.

Vi började prata igen, och sakta arbetade vi oss igenom det som hänt. Efter missfallen hade vi inte bearbetat någonting ordentligt och vi hade inte tagit emot professionell hjälp. Det gjorde vi nu. I det tysta, bara för oss.

Annons

Till en början pratade vi inte med någon annan om detta, och när jag väl började öppna mig för omgivningen så att de förstod att jag stod i begrepp att förlåta Robert slog de bakut. Folk reagerade som om jag inte visste mitt eget bästa.

Jag fick frågor om hur han hade lyckats övertala eller lura mig till detta. Några tyckte att jag var alldeles på tok för snäll och att det var typiskt kvinnor att vara så överseende. Det verkade finnas en allmän syn som gick ut på att jag var på väg att begå ett misstag.

På sätt och vis kan jag förstå det. Under månader hade jag öst ur mig bitterhet och gråtit floder och de flesta hade tagit för givet att den enda vägen därifrån gick genom skilsmässa.

Jag antar att de bara försökte se till mitt eget bästa, men det var tufft att uppleva hur omgivningen motarbetade mina försök att reparera det som gått sönder. Speciellt när vi verkligen gjorde framsteg och jag äntligen kunde se ett ljus i tunneln.

Folk påminde mig om hur dåligt jag mått när det var som värst, och visst fanns det stunder när allt det här fick mig att tvivla. Tänk om de hade rätt? Tänk om jag var på väg att sätta mig i en situation där jag skulle få hjärtat krossat ännu en gång?

Lyckades reda ut problemen

Men till syvende och sist var beslutet bara Roberts och mitt, och det som styrde var hur vi kände inför varandra och framtiden.

Det är klart att det inte var enkelt eller gick över en natt, men i takt med att vi tog oss igenom vårt gamla bagage blev det tydligt att vi fortfarande hörde ihop. Kärleken fanns där lika stark som tidigare och ingen av oss ville skiljas.

När Robert flyttade hem igen, och vi gick ut med att vi försonats, möttes vi av en hel del skeptiska reaktioner. Men det gick över med tiden och våra vänner började åter se oss som två människor som hörde ihop.

Numera tar vi lättare på små bekymmer och fokuserar på det som verkligen betyder något – vår kärlek och att vi är rädda om varandra.

/Jeanette

Foto: Shutterstock/TT (OBS! Bilden är arrangerad) 

Mer inspirerande innehåll från allas.se: