Läsarberättelse: Jag valde fel man – precis som mamma

Kvinna ser ledsen och ensam ut.
Spåren från barndomen ställde till det när jag blev vuxen, men jag blev förvånad när jag förstod att det främst var bandet till mamma som orsakat problemen.

Jag var äldst i en barnaskara på tre. Mamma var en riktig husmor och duktig i köket, men tyvärr var hon också pedant. Hon krävde mycket av oss redan som små. Hade vi missat att damma en list någonstans fick vi en rejäl utskällning.

Det värsta med uppväxten var dock våra föräldrars olyckliga äktenskap och pappas aggressivitet. I efterhand, när jag ser tillbaka, är det sorgligt hur mycket av barndomen som handlade om oro och försök att inte trigga hans dåliga humör. När han blev arg ledde det till högljudda gräl och smäll i dörrar. Därefter höll han sig ofta undan ute i garaget flera dagar i sträck.

Anna: Min pojkvän ville inte leva på grund av mig

Det här gjorde att jag kände mycket medlidande med mamma över allt som hon tvingades utstå. Pappa visade ingen uppskattning, förväntade sig mat som passade honom och förminskade henne så ofta han kunde. Varje gång han var elak mot henne var han det mot oss barn också. Allt som sårade henne kändes även i våra hjärtan.

Samtidigt som jag tyckte synd om mamma var jag besviken på att hon inte sa ifrån mer. Varför stod hon inte upp emot honom? Varför tillät hon att vi tvingades tassa på tå genom hela barndomen? Mina känslor för mamma var splittrade. Hon var inte alltid så snäll, men hon var ju min mamma. Jag önskade att hon hade varit starkare, och jag önskade att jag hade kunnat hjälpa henne.

Längtade efter ett nytt liv

Jag träffade Sven när jag var 19 år och redan året därpå gifte vi oss. Jag flyttade direkt från barndomshemmet till honom. Han var fem år äldre, hade heltidsjobb och levde ett ordnat liv. Visst var jag kär, men en av anledningarna till att allt gick så snabbt var att han kunde ge mig ett nytt liv. Jag längtade efter att få komma hemifrån och påbörja något eget.

Året efter att vi gift oss fick vi Kristina, sedan kom Mikaela och så Daniel. Vid det laget hade jag förstått att Sven inte var någon drömprins. Med åren upptäckte jag allt fler drag hos honom som påminde om pappa. Jag förstod inte hur jag kunde ha dragits till någon som var lik min far till sättet – inte heller hur jag kunde ha missat detta i början av vår relation. Men det sistnämnda var inte så konstigt – allt hade ju gått så fort. Och jag hade bara velat se det positiva. Med vardagen och allt mer stress i våra liv kom mindre smickrande sidor i dagen.

6 frågor du bör ställa dig innan du begär skilsmässa

När förälskelsen lagt sig insåg jag att Sven inte var särskilt intresserad av att prata med mig. Mina åsikter var inte viktiga och han visade mig ingen respekt. I stort hade han samma kvinnosyn som pappa. Jag minns hur jag en dag stod i köket och lagade middag och samtidigt försökte få barnen att sluta stimma så att de inte skulle störa Sven som satt i vardagsrummet och läste tidningen. Plötsligt föll insikten över mig – jag hade blivit som mamma! Hunsad och eftergiven. Jag blev alldeles kall och mådde illa. Det var inte så här jag hade tänkt mig att livet skulle bli.

Kärleken mellan oss försvann

Pappas temperament var värre än Svens, men vårt äktenskap påminde ändå mycket om deras. Jag gjorde vad jag kunde för att undvika gräl inför barnen, men redan när Daniel var liten var kärleken borta. Jag bet ihop och fokuserade på barnen. Jag gjorde vad jag kunde för att ge dem en mer harmonisk uppväxt än den jag själv hade haft.

Sommaren när jag var 41 hade Kristina just flyttat hemifrån för att läsa vidare till bibliotekarie. Det var vår sista semestervecka och barnen hade redan börjat skolan. Mikaela och Daniel var ensamma hemma i lägenheten, och Sven och jag var ute i sommarstugan över natten. Morgonen därpå skulle han klippa gräsmattan innan vi körde tillbaka. Jag gick in för att sätta på kaffe och efter en stund blev det tyst därute.

Läsarberättelse: Min svärmor ignorerade mig

När jag kom ut låg Sven på marken. Han hade fått en massiv hjärtattack och var redan död. Jag satt där hos honom i chock tills ambulansen kom. Det hade kanske inte funnits någon innerlig kärlek mellan oss på många år, men han var mina barns far och jag hade delat nästan hela mitt vuxna liv med honom. Det var inte så här jag hade trott att vårt äktenskap skulle sluta. Jag var bara 41 år och änka, men det värsta var att barnen mist sin pappa så tidigt. Mycket av sorgen jag kände var för deras skull.

Under åren som följde hade jag inte en tanke på att träffa någon annan. Jag gjorde som jag redan gjort i så många år; jag fokuserade på barnen. Jag var så van vid att definiera mitt självvärde med vad jag gjorde för dem att jag bara fortsatte i samma spår.

Efter några år började väninnor uppmuntra mig att gå ut mer, men jag ville inte. Jag var rädd för att träffa någon ny, rädd för att välja fel. Det var säkrare att hålla sig hemma.

Barndomen påverkade mitt kärleksliv

Inom några år flyttade både Mikaela och Daniel och jag blev ensam i lägenheten som nu kändes alldeles för stor. Kristina var numera färdigutbildad och hade återvänt till hemstaden. Hon var förlovad och bodde med sin sambo i hus. Mikaela och Daniel kom bara hem samtidigt för att fira jul, och då kunde de även bo hos Kristina.

Det fanns ingen anledning för mig att bo så stort och jag flyttade till en mindre lägenhet. Visst kändes det konstigt att lämna mitt gamla hem efter så många år, men när jag väl blivit hemma-stadd i den nya lägenheten kändes det väldigt skönt. Det blev ett slags nystart, i ett grönare och lugnare område, och mycket mindre att städa…

En dag satt jag ute på innergården med en väninna och drack kaffe. Vi pratade lite allmänt om relationer och hon berättade något som hon läst:

– Om man har svårt med kärleksrelationer, hade en dysfunktionell barndom på något sätt och känner sig mer positiv till den ena föräldern, då är det troligt att det är just den föräldern som är det största problemet!

Jag förstod först inte riktigt hur hon menade, men hon förklarade att om man i den situationen till exempel tycker mer synd om den ena föräldern och har ett starkare band dit, då är risken stor att man upprepar den förälderns misstag.

Fatima: Min man valde spriten framför vår nyfödda bebis

– Eller så gör man raka motsatsen och det blir ju inte heller bra, tillade hon. Bara obalanserat åt det andra hållet.

Det hon beskrivit stämde in på min uppväxt, min relation till mamma – och hur det sedan blivit i mitt eget liv. Självklart hade pappa också skuld i det hela, men relationen till mamma hade präglat mig djupare – och jag hade gått i hennes fotspår.

Jag började på allvar fundera över om jag verkligen ville leva ensam resten av livet. Om jag fortsatte som nu var det ju så det skulle bli. Tanken på en ensam framtid kändes plötsligt sorglig – och det var då jag fattade beslutet att skaffa hjälp.

Vågade söka hjälp

Jag bearbetade min barndom och de felaktiga uppfattningar om mig själv och relationer som den planterat i mig. Det var lite som att dra upp ogräs så att jag fick chansen att blomma. Och inte så långt efter detta kom kärleken in i mitt liv.

Wilmer bodde i fastigheten intill. Under frivilligt arbete ute i den gemensamma trädgården på helgerna lärde vi känna varandra. Vi rensade ogräs, krattade löv, satte upp talgbollar och fågelholkar – och drack kaffe. Wilmer var fyra år äldre och jobbade på en skola i närheten. Han hade också tre barn från ett tidigare äktenskap och hade levt ensam i många år. Om jag inte tagit itu med mina problem, hade jag nog varit för rädd för att inleda något.

Det känns hemskt att tänka på alla de lyckliga år som jag då hade gått miste om. Nu blev det tack och lov inte så. Efter två år flyttade han hem till mig och några år senare gifte vi oss.

I dag har vi en fantastisk, stor familj tillsammans, och det går inte en dag utan att jag är tacksam för att jag vågade ta en andra chans till kärlek.

/Marie

Foto: Shutterstock/TT (Obs! Bilden är arrangerad)

Mer inspirerande innehåll från allas.se: