Läsarberättelse: Läraren band fast min hand

Liten flicka på skolgård ser ledsen ut.
Som vänsterhänt fick jag utstå många förödmjukelser men en dag fick jag revansch.

För inte så längesedan hade jag och min man gäster som ville titta på vår nya lägenhet. De kikade in i arbetsrummet där vi har två datorer stående. Den ena av gästerna frågade genast:

– Vem av er använder fel hand? Han hade sett att musen låg till vänster vid den ena datorn och jag erkände att det var jag.

Det var längesedan jag hört "fel hand" som det lite nedsättande hette förr i tiden och mina tankar gick tillbaka till när jag var barn. Jag är av årgång 1938 och när jag var liten fanns det en period när jag vägrade sitta och äta med de vuxna när vi hade gäster. Särskilt när min ena farbror kom med spydiga kommentarer som gick ut på att jag höll gaffeln i vänster hand när jag åt.

– Se på ungen! Hon kan ju inte träffa munnen med gaffeln när hon använder fel hand så där, hånade han.

Emma: Ingen frågade varför vi barn var blåslagna

Jag blev förstås ledsen och ville hellre äta för mig själv ute i köket.

Brutala metoder i skolan

Så upptäckte jag till min förvåning att alla vuxna höll gaffeln i vänster hand och kniven i den högra. Efter den upptäckten gjorde jag likadant. Jag höll kniven i höger hand och åt glatt med enbart gaffeln i vänster hand. Då fick jag plötsligt komplimanger. Lilla Elsa var så duktig som redan kunde äta med kniv och gaffel.

När jag började skolan vid sju års ålder band läraren fast min vänsterhand med en halsduk mot kroppen när vi hade välskrivning på svensktimmarna. Idag låter det ju brutalt men läraren gjorde det i välmening för att hjälpa mig och ingen tyckte det var konstigt. Jag lärde mig också att skriva vackert med högerhanden men till allt annat använde jag vänster. Det gällde handboll, bordtennis, badminton och mycket annat. Jag älskade sport och idrott på den tiden.

När vi hade syslöjd i skolan upptäckte min fröken att jag föredrog att brodera med vänster hand. Då tog hon själv nålen i vänsterhanden när hon skulle visa mig svåra stygn. Hon var inte själv vänsterhänt, men hade enligt min mening en förståelse för sina medmänniskor. När skolan tog allt mer tid i anspråk slutade jag med min älskade handboll men på helgerna hängde jag nere i idrottshallen och tittade på matcherna.

Fick upprättelse via handbollen

Läsarberättelse: Mobbningen gjorde mig rädd och osäker

En lördag var det turnering och jag var där och hejade på "mitt" lag. Vid den tiden hade det byggts nya toaletter i idrottshallen, men de var ännu inte helt färdiga. Bland annat var väggen mellan dam- och herrtoaletten bara provisorisk och därför kom jag till att höra ett samtal mellan två av de äldre handbollsintresserade killarna när jag var inne på damrummet. De pratade om en match mot ett annat riktigt duktig handbollslag som "mitt" lag skulle möta på söndagen.

– Du måste fråga Elsa om hon kan spela i morgon, annars är den matchen förlorad, sa den ena av killarna.

– Ja, när hon satsar mot målet med vänsterhanden kan vi var säkra på att det verkligen blir mål också!

Jag rätade på ryggen där inne i toabåset. Det kändes som om jag fick lite av en upprättelse för tidigare förödmjukelser som vänsterhänt. Den ena av killarna kom faktiskt fram till mig och frågade om jag ville spela under morgondagens match trots att jag inte tränat på länge. Som tur var vann vi och jag hade en liten del i segern den dagen.

/ Elsa

Foto: Shutterstock/TT

Mer intressant innehåll hos allas.se: